Lärjungaskap

Jag fick en dag ett brev om vad jag trodde om lärjungaskap.
Personen undrade om det inte räckte med att tro, vem var jag att säga att det behövdes mer än en inre övertygelse.

Jag har anonymiserat mitt svar och delar det här:

Tack för din fråga!
Jättespännande ämne som jag tror förtjänar en hel del mer än jag hinner med just nu, men här kommer några inledande tankar i alla fall!

Först ett missförstånd som jag tror är vanligt i församlingar idag. Missförståndet består av två delar och det börjar med begreppet tro…

Vi föreställer oss ofta att tro är likställt med en föreställning, ett ”för-sant-hållande”. EN upplevelse av att något är sant. Det blir en ”mental” inställning eller föreställning. Tro blir motsats till handlingar…

Men så talar inte Bibeln om tro. Läsa bara jakobsbrevet! Tro är intimt sammankopplat med handlingar och liv!

Bara en sån sak, ”Jesus är Herre”, som vi så ofta säger… Om tro bara är en mental övning så kan vi tro det, vi kan säga det, men det behöver inte bli mer än så… MEN hur kan man säga att någon är ens herre om man inte gör vad Han säger??? Finns gott om liknelser om detta. De två sönerna och huset på sandgrunden är två bra exempel. Vi tänker oss söndagsskolesången, ”du får bygga huset en gång till”, men så sluter inte liknelsen…

Det är det första missförståndet, att tro är frikopplat och till och med motsats till handlingar. Vi föreställer oss att inga förväntningar eller krav finns på den som tror på Jesus, men så beskriver inte bibeln det.

Detta leder till nästa missförstånd…
En lärjunge blir med den uppfattningen om tro någon som ”förstår” eller har ”lärt” sig något, någon som tror. Lärjungaskapet reduceras till att också det bli en intern angelägenhet. En känsla.

Så vad tror jag då att lärjungaskap är?
Ja, de två liknelserna jag nämnt och den urkyrkliga bekännelsen ”Jesus är Herre” handlar om att Jesus är tydlig med ”Gör som jag säger”… Lärjungaskapet är kopplat till om vi lyder eller inte, inte om vi har en mental inställning eller inte…

Den som lyder är lärjunge, den som inte lyder är det inte…

Vad ska vi lyda?
Jag i sammanfattning så tycker jag man kan börja med missionsbefallningen…
En lärjunge gör lärjungar…
Som, om de är lärjungar OCKSÅ gör lärjungar, som gör lärjungar osv…

Med detta sagt så är det dels inte frågan om gärningslära. Våra gärningar kan inte ge oss frälsning, inte lägga till eller dra ifrån från frälsningen. Den är fri, av nåd. Lärjungaskapet är inte ett krav för att få frälsning, utan är en ofrånkomlig konsekvens av frälsningen, ett bevis på frälsningen. Ett ”kvitto” typ

Handlar inte heller om att prestera ett visst mått av lärjungaskap, utan det är en process. Varje resa börjar med ett steg. Det finns inga krav på att nå visst långt på vägen för att det ska få kallas resa… Man är inte mer eller mindre lärjunge beroende på hur långt på vägen man kommit, utan frågan är om man är på vägen eller inte…

Jag har en tanke om att synd, lärjungaskap och så vidare inte är digitalt, utan analogt, men det håller jag fortfarande på att formulera för mig själv… Så det återkommer jag om…

Hoppas mina tankar är till någon nytta. Undrar du över något så fråga gärna!

Allt gott till dig!

Annonser
Publicerat i Lennart, Undervisning | Märkt | Lämna en kommentar

Vägen till livet

Jag vill börja med att läsa dagens episteltext, som är första tessalonikerbrevet 5:9-11

1 Thess 5:9-11
Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss för att vi ska leva med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.

Den här korta lilla texten tycker jag är verkligt spännande, helt enkelt för att det finns så mycket information i bara några få meningar.

