Nattvarden och Missionsförbundet

Det kan tyckas konstigt att behandla nattvarden tillsammans med Missionsförbundets historia, men de två är intimt sammankopplade.

Då jag försöker berätta denna historia med Waldenström som huvudperson så väljer jag att låta hans syn på nattvarden få representera den syn som rådde i de evangelikala kretsarna i Sverige på denna tid. Jag har tidigare här på bloggen behandlat nattvarden (1, 2 och 3) och mycket av det jag framför där är om inte taget direkt från Waldenström, så åtminstone inspirerat av hans formuleringar och därför kommer jag bra i korthet nämna något ur denna nattvardssyn här och hänvisa till de artiklarna för resten.

Om man bortser från de flesta teologiska förklaringar när det gäller nattvarden, så kan man säga att man i dessa kretsar både tar avstånd från den katolska transubstatiationsläran och den reformerta symbolhandlingen. Waldenström förklarar det genom att betona Jesu närvaro i sin kropp, alltså den kropp av kristna som kyrkan består av, snarare än en fysisk närvaro i bröd och vin.

Med denna syn blir alltså närvaron av församlingen det centrala, det viktiga i nattvarden då det i en mening är denna samling troende som utgör Jesu närvaro.

I sina minnesanteckningar skriver Waldenström: ”Vid nattvardsgångar höllo sig de troende studenterna regelmässigt i bondkyrkan. Vi höllo då vanligen ihop så att vi bildade en hel ”duk”, d.v.s. så att hela altarringen var upptagen av oss. Det var en oreflekterad känsla hos oss, att nattvarden var en de troendes kommunion eller gemenskap och att dessa därför borde vara för sig, avskilda från världen”

Med denna syn på nattvarden kan man lättare förstå konflikten som växte i samhället. I Svenska kyrkan fanns en mer evangelikalt inriktad grupp som kom att bilda Evengeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) som en inomkyrklig rörelse. Inom EFS i sin tur fanns grupperingar som protesterade mot Svenska kyrkans nattvardspraxis som baserade sig på att det var en medborgelig plikt och inte på en fri vilja och egen övertygelse.

1859 upphävdes något som kallades ”sockenbandet” som gjort det olagligt för människor att ta emot nattvarden någon annan stans än i sin egen sockenkyrka. Detta öppnade för möjligheten att starta nattvardsföreningar som kunde fira nattvard ledda av någon evangelikalt sinnad präst.

Vid pingsten 1876 hade de nyevangeliska i Uppsala planerat ett sådant enskilt nattvardsfirande. Waldenström skulle som präst leda detta nattvardsfirande och man hade fått tillstånd att använda Trefaldighetskyrkan, men bara någon dag innan detta skulle ske så tog ärkebiskop Anton Niklas Sundberg tillbaks detta tillstånd.

Valet stod då mellan att ställa in nattvardsfirandet, eller bryta mot lagen och istället fira nattvarden i missionshuset. De församlade, med Waldenström i spetsen, valde att bryta lagen vilket gjorde att Waldenström fick en varning av domkapitlet.

Efter det hade de evangelikala att välja på att antingen upphöra med enskilda nattvardsgångar eller låta lekmän förvalta sakramentet, vilket visserligen förekommit även tidigare men frågan sattes nu på sin spets.

Dessa grupperingar som samlades krig de fria nattvardsfriandena var en grupp människor som också var aktiva inom EFS och som oftast anammat Waldenströms försoningslära. EFS agerande i dessa frågor kom att bli ödesdigert då de först avskedade samtliga kolportörer som anammat försoningsläran, sedan avskrev Waldenström som provinsombud med samma grund och till sist 1876 stängt möjligheten för teologiska diskussioner vid sitt årsmöte.

Detta fick till följd att det under åren 1876 till 1878 hölls tre så kallade predikantmöten, det första ordnades i augusti 1876 av Waldenström och styrelsen för Lutherska missionsföreningen i Stockholm. Försoningen och nattvarden blev naturliga frågor vid detta första möte.
Det andra predikantmötet, 1877, visade vägen framåt då det behandlade frågan om församlingen, nattvarden och en egen nattvardsordning för nattvardsföreningarna. Man tillsatte också en kommitté som skulle ta fram en församlingsordning och undersöka förutsättningarna att öppna ett predikantseminarium.

Innan det tredje predikantmötet hölls i juni 1878 ”det allmänna fria kyrkomötet”, ett slags alternativ till Svenska kyrkans kyrkomöte, och vid detta möte behandlade man den nya församlingsordningen. Den stora stötestenen för de baptister som närvarade var dopfrågan som löstes på ett sätt som kom att bli typiskt för Missionsförbundet, genom att inte ta med den i församlingsordningen.

Det tredje och sista predikantmötet hölls i juli 1878 och det i detta sammanhang intressant tilldrog sig inte vid själva predikantmötet där man i sedvanlig ordning avhandlade teologiska spörsmål, utan vid de möten som hölls vid sidan av det ordinarie mötet.

Det var en grupp ombud från lokala missionsföreningar som diskuterade övertagandet av missionsskolorna i Vinslöv och Kristinehamn och det var också vid dessa möten som frågan om bildandet av en nationell missionsorganisation togs upp och fredagen den 2 augusti 1878 beslutade man på förslag av E J Ekman att bilda Svenska Missionsförbundet.

Trots att Waldenströms betydelse för Missionsförbundet ofta framhålls så var han inte ens närvarande när detta beslut togs, utan deltog istället vid de ordinarie mötena på predikantmötet. Istället bör man framhålla E J Ekman, C Nyvall och Sven Johnsson som de drivande, även om Waldenström valdes in i den första centralkommitén.

Källor:
Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875
Biblisk troslära, P Waldenström
Från kyrka till Wellbeing, Olivestam/Eriksson/Lindholm
Liv och rörelse, Hans Andreasson

Annonser