Efter-följelse

Idag tänkte jag tala lite om efterföljelse och jag tänkte börja med något så enkelt som att reflektera över själva ordet efterföljelse

Bara genom att titta på ordet så ser vi att det har två delar. Efter-Följelse, att följa efter.

Efterföljelse är helt enkelt att följa-efter någon eller något, och det har betydelse för den som är kristen, för som kristen förväntas vi vara efterföljare, att leva i efterföljelse.

Efterföljelse innebär att man går där någon annan redan gått och jag tänker mig att det kan man göra på lite olika sätt. Endera gå direkt efter och ta rygg på den som går före, att gå i sällskap med den man följer efter.

Men man kan också göra det genom att få en beskrivning av vägen, en karta eller en berättelse om vad man kommer se och uppleva och vad man ska göra då.

En annan sak som efterföljelse, att följa någon annan, innebär är att man inte kan gå runt som man vill och ändå hävda att man följer… Om någon beskriver vägen till Stockholm, men jag känner för att svänga västerut istället för österut när jag kommer ner till E18… Ja då följer jag inte någon annan än mig själv, jag är inte någon efterföljare. Och dessutom kommer jag inte fram till det mål som är meningen…

Det går helt enkelt inte att göra lite som man själv känner för om man ska vara efterföljare, följa efter någon annan… Om man ska följa efter, vara efterföljelse, så ger man upp en del av sitt självbestämmande helt enkelt. Och det är inte så värst populärt i en tid och kultur där den egna viljan ses som det yttersta goda. Ja idag verkar det inte ens finnas någon sanning, någon karta och kompass, utan var och en skapar sig sin egen sanning… Alternativa fakta och allt det där…

Dagens mentalitet stämmer inte alls med den kristna tron, för när det gäller den kristna tron så är efterföljelse något centralt. Ja, den allra första bekännelsen går till och med ut på att man inte längre bestämmer över sitt eget liv!

I Romarbrevet 10:9-10 står det som vi brukar kalla för den första trosbekännelsen, och där står: För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.

Idag tänker vi oss detta som att om vi ska säga något och sedan inom oss tror att något är sant. Tro i den här bemärkelsen är då ”att hålla något för sant”, att inbilla sig eller vara övertygad om att något är sant.

Men det var inte betydelsen när det skrevs, och om vi läser resten av nya testamentet så ser vi att det inte kan vara det som är betydelsen. Att bekänna någon som Herre, innebär att man avsäger sig alla andra herrar, inklusive sig själv. Att tro var inte bara att hålla något för sant, utan det förutsattes att om man trodde något, så märktes det på olika sätt. Jakob skriver om vad en Biblisk tro innebär i sitt brev, så det rekommenderar jag som läsning. Många av Jesus liknelser, som till exempel den om sönerna som blev ombedda att gå ut och arbeta, handlar också om tro och vad den får för konsekvenser. Eller för all del den ganska missbrukade liknelsen om huset på berggrunden och huset på sanden…

En person som var en efterföljare och som praktiserade det här, var Paulus, som skrivit så stora delar av Nya testamentet. Han skrev också första korintierbrevet och i kapitel 9 och verserna 19-26 skriver han så här:

1 kor 9:19-26
Fri och oberoende av alla har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler. För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som är under lagen har jag blivit som de som är under lagen, fast jag själv inte är under lagen, för att vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som en utan lag för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Guds lag utan lyder under Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att i alla fall frälsa några. Allt gör jag för evangeliet, för att även själv få del av det.

Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. Alla som tävlar måste ha disciplin i allt – de gör det för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften.

Här beskriver Paulus en efterföljelse som går långt utöver vad vi i Sverige kan föreställa oss. För att få lite grepp om det så måste vi titta på vem Paulus var och vad det han beskriver här får för konsekvenser.

Han var en Jude och en skriftlärd farisé. Han var förmodligen från en välbärgad familj och han var romersk medborgare. Så det han skriver här måste sättas i det perspektivet.

Vad är det egentligen han säger?
Han börjar med att säga att han har gjort sig till tjänare. En man med god ställning som väljer att istället för att låta sig tjänas, väljer att tjäna. En man med makt, som väljer att avsäga sig makten, istället för att utnyttja den. En man med rikedom som ger upp den.