Det finns mer, men jag tänkte fokusera på tre saker idag.
1: Vredesdomen
2: Frälsning
3: Uppmuntran

Vi börjar med det som brukar var svårast… Vredesdomen. Guds vrede. Guds ilska.

Det är något som brukar tonas ner. Ibland inte bara tonas ner, utan till och med förnekas. Dom och vrede är inte populära ämnen att ta upp, men jag tror att om vi ska ha en så komplett bild av Gud som möjligt så måste vi ta till oss det vi kan av det Han visar för oss.

Ingen kan hävda att han eller hon känner Gud helt och fullt, Han är alltid större än vi kan förstå hur långt vi än kommit i vår resa. Men det vi KAN säga och veta är att Han uppenbarat vissa saker för oss. Han har uppenbarat sig själv för oss i Jesus Kristus och vi har Bibeln som är Guds ord som vittnar om Jesus.

Så nej, vi kan inte veta allt om Gud, men vi kan, om vi vill, få veta mycket genom det vittnesbörd som Bibeln ger. Och om vi ska kunna hävda att vi känner Gud, så kan vi inte förneka eller gå emot det vittnesbörd Han själv gett oss i Bibeln.

Vad försöker jag säga om detta?
Jo, att om vi vill hävda att vi känner Jesus, så måste vi på något sätt förhålla oss till Guds vrede och inte förneka den. Bibeln är tydlig med att Guds vrede och domen finns där och samtidigt är Bibeln tydlig med att Gud först och främst visar vem Han är i Jesus. Och Jesus visar Guds kärlek till oss allra tydligast för oss när han dör på korset.

Så hur får vi ihop Guds vrede med den utgivande kärlek som Jesus visar är Guds sanna natur?

En del menar att Gud Fadern är den som är vred, och att korsdöden förändrar Guds sinnelag mot människorna. Att Jesus tillfredsställer Faderns blodtörst och släcker Hans vrede. Det är såklart en förklaring, men den stämmer inte med vad Bibeln lär.

Det andra diket är att helt enkelt påstå att eftersom Gud är kärlek, så kan han inte vara vred. Men det är inte heller vad Bibeln lär.

Så hur får man ihop det?

Jag vill läsa ett litet stycke ur en predikan från 1872 för att försöka förklara lite…

”Det är därför självklart att hindret för världens frälsning inte är någon vrede över världen i Guds hjärta. Att det restes en skiljemur mellan Gud och världen som hinder för världens frälsning, det vittnar Skriften om, men det hindret, den muren, har aldrig bestått av att Guds hjärta varit uppfyllt av vrede mot världen.

Nej, i Guds hjärta var kärleken så oförändrad att Han utgav Sonen för de fallna människornas skull som den yttersta kärleksyttringen. Klart blir också att den försoning som kom av Sonens utgivande aldrig var till för att försona eller blidka Gud. För hur skulle Han kunna behöva försonas som älskade, och som älskade så att Hans hjärta brast av sorg över de syndiga människorna?

Men, säger kanske någon, vad händer då med Bibelns tal om Guds vrede?
Svaret är att det talas i Skriften om Guds vrede på två sätt. Dels som vrede över synden och dels som vrede över syndaren.

När det handlar om Guds vrede över synden så kan vi förstå att den inte kan var borttagen genom Jesu offer. Gud måste hata synden så länge Han är den helige Guden, Vreden över synden är så att säga baksidan av kärleken till rättfärdigheten. Om den ena finns, så måste också den andra finnas.

När det sedan handlar om Guds vrede över syndaren så kan man bara tala om den i den bemärkelsen att den som förblir i synden drabbas av Guds vrede över synden. Och det är inte förändrat genom Jesu död.

Syndens lön, för den syndare som genom sin otro förblir i synden, är än idag Guds vrede och döden. Apostelns ord gäller fortfarande. Köttets sinne är döden, om ni lever i köttet kommer ni dö och vad ni så ska ni skörda och så vidare.

