Nåd OCH tjänst

Predikan Töcksfors 2017-02-12

Idag är kyrkoårets tema ”Nåd och Tjänst”, en intressant kombination av ord tycker jag, inte minst för att nåd så ofta sätts som motsats till gärningar och här talas det om tjänst, som ju i alla högsta grad är gärningar. Inte ”nåd ELLER tjänst” utan ”nåd OCH tjänst”…

Jag tror det finns en del missuppfattningar runt detta med nåd och gärnignar, och jag vill ta upp ett par av dem och sedan titta på dagens episteltext och se om den kan lära oss något i frågan.

Jag vill börja med det som jag redan nämnt, uppfattningen att nåd och gärningar skulle vara motsatser.

John Newton, som skrev psalmen vi nyss sjöng, Oändlig nåd, är ett bra exempel på att nåd inte är befrielse från konsekvenser och gärningar. Han är också ett exempel på hur tro, nåd och gärningar hänger ihop, i vilken ordning de kommer helt enkelt.

Ni kanske har hört historien förut, men John Newton arbetade som kapten på ett fartyg innan han blev frälst, innan han fann nåd och tog emot Jesus. Det var inte så att det var vilket fartyg som helst, utan på hans tid, slutet av 1700 talet, var slavhandeln i allra högsta grad levande och John var kapten på ett av slavskeppen. Hans historia är lång och komplicerad och skulle kunna vara en predikan i sig själv, men just nu vill jag peka på att den nåd John upplevde, den befrielse han kände, den fick han medan han fortfarande gjorde det som vi i allra högsta grad anser var fel saker!

Han behövde inte göra något särskilt för att komma till tro och få nåd. Det är själva innebörden av ordet nåd, något man FÅR utan att FÖRTJÄNA.

MEN när John hade fått nåden, verkligen tagit emot Jesus, så fick det konsekvenser för hans fortsatta liv. Han gav till sist upp slavhandeln och arbetade för slavarnas befrielse, inte för att FÅ utan för att han redan FÅTT.

Han insåg att när han fått, så fanns det förväntningar på honom som ett resultat av att han redan fått. Nåd är nämligen inte motsats till gärningar i sig själva, utan motsatts till att förtjäna något genom de gärningarna.

Ett annat sätt att säga det är att nåd, tro och gärningar alla behövs, men i rätt relation eller i rätt ordning till varandra.

I jakobsbrevet 2:14-18 står det så här: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Den tron kan väl inte frälsa honom? 15 Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? 17 Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar.
18 Nu kanske någon säger: ”Du har tro.” – Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar.

Jag tänker att om Bibeln säger att gärningar behövs, så får vi tro på det.

Samtidigt så säger Bibeln inte att gärningarna ska komma före tron, utan tvärt om, gärningarna visar på en tro som redan finns, en tro som kommer före gärningarna. Annars blir gärningarna döda gärningar, som Paulus skriver i Hebreerbrevet 6:1 där han går igenom trons grunder. Gärningar utan tro är döda gärningar, men en tro utan gärningar är en död tro, en tro som inte frälser. Därför är det direkt obibliskt att säga att inga gärningar förväntas av den som är kristen…

Detta för oss till det som jag tror är nästa stora missförstånd, att nåd skulle vara detsamma som benådning… Att nåd skulle betyda att man slipper alla förväntningar…

Det finns en aspekt av benådning när Bibeln talar om nåd, vi behöver inte betala priset för våra synder och är befriade, benådade, i den bemärkelsen. Men den huvudsakliga innebörden när Bibeln talar om nåd är en annan.

Nåd i den bemärkelse som vi vanligast hör talas om den har sin motsvarighet i det grekiska ordet ”Charis”, som har sin motsvarighet i det latinska ”Gratia”, det engelska ordet ”Grace” (Som i amazing grace) och i det svenska ordet ”Gratis”…

Det handlar alltså om något se GES TILL OSS, det vill säga frälsningen, utan att vi behöver göra något för att få den. Gratis. Av nåd.

Och när i vi i tro fått, ja då har vi redan sett i Bibeln att då kommer vi också att göra…

Nåd är inte att slippa, utan att få!

Men benådningen då? Ja jag skulle säga att benådningen också ges oss av nåd… Det är en del av det vi får, men det är inte nåden i sig själv.