Men inte nog med det…
Han, som djupt religiös jude, ger upp lagen…

Vad innebär det?
Vad kan vi jämföra det med?

Jag har svårt att finna någon bra liknelse, för det han gör är att ge upp HELA SIN GAMLA IDENTITET.

Om man studerar judaistik, det vill säga det judiska livet och religionen, så ser man att till och med för en sekulär jude, så är judendomen en enorm del av identiteten. Vi pratar ibland om att Sverige skulle vara ett kristet land, vilket i sig är en ganska upprörande självmotsägelse, men när vi säger det så menar vi ofta att vår kultur har påverkats av kristna högtider och att också icke-troende firar till exempel jul och påsk. Men judendomen går djupare än så. Det är inte bara en kultur, utan en identitet.

För Paulus så var det inte bara en del av hans identiet som för alla judar, nej det var något han ägnat större delen av sitt liv åt. Han var skriftlärd och hade studerat toran, lagen, skrifterna, profeterna…

Det är DET han säger att han ger upp…

Allt han är och står för, eller var och stod för, ger han upp…

Jag kan knappt börja föreställa mig vad motsvarigheten skulle vara för någon i Sverige idag… Att förlora sin nationalitet, sin kultur, sin familj, sin ekonomi, sitt inflytande… Det är så genomgripande det han berättar här att det nästan blir lite skrämmande…

Det är efterföljelse…

Men Paulus slutar ju inte med det, att efterföljelse går ut på att förlora allt. Han förnekar inte att det kostar på, för det gör det. Sann efterföljelse är inget man kan göra utan att det kostar på. Men Paulus säger också:

Allt gör jag för evangeliet, för att även själv få del av det.

Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. Alla som tävlar måste ha disciplin i allt – de gör det för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften.

Det handlar alltså inte i slutänden om att ge upp något, utan om att vinna något…

Han gör inte det här motvilligt eller ser det som en förlust, tvärt om!

Han skriver i Filipperbrevet 3:7-8 Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus

När Paulus börjar ana Jesus och Guds rike så inser han att allt den han hade, allt det jag pratat om, makt, rikedom, status, familj, kultur, nationalitet, allt det räknar han som förlust…

Det som till en början ses som en uppoffring att göra sig av med, det blir till rens förlust i jämförelse med att vinna Kristus!

Eller som han skriver, han har fokus på målet.
Och har man fokus på målet, på den man följer, på Jesus och Guds Rike, och då spelar det andra ingen roll!

Om fokus hamnar på allt det som Paulus ger upp och saknar… Ja då blir det en dyster läsning… Men om vi lyfter blicken och ser på det han istället får, ja då blir fokus ett helt annat…

Om efterföljden blir reducerad till saker man måste ge upp, så blir det inte särskilt lockande, men om man börjar se eller ana vad man kan få ta emot om man släpper det man redan har i händerna, så blir det genast mycket mer spännande!

Vi måste vara ärliga med att det kostar att vara efterföljare, för det kostar. Och för den som inte vet vad man får när det kostar så mycket, så verkar det avskräckande…

Vi måste förstå och veta att när vi ger upp något för Jesus så handlar det inte om att bli utan något, utan om att göra plats för något bättre! Att släppa något för att kunna öppna händerna och ta emot mer, större och bättre!

Det vi ger upp för att få ta emot Jesus är ingen förlust… Förlust är det bara om man till sist har mindre än vad man började med och när vi tar emot Jesus, när vi följer Honom så får vi mer än vi kan förstå, och hur mycket vi än tagit emot, så finns det alltid mer att få! Det går alltid att sträcka sig efter mer, det går alltid att gå ett steg till på efterföljelsens stig, och det lönar sig ALLTID!

Annonser
Publicerat i Lennart, Predikan, Undervisning | Lämna en kommentar

Mer, mera av Jesus!

Predikan Årjäng

Mera av Jesus sjöng vi nyss, och det är det jag tänkte prata om idag.
Mera av Jesus, hur vi kan få det och hur det hänger ihop med hur vi ser på söndag förmiddagsgudstjänsten!