Där synden finns, där finns också Guds vrede eftersom Gud är en rättfärdig Gud. Att frälsas från den vreden det kan bara ske genom att rättfärdiggöras från synden. (Rom 5:9)

Ja till och med när den enfödde Sonen gav sig ner i vår synd, så drabbades också Han av Guds vrede över synden. Men som sagt var så handlar det egentligen om Guds vrede över synden och inte över syndaren Precis som en faders ilska på sitt barn inte är en ilska över barnet, utan över det som barnet gjort fel, så kallas det ändå för en ilska mot barnet. Och trots att det egentligen är en ilska mot det som barnet gjort fel, så drabbas barnet av ilskan. Men när det gäller barnet i sig själv så älskar fadern det med värme.”

Några av er kanske känner igen texten?
Det är den texten som faktiskt var början på Missionsförbundet en gång i tiden. Det är från Waldenströms försoningpredikan som han skrev i Pietisten 1872 och som startade det som kom att kallas försoningsstriden.

Det hela handlar i grunden om vem som förändras, eller har möjlighet till förändring, genom Jesu död på korset. Är det Gud som är objektet för förändring, är det Guds vrede som försvinner så att vi kan bli frälsta? Det är inte vad Bibeln säger, vreden finns kvar men VI MÄNNISKOR erbjuds en förändring så att vi inte drabbas av vreden.

Och där kommer vi in på den andra punkten jag ville ta upp idag.

Det första är, för att sammanfatta, att om Gud är kärlek, om Gud älskar människan, så MÅSTE Han vara vred på det som skiljer oss från Honom. Och det säger också Bibeln att Han är.

Det andra, Frälsningen, är att när vi allierar oss med Jesus så drabbas vi inte av vredesdomen. Det kan låta som tillräcklig vinst för att vara glad över frälsningen, men tänker man ett steg till så är det som händer att hindret mellan oss och Gud tas bort och vi får komma till Gud.

Vi får komma hem, vi får möjlighet att ta emot alla de gåvor som Gud vill ge oss, som Gud skapat oss för.

För precis som det står i dagens episteltext, vi är inte bestämda för vredesdomen, utan för så mycket mer! Frälsningen framställs ibland som att man räddas undan något, att man slipper något. Att man klarar sig undan något.

Det är ju också det som vi lite felaktigt har lagt som huvudbetydelse i ordet ”nåd”, att vi slipper något, att vi blir ”benådade”.

Men frälsningen som den beskrivs i Bibeln är mer än så, och det skulle kunna vara den tredje punkten i dagens episteltext, uppmuntran.

Frälsningen innebär en återupprättad relation med Gud och att vi erbjuds att ta del av alla de gåvor som Han vill ge oss. Frälsningen är tvådelad. Dels så slipper vi något, och det är så klart bra, men vi FÅR också något och det är ännu bättre!

På samma sätt med nåden. Det finns helt klart en betydelse som handlar om att slippa något, men huvudbetydelsen är att man FÅR något GRATIS!

Det finns mycket vi får, men ett exempel, en kort lista, är andens frukter i Galaterbrevet 5:22-23 där det står: Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning.

Det är verkligen en uppmuntran, så som Paulus skriver. Inte att vi bara klarar oss undan, utan att det finns så mycket mer att få!

Och där menar jag att vi har de tre delarna. Vrede, Frälsning och Uppmuntran. Waldenström beskriver det sammanfattningsvis i sin försoningspredikan på det här sättet:

Guds rike och evangelium kommer med ett helt annat budskap som gör all mänsklig finurlighet obrukbar och som gör de visas visdom till galenskap. Det är ett budskap som lär att:
1. Guds hjärta inte förändrades i och med syndafallet och
2. att det därför inte var Guds grymhet eller vrede som kommit i vägen för människans frälsning
3. att den förändring som skedde vid syndafallet var en förändring enbart i människan genom att hon blev syndare och vände sig från Gud och det liv som är i Honom
4. att det därför behövs en försoning för människans frälsning. Men inte en försoning som blidkar Gud, utan som tar bort människans synd och gör människan rättfärdig igen
5. att den försoningen har skett i Jesus Kristus

Så låt oss ta med oss det, vila i det och bli uppmuntrade av det när vi går ut i världen och tjänar Herren med glädje!