Det enklaste sättet att förklara det är med det två engelska orden som kan översättas med nåd på svenska. Grace och mercy.

Grace är då den huvudsakliga betydelsen av nåd, som jag redan visat på, och har sin motsvarighet i ordet ”gratis”.

Mercy däremot har sin motsvarighet i ordet förbarmande, ”Lord have mercy”, ”Herre förbarma dig”. Både grace och mercy kan, om man vill, översättas till det svenska ordet nåd, men vi tjänar verkligen på att inte göra det så enkelt och slarvigt, utan bör ta det mer på allvar och se den bakomliggande meningen med de olika orden.

Jag brukar till och med säga att nåden inte är motsats till lag!
Det får en del att skruva lite på sig, för det har vi, eller i alla fall jag, blivit lärda att det är… Snarare är det så att Jesu nåd byter ut en lag mot en annan…

Det finns en hel del som pekar på det, inte minst när Paulus skriver om att han är befriad från syndens och dödens lag och att han nu lyder under Jesu Kristi lag. Och jag tror att innebörden i det är just precis det jag försökt lägga ut här…

Synden och dödens lag handlar om att göra för att förtjäna, och det leder till döden, medan Jesu Kristi lag, livets lag, kommer ur det vi redan fått av nåd, gratis och som ett resultat snarare än ett tvång… Det är en del av ett bokprojekt som jag så sakteliga håller på att skriva och kanske får jag tillfälle att prata mer om de olika lagarna en annan gång. Just nu nöjer jag mig med att konstatera att nåd inte är frånvaro av förväntningar eller gärningar.

Paulus ord i episteltexten visar på det på ett speciellt sätt:

Filipperbrevet 3:7-14Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
7  Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. 8  Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus 9  och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. 10  Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, 11  i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.
12  Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. 13 Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför 14  och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.

Hur passar detta ihop med det jag hittills sagt och med dagens tema, nåd och tjänst?

Jo, Paulus börjar med att förkasta den gamla ordningen, syndens och dödens lag, att göra för att förtjäna och han förklarar att den egna rättfärdigheten, den som kommer at den gamla lagen, är ren förlust.

Han understryker att den rättfärdighet han fått, har han fått gratis, att den kommer genom tro och inget annat och han beskriver trons hopp, hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Så långt är det inga nyheter, men det som kommer sen är det jag försöker säga här idag.

När Paulus redan fått allt detta genom tron, när han fått hoppet och rättfärdigheten, ja DÅ BÖRJAR HAN ARBETET!

Han beskriver det så målande: ”jag JAGAR efter att gripa det eftersom jag själv är GRIPEN av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och STRÄCKER MIG mot det som ligger framför och JAGAR mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.”

Först beskriver Paulus hur han förkastar all den strävan han tidigare levt under och säger att han ser det som en ren förlust. Man skulle ju kunna tänka sig att motsatsen till det som han förkastar vore att vila, att inte arbeta alls. Jag har hört uttryck som att ”vila i nåden” eller liknande som en tänkt motsats till dödens lag, men Paulus, som varit farisé och verkligen vet vad lagen betyder, får en ÄNNU INTENSIVARE längtan efter att göra trons gärningar!

Han lutar sig inte tillbaks, utan beskriver det som att han är GRIPEN av Jesus och JAGAR och STRÄCKER SIG efter det som erbjuds!

Det är inte frågan om att nåden innebär passivitet, utan tvärt om, att den driver Paulus till gärningar som till och med överträffar de gärningar han gjorde under dödens lag!

Eller för att avsluta med att knyta an till dagens tema. Det handlar inte om nåd ELLER tjänst, utan om nåd OCH tjänst.

Publicerat i Lennart, Predikan, Undervisning | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Förlåtelse

Mycket av det jag skriver om eller delar här på bloggen handlar om sådant jag själv brottas eller brottats med. Som till exempel predikningarna om relationer som jag postat här och här är predikningar som berört mig just där jag befunnit mig för tillfället.

För någon vecka sedan lyssnade jag på en serie predikningar om att vara ”enkel”, i bemärkelsen att fokusera på det viktiga, och en av predikningarna handlade om förlåtelse. Detta oerhört centrala begrepp i det kristna livet!

