Waldenströms försoningspredikan

Uppdaerat: Längst ner finns inscannade bilder på originaltexten.

Detta är ett försök att modernisera språket i Waldenströms försoningspredikan, som han skrev i Pietistens junihäfte 1872. Texten är inte komplett, då den text jag kunnat finna är den som Waldenström återger i sin skrift ”Försoningens betydelse” från 1873, som jag i sin tur läst i boken ”I ingen annan är frälsning, SMF förlag 1938. Texten är inte heller ett exakt återgivande av Waldenströms text utan snarare en parafras av denna om än med en strävan att ligga så nära originalet som möjligt. Bibelcitat har jag så långt det varit rimligt för textens integritet tagit från bibel 2000.

Om vi ser på hedningarna, som bara har naturens ljus i andliga frågor, så ser vi att de åtminstone har en del saker gemensamma med vad Skriften lär. För det första att de känner att det finns en Gud som de är beroende av. För det andra att de känner att förhållandet till denne Gud är brutet genom synden och för det tredje att deras lycka och frälsning beror på att förhållandet återupprättas. Men efter det så räcker inte förnuftet längre.

Eftersom de känner att om någon förbryter sig mot dem, så skulle de bli bittra och känna hat mot förbrytaren och därför behöva blidkas genom olika goda gärningar om förhållandet mellan dem och förbrytaren ska återställas. Därför känner de att detsamma måste gälla Gud.

De tror helt enkelt att hindret för deras frälsning beror på en grymhet som Gud har kommit att känna för dem på grund av deras synd. En grymhet som måste blidkas om de ska kunna bli frälsta. På det viset kan alltså också hedningarna tala om en försoning, men en sådan försoning som utgår från människan och som har som mål att blidka den grymme guden. Det är också det deras offer och gudstjänster syftar till.

Guds rike och evangelium kommer med ett helt annat budskap som gör all mänsklig finurlighet obrukbar och som gör de visas visdom till galenskap. Det är ett budskap som lär att:
1. Guds hjärta inte förändrades i och med syndafallet och
2. att det därför inte var Guds grymhet eller vrede som kommit i vägen för människans frälsning
3. att den förändring som skedde vid syndafallet var en förändring enbart i människan genom att hon blev syndare och vände sig från Gud och det liv som är i Honom
4. att det därför behövs en försoning för människans frälsning. Men inte en försoning som blidkar Gud, utan som tar bort människans synd och gör människan rättfärdig igen
5. att den försoningen har skett i Jesus Kristus

Att Guds sinne inte förändrats från kärlek till vrede genom vårt syndafall, det kan vi förstå eftersom att Skriften på upprepade ställen talar om att Gud är oföränderlig. Han blir vad han var, vare sig människorna står eller faller.

Skriften berättar också tydligt genom Johannes att Gud inte bara älskar, utan Han är kärleken. I hela sitt oföränderliga väsen ÄR Han kärlek och Han kan aldrig upphöra att vara kärlek med mindre än att Han upphör att vara Gud.

Gud säger själv om det som är hela försoningens ursprung; ”Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende son”. Älskade Gud den fallna världen så mycket att Han för att frälsa världen utgav sin son, ja då betyder det ju att Han älskade världen trots att den var fallen och att Han inte förändrats av människans fall.

Nu kanske någon säger att visst älskade Gud världen efter människans fall, men det kunde Han göra eftersom Han kunde förutse Sonens offer, ett offer som Han beslutat göra redan innan människans fall, som Han då också förutsett.

Det som gäller i såna frågor, och i alla andliga frågor, är att fråga: Var står det skrivet?

Och dessutom: När Gud förutsåg människans fall och därför beslutade sig att utge sin Son, vad var det som fick Honom att göra det? Var det något annat än kärlek till människan, som han såg fallen?

Vi kommer alltså än en gång tillbaks till Guds besluts grund: Så älskade Gud världen.

Där måste vi stanna, för att fråga varför Gud älskar, det vore att fråga varför Gud är Gud. Rosenius säger träffande nog att ”Gud älskade för att Han älskade och därför utgav Han sin Son.”

Det är därför självklart att hindret för världens frälsning inte är någon vrede över världen i Guds hjärta. Att det restes en skiljemur mellan Gud och världen som hinder för världens frälsning, det vittnar Skriften om, men det hindret, den muren, har aldrig bestått av att Guds hjärta varit uppfyllt av vrede mot världen.