Publicerat i Lennart, Predikan, Undervisning | Lämna en kommentar

Nåd OCH tjänst

Predikan Töcksfors 2017-02-12

Idag är kyrkoårets tema ”Nåd och Tjänst”, en intressant kombination av ord tycker jag, inte minst för att nåd så ofta sätts som motsats till gärningar och här talas det om tjänst, som ju i alla högsta grad är gärningar. Inte ”nåd ELLER tjänst” utan ”nåd OCH tjänst”…

Jag tror det finns en del missuppfattningar runt detta med nåd och gärnignar, och jag vill ta upp ett par av dem och sedan titta på dagens episteltext och se om den kan lära oss något i frågan.

Jag vill börja med det som jag redan nämnt, uppfattningen att nåd och gärningar skulle vara motsatser.

John Newton, som skrev psalmen vi nyss sjöng, Oändlig nåd, är ett bra exempel på att nåd inte är befrielse från konsekvenser och gärningar. Han är också ett exempel på hur tro, nåd och gärningar hänger ihop, i vilken ordning de kommer helt enkelt.

Ni kanske har hört historien förut, men John Newton arbetade som kapten på ett fartyg innan han blev frälst, innan han fann nåd och tog emot Jesus. Det var inte så att det var vilket fartyg som helst, utan på hans tid, slutet av 1700 talet, var slavhandeln i allra högsta grad levande och John var kapten på ett av slavskeppen. Hans historia är lång och komplicerad och skulle kunna vara en predikan i sig själv, men just nu vill jag peka på att den nåd John upplevde, den befrielse han kände, den fick han medan han fortfarande gjorde det som vi i allra högsta grad anser var fel saker!

Han behövde inte göra något särskilt för att komma till tro och få nåd. Det är själva innebörden av ordet nåd, något man FÅR utan att FÖRTJÄNA.

MEN när John hade fått nåden, verkligen tagit emot Jesus, så fick det konsekvenser för hans fortsatta liv. Han gav till sist upp slavhandeln och arbetade för slavarnas befrielse, inte för att FÅ utan för att han redan FÅTT.

Han insåg att när han fått, så fanns det förväntningar på honom som ett resultat av att han redan fått. Nåd är nämligen inte motsats till gärningar i sig själva, utan motsatts till att förtjäna något genom de gärningarna.

Ett annat sätt att säga det är att nåd, tro och gärningar alla behövs, men i rätt relation eller i rätt ordning till varandra.

I jakobsbrevet 2:14-18 står det så här: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Den tron kan väl inte frälsa honom? 15 Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? 17 Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar.
18 Nu kanske någon säger: ”Du har tro.” – Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar.

Jag tänker att om Bibeln säger att gärningar behövs, så får vi tro på det.

Samtidigt så säger Bibeln inte att gärningarna ska komma före tron, utan tvärt om, gärningarna visar på en tro som redan finns, en tro som kommer före gärningarna. Annars blir gärningarna döda gärningar, som Paulus skriver i Hebreerbrevet 6:1 där han går igenom trons grunder. Gärningar utan tro är döda gärningar, men en tro utan gärningar är en död tro, en tro som inte frälser. Därför är det direkt obibliskt att säga att inga gärningar förväntas av den som är kristen…

Detta för oss till det som jag tror är nästa stora missförstånd, att nåd skulle vara detsamma som benådning… Att nåd skulle betyda att man slipper alla förväntningar…

Det finns en aspekt av benådning när Bibeln talar om nåd, vi behöver inte betala priset för våra synder och är befriade, benådade, i den bemärkelsen. Men den huvudsakliga innebörden när Bibeln talar om nåd är en annan.