Hela predikan kan du lyssna på HÄR

Men jag har klippt ut det som jag upplevde talade särskilt till mig på olika sätt.
Okar du bara titta på ett klipp, så är min starka rekommendation att du ser det sista…

Först det där med att förlåta ovillkorligt, som alltid varit en käpphäst för mig (även om jag ”alltid” fallit till korta). Är det verkligen självklart? Är det vad Bibeln lär?

Att vi har en drivkraft, ett ansvar, att förlåta. Det är tydligt, men ovillkorligt?
Inte självklart eftersom förlåtelse i någon mån kräver omvändelse för att bli fullbordad.

Sedan kommer vi till en del frågor som ställs i samband med att man diskuterar förlåtelse:
MEN de ångrar sig ju inte!
MEN jag kan inte glömma det!
MEN jag kan inte lita på dem igen!

Bruxy tar upp dessa frågor också!

Till sist svarar han på frågor:
Klipp 1: Går det att balansera konsekvenser av ett handlande med förlåtelse?

Klipp 2: Är förlåtelse ögonblicklig eller en process? Hur vet jag att jag förlåtit?

Publicerat i Lästips, Lennart, Livet | Märkt , , | Lämna en kommentar

Det välsignade tvivlet?

Thomas tvillingen, Thomas tvivlaren.
Tvivlet är tvilling till tron, tron behöver tvivlet.
Har du hört det någon gång? Att tvivlet tas som kvitto på något positivt?

Kanske är min upplevelse unik, men jag tror inte att jag är ensam om att ha hört det.

Thomas blir ett exempel på god kristen. Inte i kampen mot tvivlet, inte i att han agerar i tro trots sitt tvivel, utan som någon som omfamnar och lever i tvivlet.

Traditionen säger att Thomas var den lärjunge som reste längst, ända till Indien, där han grundade flera församlingar.
Jag menar att så gör inte den som drivs av tvivel snarare än tro och att vi därför behöver se över hur vi ser på tvivlet.

Jag tänker mig att tvivel är en brist på förväntning på att Gud kan och vill gripa in, tillsammans med en ovilja att se den ondes verkningar i världen, som gör att tvivel, ondska, smärta osv lyfts fram som naturligt…

Det kanske kan tvivel, ondska och smärta kallas naturligt eftersom vi alla känner det i någon utsträckning, för det gör vi alla och det är inte underligt. Vi är under ständigt angrepp. Det betyder inte att tvivel och ondska är bra eller gott. Bara att vi alla drabbas!

Tvivel, sjukdom, smärta och annat är något vi alla drabbas av ibland, kanske något vi får dras med hela tiden och hela livet, men bara för att det är en del av oss, av vår fallna mänskliga natur, så betyder det inte att det är bra.

Paulus berättar om ”taggen i köttet” i andra korintierbrevets 12e kapitel. Inte för att taggen i sig själv skulle vara något bra, Paulus ber för att bli av med den och det skulle han inte göra om det vore något gott. Men samtidigt förlikar han sig med att leva med det brustna och svaga. Åter igen, inte för att det är positivt och gott, utan för att annat blir större tack vare den bristen.

Jag funderar på hur evangelierna skulle sett ut om Jesus resonerat på samma sätt som många gör idag…

Tänk hur berättelsen i Johannes 9 skulle tett sig… Ni vet berättelsen om mannen som fötts blind…
”Du är bra precis som du är, du är skapad precis så som Gud vill ha dig”???

Nej, det är inte sjukdomen som är det som visar på Gud, utan helandet!

Gud skapade inte sjukdom, utan helar från den!

Det är inte brister, sjukdom, smärta och tvivel som visar vem Gud är, tvärt om!

Det betyder inte, som vi väl vet, att Gud helar alla direkt, utan också det dåliga i våra liv kan Han använda för gott, men det får aldrig få oss att tro att det dåliga blir bra av det.

Tomas övervinner tvivlet, DET är det stora med honom.
Den blinde ser igen, DET är undret som visar på Gud.