Och det är där jag vill börja. I söndagens gudstjänst.
Vi brukar ibland beskriva gudstjänsten som ett tillfälle då vi ska fylla på tanken för att klara veckan. Ett tillfälle att ladda batterierna för att orka med vardagen.

Och det tycker jag är bra. Det är alldeles otroligt bra att fylla på för att kunna orka, för att kunna ge ut, för att leva med Jesus. Vi behöver fylla på, det är helt sant.

Men hur är det om man bara kan tanka bilen en gång i veckan? Hur gör man för att få tanken att räcka så länge som möjligt? Ja, jag vet hur jag gör i alla fall…

Jag kör så lite som möjligt och så försiktigt som möjligt för att det jag har ska räcka längre!

Idag använder många sina telefoner till allt möjligt. Och ju mer man använder telefonen, ju mer nytta man har av den, desto mer batteri drar den. Hur skulle det vara om vi bara fick ladda den en gång i veckan?

Jo, vi skulle troligen använda den till så lite som möjligt för att spara batteriet. Köra på batterisparläge och koppla bort funktioner och så vidare…

För mig blir slutsatsen den att om jag ska ha ordentlig nytta av min bil, så måste jag kunna tanka den när det behövs, så att det alltid finns bensin. Och i så fall så kan jag inte bara tanka en gång i veckan!

Om jag ska ha ordentlig nytta av min telefon, ja då behöver den laddas dagligen, annars är den tom på måndagskvällen och blir bara liggande oanvänd resten av veckan. Troligen skulle det vara så att om jag inte fick ladda telefonen oftare än en gång i veckan, så skulle jag till sist inte bry mig om någon telefon alls, utan klara mig utan. Även om jag då skulle ha begränsade möjligheter till olika saker.

På samma sätt riskerar det bli med Jesus…

Om söndag förmiddag är det tillfälle vi har att fylla på eller ladda eller så begränsar vi inte bara det vi kan göra, utan vi begränsar inte minst det vi kan få. Det vi kan få se, det vi kan få uppleva, det vi kan få ta emot!

Om vår önskan är Mer, mera av Jesus så finns det alla möjligheter till att få mer. Mer och mer. Och erbjudandet om mer av Jesus är större än söndagens gudstjänst!
I en av de böcker jag skrivit så liknar jag Guds ord vid mat. Hur skulle det vara om vi bara fick äta en gång i veckan? Ja, vi skulle inte överleva så värst länge, utan få allvarliga bristsjukdomar. Nej, vi måste äta varje dag, helst flera gånger om dagen, för att må bra och fungera som vi ska.

Och om vi äter varje dag, och inte bara på söndag, vad ska vi likna söndagens måltid, gudstjänsten, vid då?

Jo, en fest! En festmåltid!

Vi firar tillsammans som familj, vi bygger gemenskap och tillhörighet till något större.

Eller ett steg till, konferenser, som nu när det är Hönö.

ÄNNU större fest, ännu större sammanhang, men det räcker inte att äta en gång om året, eller en gång i veckan. Vi måste äta varje dag!

Festen är inte oviktig. Tvärt om, vi behöver festen. Vi behöver fira det Jesus gjort och vi behöver fira det Han kommer att göra. Det får vi aldrig sluta med.

Jesus verkar ha tyckt om fester. Bröllopet i Kana i Johannesevangeliet till exempel. Han liknar sin återkomst vid en bröllopsfest i Matteusevangeliet och läser vi uppenabrelseboken så beskrivs en fest som ALDRIG SLUTAR, så hur skulle det kunna vara fel med fest!?

Nej, låt oss för allt i världen inte sluta fira uppståndelsens dag, söndagen! Men låt oss inte heller i festyran glömma att vi behöver äta varje dag, att vi behöver tanka flera gånger i veckan, att vi behöver ladda telefonen dagligen, för att det ska funka full ut!

Och det är inte heller frågan om ett tvång, ett måste, en schemalagd aktivitet. Nej, tänk på det som med att tanka bilen, ladda telefonen eller äta…

Jag vill kunna köra, då måste jag tanka. Ingen tvingar mig att köra, men OM jag vill köra så finns det saker jag behöver göra.