Nåd i den bemärkelse som vi vanligast hör talas om den har sin motsvarighet i det grekiska ordet ”Charis”, som har sin motsvarighet i det latinska ”Gratia”, det engelska ordet ”Grace” (Som i amazing grace) och i det svenska ordet ”Gratis”…

Det handlar alltså om något se GES TILL OSS, det vill säga frälsningen, utan att vi behöver göra något för att få den. Gratis. Av nåd.

Och när i vi i tro fått, ja då har vi redan sett i Bibeln att då kommer vi också att göra…

Nåd är inte att slippa, utan att få!

Men benådningen då? Ja jag skulle säga att benådningen också ges oss av nåd… Det är en del av det vi får, men det är inte nåden i sig själv.

Det enklaste sättet att förklara det är med det två engelska orden som kan översättas med nåd på svenska. Grace och mercy.

Grace är då den huvudsakliga betydelsen av nåd, som jag redan visat på, och har sin motsvarighet i ordet ”gratis”.

Mercy däremot har sin motsvarighet i ordet förbarmande, ”Lord have mercy”, ”Herre förbarma dig”. Både grace och mercy kan, om man vill, översättas till det svenska ordet nåd, men vi tjänar verkligen på att inte göra det så enkelt och slarvigt, utan bör ta det mer på allvar och se den bakomliggande meningen med de olika orden.

Jag brukar till och med säga att nåden inte är motsats till lag!
Det får en del att skruva lite på sig, för det har vi, eller i alla fall jag, blivit lärda att det är… Snarare är det så att Jesu nåd byter ut en lag mot en annan…

Det finns en hel del som pekar på det, inte minst när Paulus skriver om att han är befriad från syndens och dödens lag och att han nu lyder under Jesu Kristi lag. Och jag tror att innebörden i det är just precis det jag försökt lägga ut här…

Synden och dödens lag handlar om att göra för att förtjäna, och det leder till döden, medan Jesu Kristi lag, livets lag, kommer ur det vi redan fått av nåd, gratis och som ett resultat snarare än ett tvång… Det är en del av ett bokprojekt som jag så sakteliga håller på att skriva och kanske får jag tillfälle att prata mer om de olika lagarna en annan gång. Just nu nöjer jag mig med att konstatera att nåd inte är frånvaro av förväntningar eller gärningar.

Paulus ord i episteltexten visar på det på ett speciellt sätt:

Filipperbrevet 3:7-14Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
7  Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. 8  Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus 9  och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. 10  Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, 11  i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.
12  Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. 13 Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför 14  och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.

Hur passar detta ihop med det jag hittills sagt och med dagens tema, nåd och tjänst?

Jo, Paulus börjar med att förkasta den gamla ordningen, syndens och dödens lag, att göra för att förtjäna och han förklarar att den egna rättfärdigheten, den som kommer at den gamla lagen, är ren förlust.

Han understryker att den rättfärdighet han fått, har han fått gratis, att den kommer genom tro och inget annat och han beskriver trons hopp, hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Så långt är det inga nyheter, men det som kommer sen är det jag försöker säga här idag.

När Paulus redan fått allt detta genom tron, när han fått hoppet och rättfärdigheten, ja DÅ BÖRJAR HAN ARBETET!

Han beskriver det så målande: ”jag JAGAR efter att gripa det eftersom jag själv är GRIPEN av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och STRÄCKER MIG mot det som ligger framför och JAGAR mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.”

Först beskriver Paulus hur han förkastar all den strävan han tidigare levt under och säger att han ser det som en ren förlust. Man skulle ju kunna tänka sig att motsatsen till det som han förkastar vore att vila, att inte arbeta alls. Jag har hört uttryck som att ”vila i nåden” eller liknande som en tänkt motsats till dödens lag, men Paulus, som varit farisé och verkligen vet vad lagen betyder, får en ÄNNU INTENSIVARE längtan efter att göra trons gärningar!

Han lutar sig inte tillbaks, utan beskriver det som att han är GRIPEN av Jesus och JAGAR och STRÄCKER SIG efter det som erbjuds!