Nej, i Guds hjärta var kärleken så oförändrad att Han utgav Sonen för de fallna människornas skull som den yttersta kärleksyttringen. Klart blir också att den försoning som kom av Sonens utgivande aldrig var till för att försona eller blidka Gud. För hur skulle Han kunna behöva försonas som älskade, och som älskade så att Hans hjärta brast av sorg över de syndiga människorna?

Men, säger kanske någon, vad händer då med Bibelns tal om Guds vrede?

Svaret är att det talas i Skriften om Guds vrede på två sätt. Dels som vrede över synden och dels som vrede över syndaren.

När det handlar om Guds vrede över synden så kan vi förstå att den inte kan var borttagen genom Jesu offer. Gud måste hata synden så länge Han är den helige Guden, Vreden över synden är så att säga baksidan av kärleken till rättfärdigheten. Om den ena finns, så måste också den andra finnas.

När det sedan handlar om Guds vrede över syndaren så kan man bara tala om den i den bemärkelsen att den som förblir i synden drabbas av Guds vrede över synden. Och det är inte förändrat genom Jesu död.

Syndens lön, för den syndare som genom sin otro förblir i synden, är än idag Guds vrede och döden. Apostelns ord gäller fortfarande. Köttets sinne är döden, om ni lever i köttet kommer ni dö och vad ni så ska ni skörda och så vidare.

Där synden finns, där finns också Guds vrede eftersom Gud är en rättfärdig Gud. Att frälsas från den vreden det kan bara ske genom att rättfärdiggöras från synden. (Rom 5:9)

Ja till och med när den enfödde Sonen gav sig ner i vår synd, så drabbades också Han av Guds vrede över synden. Men som sagt var så handlar det egentligen om Guds vrede över synden och inte över syndaren Precis som en faders ilska på sitt barn inte är en ilska över barnet, utan över det som barnet gjort fel, så kallas det ändå för en ilska mot barnet. Och trots att det egentligen är en ilska mot det som barnet gjort fel, så drabbas barnet av ilskan. Men när det gäller barnet i sig själv så älskar fadern det med värme.

Det talas alltså inte på något enda ställe i Skriften om att det skulle vara Gud som försonats med världen genom Kristi död. Guds vrede över synden kan inte tas bort och Guds vrede över den syndiga människan beskrivs av Jesus så här: Så älskade Gud världen att Han utgav sin ende Son.

Därför framställs inte heller Guds kärlek som följden av Sonens utgivande någonstans i Skriften, utan Guds kärlek är orsak och grund till utgivandet. Det heter ju inte ”eftersom Gud utgav sin Son kunde han älska världen” utan ”eftersom Gud älskade världen utgav Han sin Son”.

Vad som däremot var nödvändigt var att människan försonades för att bli frälst. Hennes synder måste tas bort för att hon inte för evigt och utan hopp skulle drabbas av Guds vrede över synden, och det är det som Kristi utgivande tjänar till.
Precis som Johannes säger: Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens. [1 joh 2:2]

Därför behöver vi dels passa oss för att se Sonens utgivande som endast ett kärleksbevis från Guds sida. Bibeln lär ju klart och tydligt att det var ett försoningsoffer. Och dels för att tro att Gud som skulle försonas genom detta offer.

Det var ju människan som genom offret skulle rättfärdiggöras, något som var nödvändigt för att hon skulle bli frälst, eftersom det var på människans sida hindret låg, nämligen hennes synd.

Det var människan, inte Gud, som föll från godheten på fallets dag!

Det var människan som blev Guds ovän och gick bort från Honom, inte Gud som blev människans ovän och gick bort från henne. Nej människan gick sin väg som ovän och Gud älskade henne så att Han i Kristus gick efter henne för att ta bort, inte sin vrede, utan hennes synder.

När Han utgav sin Son, så var det inte för att finna en person som han kunde ta ut sin vrede på, så att Han skulle kunna älska jorden igen, utan att finna en person genom vilken Han kunde rädda människan. Det fallna barnet, som Han hela tiden älskade eftersom han är kärleken.

Annars skulle ju inte Jesus vara vår frälsare, utan Guds!