Jag vill kunna använda telefonens alla funktioner, då måste jag ladda. Ingen tvingar mig att använda telefonen, men OM jag vill det, så finns det saker jag behöver göra.

Jag vill ha ork att ta mig igenom dagen, då måste jag äta. Ingen tvingar mig att överleva, men OM jag vill det, så finns det saker jag behöver göra.

Jag sjöng med i sången förut. Mer, mera av Jesus.

Ingen tvingar mig att ta emot mer av Jesus, men OM jag vill ta emot, så finns det saker jag behöver göra… Det handlar inte om att göra något för att förtjäna, men det handlar om att göra saker så att jag kan ta emot det som ges mig fritt!

Vi får inte vara så rädda för att erkänna att det faktiskt finns saker vi behöver göra och som förväntas av oss, för kristen tro handlar inte om laglöshet och brist på regler och förväntningar.

Men samtidigt är det sant att det inte finns några tvång…
Ingen MÅSTE göra något alls.
Precis som man inte MÅSTE tanka bilen, ladda telefonen eller äta…

Ibland så verkar det som att vi menar att inget förväntas av oss i det nya förbundet, men det är helt enkelt inte vad som står i Bibeln, inte vad Jesus säger och inte vad Paulus och de andra skriver. MEN det finns en enorm skillnad mellan gamla och nya förbundet, lag och nåd, Syndens och dödens lag och Jesu Kristi lag. I det gamla handlar förväntningarna om vad vi ska göra för att få, i det nya handlar förväntningarna om vad vi behöver göra för att ta emot det vi redan fått!

Vi är fria att säga nej till det vi får, och vi är fria att säga ja! Vi är fria att säga ja till mer, mera av Jesus, om vi vill!

Så HUR säger man ja till mer av Jesus?
För det är en sak att säga ja, och en annan att verkligen göra, precis som i liknelsen om de två sönerna som Jesus ger oss i Matteus 21

HUR kan vi fylla på, ladda eller äta också under veckorna och inte bara på söndag förmiddag?

Jag tror att vi kan finna svaren i Bibeln.
Och när det gäller församlingsliv och livet för de troende så brukar jag alltid börja leta i Apostlagärningarna. Hur gjorde de första kristna för att få mer av Jesus?

I apostlagärningarna 2: 45-46 står det så här: De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. 46 Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.

I de här verserna upplever jag att vi ser tre saker, säkert mycket mer, men tre saker som hörde till det kristna livet då, och som vi därför kan anta hör till det kristna livet idag.
Först: Man gav åt de som behövde, och man gav frikostigt. En del menar att egendomsgemenskap som var normen, men det verkar faktiskt inte ha varit så överallt i de första församlingarna. Inte i Korint i alla fall om vi ska tro Bibeln. Det som däremot var norm, var frikostighet!
Sedan: Man tog del av undervisning. Undervisningen i templet, undervisning i skriften, Bibeln. Det kan man koppla till det som vi läser senare, i Apostlagärningarna 17, om judarna i Beroia och hur de studerade skrifterna.

Och det tredje vi kan se här är att man träffades dagligen i hemmen. Man påminde sig om det Jesus gjort på korset och man åt tillsammans.

Diakoni, undervisning och gemenskap skulle man kunna säga. Tre saker som man började med så fort den första församlingen bildats och som var en naturlig del av det kristna livet! Det var inget prat om att man inte var kallad till än det ena och än det andra. Det var något som alla deltog i efter förmåga! Förmågan var helt säkert olika, men ingen var undantagen.

Och resultatet ser vi i versen efter!
Fler och fler kom till tro, Guds Rike växte och det blev mer, mera av Jesus. Mer av Hans kraft i vardagsliv!

En annan sak som man ser om man läser de här verserna är att allt detta, att man fick mer och mer och mer. Det om av att man inte sparade på något! Så fort man fått mer av Jesus, så gav man ut det, och genast fick man ännu mer! Man behövde inte ladda på söndagen för att ha så det räckte under veckan som låg framför, för man gav och fick ännu mer hela tiden!