Det är inte frågan om att nåden innebär passivitet, utan tvärt om, att den driver Paulus till gärningar som till och med överträffar de gärningar han gjorde under dödens lag!

Eller för att avsluta med att knyta an till dagens tema. Det handlar inte om nåd ELLER tjänst, utan om nåd OCH tjänst.

Publicerat i Lennart, Predikan, Undervisning | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Förlåtelse

Mycket av det jag skriver om eller delar här på bloggen handlar om sådant jag själv brottas eller brottats med. Som till exempel predikningarna om relationer som jag postat här och här är predikningar som berört mig just där jag befunnit mig för tillfället.

För någon vecka sedan lyssnade jag på en serie predikningar om att vara ”enkel”, i bemärkelsen att fokusera på det viktiga, och en av predikningarna handlade om förlåtelse. Detta oerhört centrala begrepp i det kristna livet!

Hela predikan kan du lyssna på HÄR

Men jag har klippt ut det som jag upplevde talade särskilt till mig på olika sätt.
Okar du bara titta på ett klipp, så är min starka rekommendation att du ser det sista…

Först det där med att förlåta ovillkorligt, som alltid varit en käpphäst för mig (även om jag ”alltid” fallit till korta). Är det verkligen självklart? Är det vad Bibeln lär?

Att vi har en drivkraft, ett ansvar, att förlåta. Det är tydligt, men ovillkorligt?
Inte självklart eftersom förlåtelse i någon mån kräver omvändelse för att bli fullbordad.

Sedan kommer vi till en del frågor som ställs i samband med att man diskuterar förlåtelse:
MEN de ångrar sig ju inte!
MEN jag kan inte glömma det!
MEN jag kan inte lita på dem igen!

Bruxy tar upp dessa frågor också!

Till sist svarar han på frågor:
Klipp 1: Går det att balansera konsekvenser av ett handlande med förlåtelse?

Klipp 2: Är förlåtelse ögonblicklig eller en process? Hur vet jag att jag förlåtit?

Publicerat i Lästips, Lennart, Livet | Märkt , , | Lämna en kommentar

Det välsignade tvivlet?

Thomas tvillingen, Thomas tvivlaren.
Tvivlet är tvilling till tron, tron behöver tvivlet.
Har du hört det någon gång? Att tvivlet tas som kvitto på något positivt?

Kanske är min upplevelse unik, men jag tror inte att jag är ensam om att ha hört det.

Thomas blir ett exempel på god kristen. Inte i kampen mot tvivlet, inte i att han agerar i tro trots sitt tvivel, utan som någon som omfamnar och lever i tvivlet.

Traditionen säger att Thomas var den lärjunge som reste längst, ända till Indien, där han grundade flera församlingar.
Jag menar att så gör inte den som drivs av tvivel snarare än tro och att vi därför behöver se över hur vi ser på tvivlet.

Jag tänker mig att tvivel är en brist på förväntning på att Gud kan och vill gripa in, tillsammans med en ovilja att se den ondes verkningar i världen, som gör att tvivel, ondska, smärta osv lyfts fram som naturligt…

Det kanske kan tvivel, ondska och smärta kallas naturligt eftersom vi alla känner det i någon utsträckning, för det gör vi alla och det är inte underligt. Vi är under ständigt angrepp. Det betyder inte att tvivel och ondska är bra eller gott. Bara att vi alla drabbas!

Tvivel, sjukdom, smärta och annat är något vi alla drabbas av ibland, kanske något vi får dras med hela tiden och hela livet, men bara för att det är en del av oss, av vår fallna mänskliga natur, så betyder det inte att det är bra.

Paulus berättar om ”taggen i köttet” i andra korintierbrevets 12e kapitel. Inte för att taggen i sig själv skulle vara något bra, Paulus ber för att bli av med den och det skulle han inte göra om det vore något gott. Men samtidigt förlikar han sig med att leva med det brustna och svaga. Åter igen, inte för att det är positivt och gott, utan för att annat blir större tack vare den bristen.