Samtidigt så visar också Paulus svaghet, taggen i köttet, på Guds storhet, men inte genom att vara något gott i sig självt, utan genom att Paulus som svag ändå får kraft att göra allt genom Jesus som ger honom kraft! (Filipperbrevet 4:13)

Publicerat i Lennart, Livet | Märkt , , | Lämna en kommentar

VÄLLA

En undervisning/predikan jag höll i Korskyrkan i Karlstad

Powerpointbild 1:           Powerpointbild 2

bild1

bild2

 

 

 

Minneslappen: 2017-01-08-valla-lapp

Publicerat i Lennart, Predikan, Undervisning | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vad är sanning? (Om Adam och Eva)

Debatten, om man kan kalla det så, om huruvida Adam och Eva var historiska personer eller inte har kommit upp till ytan igen. Det är Stefan Swärd som skriver på sin blogg och på ledarplats i Världen Idag och Dagen har uppmärksammat det hela.

Bloggen
Världen Idag
Dagen

Jag tycker diskussionen är väcker tankar, men anser ändå att den helt missar målet för vad som är intressant. Jag råkar tro att Adam och Eva var historiska personer, men det är inget som min tro står och faller med. Det intressanta i sammanhanget är nämligen inte om berättelsen är ord för ord historiska skeenden, utan om budskapet i historien är sant.

Om min tro på syndafallet, syndens verklighet, står och faller med om första delarna av första moseboken är bokstavliga historiska berättelser, ja då står min tro på en skakig grund om det skulle visa sig att texterna tillhör en annan genre än just historieskildring.

Kan man verkligen, som Swärd tycks göra (i det här fallet), hävda att det enda som är sant är det som tolkas bokstavligt?

Berättelsen om Adam och Eva bär på budskapet om en fallen mänsklighet och ondskans intrång i världen. Det budskapet är vad som är förutsättningen för frälsningshistorien och att Gud försonar oss med sig på korset. Så visst, om det är detta som förnekas så är man inne på liberalteologins område, där kan jag hålla med Swärd. Men förutsättningen för Swärds resonemang är att bara det som man i Bibeln läser bokstavligt är det som kan vara sant och då blir det plötsligt stora problem när till Paulus förklarar hur man ska läsa gamla testamentet. Ett exempel på det kan vara Romarbrevet 2:27-29, 9:6-7 eller Gal 3:29

Min slutsats blir att det intressanta med Bibeln inte är historiciteten, utan sanningsanspråken. Kan berättelsen om Adam och Eva vara sann, även om den inte är ord för ord en historisk skildring? Jag menar att den kan det. Berättelsen ger en introduktion till synden i världen, människans fallna natur och ondskans närvaro och dessa saker kan vara en sanning oavsett om berättelsen ska läsas bokstavligt eller inte.

Att hävda att man inte kan tro på syndafallet utan att tro på Adam och Eva som historiska personer är lite som att säga att om jorden inte har fyra bokstavliga hörn, så är inte profetian i Jesaja 11:12-13 giltig…

Publicerat i Lennart, Livet, Nyhetskommentarer | Märkt , , , | 1 kommentar

Se jag gör allting nytt!

2017-01-01 Predikan Östervallskog

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”
Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.”

Det är Uppenbarelseboken 21:1-5b och det är, tycker jag, en fantastisk och underbar text, en text som är en predikan i sig själv! Men idag vill jag ta tillvara två små aspekter i den här texten, två saker som Gud gör och som vi får ta med oss in i det nya året: Gud befriar från det onda och välsignar.

Befrielse och välsignelse.

Det är två saker som går hand i hand. De hör ihop och de har funnits med i Guds handlande med sitt folk. Historiskt, i gamla testamentet, i det nya förbundet genom Jesus och det kommer också finnas med i framtiden när allt når sin uppfyllelse.

Hur menar jag då att det har sett ut och kommer att se ut?

Vi kan börja med gamla testamentet, det är ju alltid en bra början. En del menar att det finns stora skillnader mellan Gud i gamla testamentet och i nya. Jag är inte så övertygad om det, Gud är och förblir densamme, igår och idag och i evighet. Det som man ändå måste erkänna är att Guds handlande ser annorlunda ut i gamla och nya testamentet, men jag menar ändå att även om de ser annorlunda ut så fyller det samma syfte, det leder till samma mål…

När det gäller befrielse och välsignelse så finns det en stor händelse, eller två stora händelser, i gamla testamentet som tydligt symboliserar det. Ni kanske minns berättelsen om Josef som blev sänd till Egypten? Och om ni minns det så minns ni kanske att till sist kom hela Josefs familj, inklusive Jakob, som också kallades Israel, till Egypten. Det blev början på folkets fångenskap i Egypten. Israels fångenskap.