Men nu är alltså vår Herre Jesus Kristus i sitt lidande inte vår ställföreträdare för att ta bort Guds vrede, utan Guds ställföreträdare för att ta bort våra synder. Vår ställföreträdare är han visserligen i den bemärkelsen att han bär våra synder och det är för vår skull han lider. Han är också vår ställföreträdare i sin upphöjelse inför Fadern eftersom Jesus är vår rättfärdighet.

När Jesus kommer som människa så kommer han å Guds vägnar som Hans enfödde son, sänd av Gud för att ta bort våra synder, men när Han vänder tillbaks till Fadern gör Han det å våra vägnar, som vår broder, för att vara vår eviga rättfärdighet inför Fadern.

Om vi ser på Skriftens tydliga ord om Kristi återlösning så handlar det bara om människans försoning. ”Gud, som har försonat oss med sig” (2 kor 5:18), ”Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus” (2 kor 5:19), ”Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp” (kol 1:21f) och i ef 2:16 står det ”I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset” och i upp 5:9 står det att Kristus köpt oss åt Gud, inte Gud åt oss.

Nej oss, oss, er, er gällde Jesu verk! Det är vi som i Jesu blod har förlösning, nämligen syndernas förlåtelse, inte Gud som har förlossning från någon vrede.

Det heter inte ”Gud kastade sin vrede på Honom” eller ”Där är Guds Lamm som tar bort Guds vrede” utan istället ”Herren lät vår skuld drabba honom” (jes 53) och ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29)

I romarbrevet heter det inte ”Liksom en enda människas olydnad gjordes Gud vred, så skall en endas lydnad göra Gud god.” nej, det står ”Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga” (rom 5:19)

Kort sagt så finns det inte ett enda ställe i nya testamentet som vänder på saken så att det är Gud som blivit försonad med oss, utan överallt står det att det är vi som försonats med Honom genom Hans sons död, och det redan då vi var Guds fiender. (rom 5:10)

Inte ens i hebreerbrevet 8:12 där det talas om de båda förbunden heter det att Gud försonas med syndare, utan ”Jag skall förlåta dem deras orättfärdighet” och direkt efter det, som förklaring, ”deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg” vilket inte kan betyda annat än det som Paulus skriver, att vi har förlåtelse för våra synder i Jesu blod. (ef 1:7 ; kol 1:14)

Om vi sedan vänder oss till gamla testamentets lära om försoningen så finns där inte heller, ens när det talas om den försoning som ska komma genom Kristus, något tal om att Gud ska försonas. Nej där det talas om försoning talas det om att försona synder, (2 mos 32:30 ; 3 mos 4:26 jfr hebr 2:17 ; Jes 6:7 ; Dan 9:24 osv) syndare (3 mos 4:20 ; 5:16 ; 6:7 ; 4 mos 16:46 ; ps 49:8 ; hes 45:17 osv) eller något heligt som blivit orent genom synd (som helgedomen, 3 mos 16:16, altaret 3 mos 16:18 ; hes 43:22 osv).

Tydligare än på andra ställen kan vi se detta i offren, i synnerhet försoningsoffret. Om försoningsoffrets betydelse och särskilt i dess överförda betydelse på Kristi kropps offer, heter det i 3 mos 16:11 att översteprästen först ska försona sig och sitt hus och sedan helgedomen och tabernaklet (v 16) ”från israeliternas orenhet” och ”försoning åt sig och sin familj och åt hela Israels församling” (v 17). Sedan ska ha försona altaret och helga det (v 18, 19) och allt detta med blod.

När helgedomens, tabernaklets och altarets försoning är fullbordad (v 20) ska han föra fram den levande bocken och ”han skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och över den bekänna israeliternas alla skulder och brott, alla deras synder, och därmed lägga dem på bockens huvud” (3 mos 16:21) och sedan ska bocken drivas ut i öknen och ”bära alla deras synder med sig ut i ödemarken” (3 mos 16:22).

Inte Guds vrede, utan folket synder, är vad bocken ska ta bort.

Och vad säger Gud om detta offer?
”Den dagen bringas försoning åt er” (3 mos 16:30), inte ”åt mig”, utan ”åt er”!
Varför?
Jo ”så att ni blir rena; ni skall renas inför Herren från alla era synder”.
Inte ”så att jag blir blidkad” utan ”så att ni blir rena”!
Kan man beskriva försoningen i Kristus klarare och tydligare än så? (Läs också heb 10:1-7)

På det viset vittnar Skriften överallt. Inte på ett enda ställe beskrivs det annorlunda.