Jag funderar på hur evangelierna skulle sett ut om Jesus resonerat på samma sätt som många gör idag…

Tänk hur berättelsen i Johannes 9 skulle tett sig… Ni vet berättelsen om mannen som fötts blind…
”Du är bra precis som du är, du är skapad precis så som Gud vill ha dig”???

Nej, det är inte sjukdomen som är det som visar på Gud, utan helandet!

Gud skapade inte sjukdom, utan helar från den!

Det är inte brister, sjukdom, smärta och tvivel som visar vem Gud är, tvärt om!

Det betyder inte, som vi väl vet, att Gud helar alla direkt, utan också det dåliga i våra liv kan Han använda för gott, men det får aldrig få oss att tro att det dåliga blir bra av det.

Tomas övervinner tvivlet, DET är det stora med honom.
Den blinde ser igen, DET är undret som visar på Gud.

Samtidigt så visar också Paulus svaghet, taggen i köttet, på Guds storhet, men inte genom att vara något gott i sig självt, utan genom att Paulus som svag ändå får kraft att göra allt genom Jesus som ger honom kraft! (Filipperbrevet 4:13)

Publicerat i Lennart, Livet | Märkt , , | Lämna en kommentar

VÄLLA

En undervisning/predikan jag höll i Korskyrkan i Karlstad

Powerpointbild 1:           Powerpointbild 2

bild1

bild2

 

 

 

Minneslappen: 2017-01-08-valla-lapp

Publicerat i Lennart, Predikan, Undervisning | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vad är sanning? (Om Adam och Eva)

Debatten, om man kan kalla det så, om huruvida Adam och Eva var historiska personer eller inte har kommit upp till ytan igen. Det är Stefan Swärd som skriver på sin blogg och på ledarplats i Världen Idag och Dagen har uppmärksammat det hela.

Bloggen
Världen Idag
Dagen

Jag tycker diskussionen är väcker tankar, men anser ändå att den helt missar målet för vad som är intressant. Jag råkar tro att Adam och Eva var historiska personer, men det är inget som min tro står och faller med. Det intressanta i sammanhanget är nämligen inte om berättelsen är ord för ord historiska skeenden, utan om budskapet i historien är sant.

Om min tro på syndafallet, syndens verklighet, står och faller med om första delarna av första moseboken är bokstavliga historiska berättelser, ja då står min tro på en skakig grund om det skulle visa sig att texterna tillhör en annan genre än just historieskildring.

Kan man verkligen, som Swärd tycks göra (i det här fallet), hävda att det enda som är sant är det som tolkas bokstavligt?

Berättelsen om Adam och Eva bär på budskapet om en fallen mänsklighet och ondskans intrång i världen. Det budskapet är vad som är förutsättningen för frälsningshistorien och att Gud försonar oss med sig på korset. Så visst, om det är detta som förnekas så är man inne på liberalteologins område, där kan jag hålla med Swärd. Men förutsättningen för Swärds resonemang är att bara det som man i Bibeln läser bokstavligt är det som kan vara sant och då blir det plötsligt stora problem när till Paulus förklarar hur man ska läsa gamla testamentet. Ett exempel på det kan vara Romarbrevet 2:27-29, 9:6-7 eller Gal 3:29

Min slutsats blir att det intressanta med Bibeln inte är historiciteten, utan sanningsanspråken. Kan berättelsen om Adam och Eva vara sann, även om den inte är ord för ord en historisk skildring? Jag menar att den kan det. Berättelsen ger en introduktion till synden i världen, människans fallna natur och ondskans närvaro och dessa saker kan vara en sanning oavsett om berättelsen ska läsas bokstavligt eller inte.

Att hävda att man inte kan tro på syndafallet utan att tro på Adam och Eva som historiska personer är lite som att säga att om jorden inte har fyra bokstavliga hörn, så är inte profetian i Jesaja 11:12-13 giltig…

Publicerat i Lennart, Livet, Nyhetskommentarer | Märkt , , , | 1 kommentar