I andra Moseboken 2:23-25 står det så här om början på slutet till fångenskapen: Men Israels barn suckade över sitt slaveri och ropade på hjälp, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.

Resultatet av det har många hört talas om: Gud sänder Mose till sitt folk och genom Mose så befriar Gud sitt folk! Befrielsen!
Men de befrias rakt in i en ökenvandring…

De väntar på välsignelsen, landet, som de blivit utlovade, men får en ökenvandring istället… Det är först 40 år senare som Gud välsignar folket med landet och då genom en helt annan man. Joshua.

Befrielse och välsignelse, båda finns där på ett tydligt sätt.

Men det var inte en befrielse som folket tänkte sig, de befriades rakt in i ökenvandringen som sagt. Inte heller välsignelsen, landet, var som de hade tänkt sig, utan det blev en lång kamp och ett hårt liv för folket för att få del av den befrielse och den välsignelse Gud ville ge dem.

Det går så klart att göra många och långa utläggningar runt detta, men huvudsakligen berodde det, tror jag, på att folket ville göra saker på sitt sätt. Eller rättare sagt på samma sätt som alla andra runt omkring dem. Varför skulle till exempel inte de strida med samma taktik som alla andra folk? Varför skulle inte de ha en kung som alla andra folk? Varför skulle inte de ingå förbund som alla andra folk?

För att Gud kallar dem att vara Heliga!
”Ni ska vara heliga, för jag, Herren er Gud, är helig” står det i tredje moseboken 19:2

Helig är ett ord som vi slänger oss med lite slarvigt i vår tid, både det ena och det andra är heligt, allt från traditioner, till flaggan eller ett bilmärke eller något annat. Men den betydelse det har i Bibeln och borde ha om vi inte använder det slarvigt är att något är ”avskilt för Gud”, det hebreiska ordet är ”qadosh” och kan också översättas med ‘annorlunda’ eller ‘satt utanför’.

Guds folk är kallat att vara heliga och KAN INTE vara likadant som alla andra om det ska fortsätta vara Guds folk…

Gamla testamentet ger inte en annan väg till frälsning än Guds nåd och möjligheten att precis som i nya testamentet låta försona sig med Gud. Men det är på ett så radikalt annorlunda sätt än de sätt som de omgivande folken har, så Israels folk söker sig en annan väg. Man vill vara som alla andra. Och Gud går dem tillmötes i deras önskningar…

Folket längtar efter frälsning, efter befrielse och välsignelse, men vill sedan inte ta emot det på det sätt som Gud erbjuder det, utan kräver att få ha det som alla andra…

Det är befrielsen och välsignelsen i gamla testamentet, förmedlat genom Mose och Joshua.

Det finns också en röd tråd från befrielsen och välsignelsen i gamla testamentet till det nya.

Kanske har ni hört det förut, men vi ska titta på lite språkliga finesser… Gud välsignade folket genom Joshua. Joshua är ett hebreiskt namn ”Yehoshuah” som har lite olika språkliga varianter, bland annat ”Yeshua” som på grekiska, språket som nya testamentet är skrivet på, blir till Iēsous, eller på svenska Jesus. Jesus och Joshua är alltså i princip olika varianter på samma namn…

Så arvet att välsigna folket bärs vidare in i nya testamentet och det judiska folket väntade fortfarande på befrielse. I Lukas 2:25 Läser vi om Simeon i templet ”I Jerusalem fanns en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom.” och i 2:38 läser vi om profetissan Hanna: ”Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla som väntade på Jerusalems frälsning.”

På något sätt så flyttas markörerna inåt och uppdraget att både befria och välsigna hamnar inte längre på olika personer och händelserna hamnar inte med många års mellanrum, utan Gud själv kommer till oss i Yeshua, Jesus, för att ge oss erbjudandet! Och han gör det också den här gången genom det judiska folket, precis som Han själv säger i Johannes 4:22 ”frälsningen kommer från judarna.”

Så var det in gamla testamentet, och så är det i nya… Det har aldrig varit en frälsning exklusivt FÖR judarna, utan alltid en frälsning, befrielse och välsignelse till hela världen GENOM, eller FRÅN, judarna till alla folk.