Tänk att ha en bil som får mer bensin ju mer man kör, eller en telefon som laddas av att användas… Just så verkar det funka med Jesus! Mer mera av Jesus får vi när vi förmedlar och slösar den kärlek och kraft han ger oss på andra.

Genom att ge, ökar vi på vår egen välsignelse, kraft och kärlek!

DET är kravet! Att vi ska ge!
Men det är inte ett tungt krav, snarare tvärt om, för ju mer vi ger, desto mer får vi!

Detta var något av en inledning, nu tänkte jag börja predikan…

Ni förstår säkert att det finns mycket mer att säga om detta. Det riskerar att bli framgångsteologi och finansrekommendationer av sånt här, och det tror jag vi ska undvika. Men ni behöver inte vara oroliga, det blir inte idag.

Sammanfattningsvis så verkar det helt enkelt vara så, att mer, mera av Jesus. Mer av Hans kraft i vardagsliv, det får vi genom att ge vidare, genom att ge ut. Det är genom att ge ut som vi får uppleva under, mirakler och kärlek i vardagen!

Jag tror alltså att det inte handlar om att fylla på på söndag för att klara veckan, utan att det istället handlar om att fira allt det vi fått och fyllt på under veckan som gått, så att vi kan fylla på och få ännu mer under veckan som kommer!

Så låt oss gå ut i världen och tjäna Herren med glädje!

Publicerat i Lennart, Predikan, Undervisning | Lämna en kommentar

Pingst i Oktober

Min predikan från pingstdagen

Pingst, En av mina favorithelger!
Det finns så mycket att säga!

Vi har hört den klassiska pingsttexten, den som beskriver det som vi brukar kallas ”församlingens födelsedag”. Den kan man lägga ut och titta närmare på. Ja inte bara de första 11 verserna i apostlagärningarna, utan hela andra kapitlet är oerhört spännande när vi kan läsa, fundera och diskutera hur församlingen formades av Anden… Vad innebar det, vad kan vi lära oss och så vidare…

Det är den ena saken, vi kan om vi vill få se på en oerhört spännande och utmanande text och ta till oss av vad den kan läsa församlingen idag. Men Pingst är inte minst ett tillfälle då Den Helige Ande får stå i fokus, och det gör han inte så ofta…

I en del sammanhang pratar man mycket om andens gåvor, om manifestationer, smörjelse och så vidare. Och det tror jag är bra och viktigt, men Vem är Anden? Det talas det inte så mycket om… Men det vill jag tala lite runt här idag.

Jag vill börja i en av Migrationsverkets frågor till kristna asylsökande som handlar om treenigheten. För jag tror att det är fler än konvertiter och migrationsverket som tjänar på att veta mer om treenigheten.

Vi vet att treenigheten finns, att den liksom är självklar, men vi pratar inte så mycket om den, och när vi gör det, så har vi svårt att helt få till det. Vad vi än säger om treenigheten så prickar det aldrig riktigt rätt.

En del, som Jehovas vittnen, säger att det beror på att det är en falsk lära och påpekar att ordet treenighet inte finns i bibeln. Att ordet treenighet inte nämns i Bibeln har de helt rätt i, men vad betyder det? Det betyder inte något alls! Treenigheten är en utombiblisk beskrivning av något som framträder i Bibeln.

Det står till exempel ingenstans att Abraham är farfar till Jakob, ordet farfar används aldrig för att beskriva deras relation. Men är det då en falsk lära att påstå att Abraham var Jakobs farfar, trots att det inte står i Bibeln? Nej, ordet farfar är ett utombibliskt ord som beskriver något som framträder i Bibeln, precis som ordet treenig gör.

Därför tror jag att det inte riktigt lönar sig att gå in och förklara själva ordet treenighet och alla de små detaljerna i det, utan jag föredrar att tala om vad det är som gjorde att vi började använda ordet till att börja med…

Så vad är det ordet ”treenig” beskriver?
Jo, när man läser Bibeln så blir det tydligt först att Fadern är Gud, och att Jesus är Gud och också att Anden är Gud. Samtidigt så är den judiska trosbekännelsen i 5 moseboken 6:4 och framåt, den att Gud är en. Och det är en trosbekännelse som Jesus själv upprepar i Markus 12:29 och framåt.