Men vår natur är så blind att vi om och om igen förlorar det som förklaras för oss. Det att Gud, när vi föll, förblev oförändrad i sin kärlek till oss. När ”barnaskapets ande” övergav oss, så fanns ändå ”faderskapets ande” kvar hos Gud.
Detta är så ofattbart stort för oss att vi med vårt förstånd ändå försöker få det till att något måste ha förändrats i Guds hjärta av vårt fall. Så hårt sitter den bilden av Gud fast hos oss att trots att Gud bevisat sin kärleks oföränderlighet genom att sända sin Son till oss, för vår försoning, så är vi ändå rädda att det ska finnas vrede hos Gud mot oss.

Men, kanske någon undrar, är det helt fel att säga att Gud blivit försonad i Kristus?

Nej, kanske inte, men ”allt kommer an på en god uttolkare” som Luther sa. Om man menar att Guds rättfärdighetskrav har blivit tillgodosett eller uppfyllt genom Jesu offer, så skulle ju det uttrycket kunna användas. Vi vet ju också att många som predikar evangeliet har använt uttrycket på just det sättet. Inte minst Rosenius har använt det till uppbyggelse för många.

Skriften lär ju att frälsningen beror på en levande relation till Gud, men eftersom Gud är rättfärdig kan inte en sådan relation finnas med den syndiga människan. För syndaren är nämligen Guds rättfärdighet inte frälsning, utan en förtärande eld.

För att syndaren ska kunna komma i en sådan, god, relation med Gud så måste, eftersom Gud är rättfärdig, syndarens synd tas bort, så att han blir rättfärdig liksom Gud.
Det gjordes möjligt genom att Gud lade synden på sin Son och också lät Honom drabbas av Guds vrede, som ju alltid vilar över synden. (2 kor 5:21 ; gal 3:13)

Det var till tack vare Guds rättfärdighet som det blev nödvändigt att ta bort synden för att människan skulle kunna bli frälst.
I den bemärkelsen kan man säga att Guds rättfärdighet tillfredsställdes genom Kristi försoning. Detta innebär alltså inte att Guds rättfärdighet kräver hämnd på syndaren, för Gud älskar honom, utan snarare att Guds rättfärdighet innebär ett krav på syndarens rättfärdighet så att han kan bli frälst genom den upprättade relationen med Gud.

Gud ville hela tiden, eftersom han är kärleken, människans frälsning, men eftersom Gud är rättfärdig så kunde människan, som var syndig, inte bli frälst. Men nu är synden borttagen, brottet upphävt och synden försonad, så nu kan relationen upprättas utan att strida mot Guds rättfärdighet. Ja när människan nu är rättfärdig i Kristus så blir relationen en nödvändig följd av Guds rättfärdighet.

I tro är syndaren gjord rättfärdig, och i rättfärdigheten möter människan Guds välbehag, liv och frälsning, på samma sätt som hon utanför rättfärdigheten möter vrede död och fördömelse.

Vi behöver alltså inte sjunga som det står i psalmboken, att nåd gäller istället för rätt, nej eftersom Gud är rättfärdig så skall den som tror på Jesus och därför räknas som rättfärdig, bli frälst. Det finns en så fullständig förlossning som vi läser om i Johannes ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet” (1 joh 1:9) och Paulus skriver i romarbrevet ”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.” (rom 3:25-26)

Men vi behöver minnas att det trots detta blir fel om man talar om ett Guds försonande, eftersom Skriften aldrig kallar det så. Det var inte något i Guds hjärta, eller något hos Gud, utan något hos oss som behövde tas bort eller ändras.

Sammanfattningsvis finns ingen motsättning mellan Guds rättfärdighet och Hans kärlek utan den motsättning som fanns var mellan vår synd och Guds rättfärdighet. Det krävde för vår frälsnings skull, det offer som Gud försåg oss med i sin kärlek. Guds kärlek gav offret som inte tog bort Guds rättfärdighets krav, utan vår synd och därför kan man inte säga att Gud försonades.

IMG_0001

IMG_0002

IMG_0003

IMG_0004

IMG_0005

IMG_0006

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s