Genom det judiska folket tar Gud plats i världen i Jesus Kristus och Han erbjuder oss befrielse. Vi kan läsa ett exempel i Johannes 8:31-35 Jesus sade till de judar som hade kommit till tro på honom: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.”
De svarade honom: ”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi ska bli fria?” Jesus svarade: ”Jag säger er sanningen: Var och en som ägnar sig åt synd är syndens slav. Slaven är inte kvar i huset för alltid, men sonen är kvar för alltid. Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria.

Detta är märkliga ord.

För befrielse för det judiska folket, ja befrielse så som de flesta folk och människor tänker sig det är den sortens befrielse om Mose visar på ett tydligt sätt, att befria från ett mänskligt förtryck. Den gången genom att kasta av sig slavoket i Egypten. När Jesus säger de här orden, att Sonen ska göra dem fria, så befinner de sig det judiska folket under liknande omständigheter. Romarna har ockuperat Israel och förtrycker det judiska folket. Det de med största sannolikhet hör och förväntar sig när Jesus talar om befrielse är en befrielse från förföljelse och förtryck. Men Jesus kommer med en annan sorts befrielse, och i bergspredikan kallar Han till och med de förföljda och förtryckta här i världen för välsignade!

När det sedan handlar om välsignelse, om landet och riket som symboliserar välsignelse för det judiska folket, så förklarar Jesus hur det ligger till med det när han blir frågad av företrädare för judarna, vi kan läsa det i Lukas 17:20-21 ”Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma, svarade han: ”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Ingen ska kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är mitt ibland er.””

Så står det i Folkbibeln 15, i Bibel 2000 står det: Guds Rike är inom er… Viken översättning man än väljer så blir det tydligt att välsignelsen i eller genom ”Riket” inte handlar om det fysiska landet, en nation eller stat, utan om något helt annat… Mitt ibland er, inom er… I gemenskapen av de troende kan Guds Rike bli synligt. Vi bär alla på en del av det inom oss och i gemenskapen, mitt ibland oss, kan det bli verklighet.

I detta ser vi att befrielsen och välsignelsen som fanns i gamla testamentet har sina motsvarigheter i nya testamentet, men precis som för det judiska folket i gamla testamentet missförstod Guds handlande, så missförstår vi det många gånger också i det nya testamentet.

Lärjungarna visar efter uppståndelsen, redan innan Jesus tagits upp till himlen, att det förväntar sig just en sådan befrielse och välsignelse som deras förfäder trodde på. Vi läser från apostlagärningarna 1:6-8 ”När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?” Han svarade dem: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.””

Lärjungarna förväntar sig att riket ska upprättas precis så som Israels folk i gamla testamentet och precis så som judarna i johannesevangeliet förväntade sig, och de glömmer bort Jesu egna ord i Johannes 18:36 ”Jesus svarade: ”Mitt rike är inte av den här världen. Hade mitt rike varit av den här världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle utlämnas åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.””

Det kan verka konstigt. Det verkar ologiskt. Men till befrielsen och välsignelsen hör nu, liksom då, kallelsen att vara HELIG, att vara avskild, att inte vara likadan som den omgivande världen. Att ha ett annat syfte, ett annat mål, en annan kallelse än världen runtomkring oss.

I första petrusbrevet 2:9 står det: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.”

Samma kallelse att vara helig finns alltså för de kristna idag som för det judiska folket i gamla testamentet.

Jag tror att det är detta vi glömmer så ofta när vi känner att vi går miste om välsignelser och löften, vi glömmer att det handlar om ett helt annorlunda sätt att bli välsignade på, men vi tänker oss, vi vill, precis som det judiska folket i gamla testamentet, precis som judarna i evangelierna, precis som lärjungarna i apostlagärningarna, att det ska se ut som världens framgång och välsignelse. Vi har så svårt att se att det kan se annorlunda ut är världen runt omkring oss…

Allt vi har lärt oss från världen runtomkring oss är att när vi är rika, glada, mätta och trygga, så är vi välsignade. Det är vad vi strävar efter och utifrån det så skapar vi oss våra liv, precis som det judiska folket före oss.

Tänk jag tror att det är det som gör att vi känner tomhet och otillfredsställelse så många gånger, att vi drivs av en strävan att fylla ett tomrum. Att vi inte ser, eller tar till oss, det helt annorlunda, den helt nya, synen på välsignelse som Gud vill ge oss. En välsignelse som vänder upp och ner på allt och som världen, och säkert också till viss del också vi själva, ser som en dårskap… Precis som Paulus säger!