Så för att förklara det som framträder i Bibeln, att Fadern är Gud, Jesus är Gud och att Anden är Gud, samtidigt som Gud är en, så använder vi ordet treenig. Det finns massor av sätt at lägga ut begreppet treenig, men det blir inte fokus just idag, utan vi ska se på påståendena att Fadern, Jesus och Anden är Gud. Och med ett särskilt fokus på dagens huvudperson, Den Helige Ande.

Det första har vi oftast inga problem med. Fadern är för många av oss synonym med Gud. Vi använder ofta orden Fader och Gud som likvärdiga ord, utan att reflektera närmare på det. Så självklart är det att Fadern är Gud. Och visst är det självklart, det håller jag med om, men jag tror att vi skulle tjäna på att reflektera ett ögonblick över hur vi använder orden… För när vi kommer till Jesus så kan det bli lite konstigt…

Hur många har hört uttrycket ”Gud och Jesus”? Jag har hört det ofta, och om jag inte tänker mig för så händer det ibland att jag själv råkar säga det…

”Gud och Jesus”…
Inte ”Fadern och Jesus” eller ”Fadern och sonen”…
Eftersom Fadern är Gud, så är det egentligen inte fel, men eftersom Jesus också är Gud, så blir det om vi tänker ett varv till lite konstigt. Vi säger ju inte ”Gud och Gud”, även om vi lika gärna skulle göra det, nej om vi sätter Fadern och Sonen bredvid varandra, så tänker vi ibland att den ene är Gud och den andre ”bara” Jesus… Inte så bara, men det blir en skillnad som är problematisk.

Så vad får oss att säga att Jesus är Gud?
Är det verkligen så?
De flesta kristna vet och håller med om detta, men det finns ett ökande antal som vare sig vet eller håller med om det och ändå hävdar att man är kristen. Idag när Fake News och alternativa sanningar är vardagsmat så är det inte så konstigt att man inte bryr sig nämnvärt om vad Jesus säger om sig själv, utan man skapar sig sin egen uppfattning och sanning. Just Jesu gudomlighet skulle kunna bli en predikan i sig själv det också, men vi tar en snabb repetition av en av de mest centrala bevisen, att frälsa och förlåta synder.

Ni har säkert hört det förut, men i Markus 2:5-11 står det så här:
5 Jesus såg deras tro och sade till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
6 Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: 7″Varför talar han så? Han hädar! Vem kan förlåta synder utom Gud?” 8 Jesus förstod genast i sin ande att de tänkte så inom sig, och han sade till dem: ”Varför tänker ni så i era hjärtan? 9 Vad är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Res dig, ta din bädd och gå? 10 Men för att ni ska veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder, säger jag dig” – och nu talade han till den lame: 11 ”Res dig, ta din bädd och gå hem!”

Det intressanta i den här texten är att Jesus, som visste PRECIS vad som pågick i de skriftlärdas hjärtan, inte säger emot det de skriftlärda vet och har rätt i. Det ÄR bara Gud som kan förlåta synder. Och Jesus understryker därför att HAN kan förlåta synder. Det är helt enkelt ett sätt för Jesus att förklara vem Han är… Han skulle kunna ha sagt ”Ni säger att bara Gud kan förlåta synder, det har ni rätt i, och nu förlåter jag synder, vad betyder det?”

Eller som han säger på ett annat ställe, I johannes 5:39-40 Ni forskar i Skrifterna för ni tror att ni har evigt liv i dem. Det är just de som vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv.

Samma gruppering av människor i båda fallen, de skriftlärda. De vet att skriften vittnar om Gud. Det vet att bara Gud kan förlåta synder. Men Jesus säger att HAN kan förlåta synder och att skriften vittnar om HONOM.

Sedan har vi det där med frälsningen…
I Hosea 13:4 står det:
Jag är Herren din Gud, alltsedan du var i Egyptens land.
Du ska inte veta av någon annan Gud än mig,
och det finns ingen annan frälsare än jag.
Ingen annan frälsare än Gud och om Jesus står det först i Matteus 1:21 när ängeln talar till Josef:
Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder.