Det låter kanske inte allt igenom hoppfullt, men det som verkligen är hoppfullt är det som jag började med: uppenbarelseboken 21:1-5b Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”
Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.”

Hur mycket vi än tar till oss Jesus undervisning eller inte, hur mycket vi kan leva ut Guds annorlunda, upp-och-ner vända Rike eller inte, hur mycket eller lite vi strävar eller får, så kommer Gud en dag att göra allting nytt.

Det som står emellan oss och den fullständiga befrielsen och välsignelsen kommer att försvinna och det blir en ny himmel och en ny jord där döden inte ska ”finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”

Det välsignelsens rike som vi får smaka på i det nya förbundet kommer komma i sin fullhet en dag, men fram till dess så får vi längta och påminna oss om att inom oss och i gemenskapen med varandra så kan Guds Rike bryta igenom och bli synligt också här och nu.

Ett sätt att närma sig gemenskapen och påminna oss om detta är i nattvarden, den minnesmåltid som Jesus instiftade som det nya förbundets tecken.

Idag ska vi fira nattvarden, och jag ber att det ska få bli en symbol för förnyelsen och all den befrielse och välsignelse vi har i Jesus Kristus, vår Herre!

Bön:
Tack för att du gjort, gör och kommer göra allting nytt igen
Tack för möjligheten till befrielse och välsignelse
Tack för ditt handlande med ditt folk genom historien och idag

Hjälp oss att ta emot dina goda gåvor och din välsignelse i det år som ligger framför oss
Amen

Nattvard
1 kor 11: 23 Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, 24 tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.” 25 På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det för att minnas mig.” 26 Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.

Publicerat i Lennart, Predikan | Lämna en kommentar

Att erkänna att man inte är expert på allt

Ja, det kan vara svårt att erkänna att det finns områden som ligger utanför ens kunskaps gränser, men ofta är det just så. Personligen tycker jag det är befriande att kunna säga att jag inte vet. Det gör mig beroende av mina medmänniskor på ett sätt som uppmuntrar till omtanke och att visa hänsyn.

Anledningen att jag reflekterar över detta är en artikel om Wayne Grudem (HÄR http://religionnews.com/2016/07/30/wayne-grudem-donald-trump-politics/ ) Där han i kraft av sitt teologiska kunnande, som är stort, också ger sig i kast med politisk vetenskap och skriver en bok om detta. Den lämnar enligt artikelförfattaren en hel del övrigt att önska.

När jag ser mig om i det kristna landskapet i vårt land så ser jag liknande fenomen många gånger. Teologer som ger sig in i den världsliga politiken och statsvetare och medicine doktorer som i kraft av sina titlar ses kvalificerade att göra teologiska uttalanden.

Många är de som har stort inflytande över teologin i Sverige idag som i praktiken snarare är etiker, filosofer, samhällsvetare, historiker eller religionsvetare snarare än teologer.

Är det ett problem?

Både ja och nej.

Jag anser inte att någon av dessa vetenskaper är problematiska eller dåliga i sig själv på något sätt. Tvärt om. De fyller alla sina funktioner i samhället. Men det är just det. Det är där de fyller sin funktion. I samhället. Det är vetenskaper som säger något om världen, inte om Gud.

Om kristendomen förväntas vara ett maktmedel, statsreligion eller ej, så är detta så klart inget problem. Att jämka Jesu budskap med politiken och samhällets förväntningar blir då en självklarhet. Men är det verkligen det som är kristendomens syfte och mål? Att reduceras till en prydnad för den styrande makten (eller dess politiska opposition)?

Nej, ta fasta på Jesusorden i Johannes 18:36 Jesus svarade: ”Mitt rike är inte av den här världen. Hade mitt rike varit av den här världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle utlämnas åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.”

Som avslutning och som brasklapp vill jag påpeka att det motsatta så klart är sant. Det går inte att bygga ett kristet samhälle i den här världen. Vi kan få en försmak av det, men då i opposition till det världen ger, inte genom det…
Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet. (Joh 14:27)

Publicerat i Lästips, Lennart, Livet, Nyhetskommentarer, Politik, Undervisning | Märkt , , | Lämna en kommentar