Det kan kanske vara ett svagt argument, men i Apostlagärningarna 4: 11-12 säger Petrus till stora rådet: Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. 12 Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.

Gud säger att frälsningen inte finns hos någon annan än Gud, och i Apostlagärningarna står det att frälsningen finns hos Jesus.

Som sagt, det finns mer att säga i frågan, men allt pekar på att Jesus är Gud.

Så, att Fadern är Gud, det är så gott som alla överens om.
Att Jesus är Gud, det greppar de flesta.
Så hur är det med Den Helige Ande?

Är det verkligen så att Den Helige Ande också är Gud?
Det beror ju på vem man frågar…
Frågar man Jehovas vittnen så säger de att Anden är Guds verksamma kraft, men inte en person. En kraft som Gud använder, men inte något levande i sig självt. Och ska vi vara ärliga så är det oftast så det talas om Anden också i andra sammanhang. Andens gåvor är något Fadern eller Jesus ger och vi pratar gärna om Andens frukter, Andegåvor eller smörjelse, men sällan om vem Anden verkligen ÄR.

Så om vi ska börja med det grundläggande först.
Är Anden bara en opersonlig kraft som utgår från Jesus eller Fadern?
I första Korinterbrevet 2 så berättas om andens gåvor och i 11 versen står det så här: Men i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.

Det är alltså ANDEN som fördelar gåvorna så som HAN vill… Anden är alltså inte en opersonlig livlös kraft, utan någon, en ”han”, som har en vilja.

Jag ska ta ett par ställen till:
Johannes 15:26 Men när Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande som utgår från Fadern, då ska han vittna om mig.

Anden är en ”han” som självständigt från Jesus vittna om Honom.

Eller från texten i inledningen:
Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.

Det är inte Fadern eller Sonen som genom en opersonlig kraft inger den ord att tala, utan det är Anden SJÄLV som inger dem vad de ska säga…

Och så vidare till Hebreerbrevet 10:15 Även den helige Ande vittnar om detta för oss. Först säger han 16 Detta är det förbund som jag efter denna tid ska sluta med dem.

Här nämns Anden än en gång som en ”han”, men inte minst så är det här ingen skillnad mellan Fadern som sluter förbund med folket, eller Anden som sluter förbund med folket…

Extra intressant är det att på just det här stället så syftar Paulus på Jeremia 31:33 där det står: Nej, detta är förbundet som jag efter denna tid ska sluta med Israels hus, säger Herren: Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.

Det som Herren säger i Jeremia, att Han ska sluta förbundet med folket och att Han kan göra det för att han är Gud, det säger sedan Anden i Hebreerbrevet…

Anden, precis som Jesus, gör saker i egen kraft som är förbehållet Gud. Det kan endera betyda att de ljuger, men den rimliga tolkningen utifrån Bibeln och summan av all undervisning är att de INTE är lögnare, utan att de är EXAKT det de utger sig för att vara.

Gud.

Fadern, Sonen och Anden, alla är det Gud, och samtidigt som de tre är Gud, så är Gud EN.

Det är den bibliska sanning och mysterium vi väljer att kalla treenigheten.

Bön:
Fader – Du är Skaparen, Du ensam har skapat himmel och jord, människa, djur och all natur.
Jesus – Du är Förlåtaren. Du ensam kan förlåta jordens stora ondska och få allt att börja om på nytt.
Ande – Du är Hjälparen. När människan är maktlös och allt är hopplöst då kan du ensam komma till hjälp.

Publicerat i Lennart, Predikan, Undervisning | Lämna en kommentar

Vittnesbörd

Delar med mig av det vittnesbörd jag delade under gudstjänsten i Korskyrkan igår…

För några dagar sedan så bad vi under böneveckorna för de som inte längre är del av gemenskapen…

Den förlorade sonen och den hemmavarande sonen…

Tänkte att jag skulle ta tillfället i akt och dela några tankar runt det, mest mina egna erfarenheter och kanske mer frågor än svar…

Det är så bra att kunna använda sina egna erfarenheter som exempel… Idag är jag ett varnande exempel, men det är ju ett exempel det också…

Sedan några månader går jag igenom en svår tid på olika sätt. Mitt liv just nu påminner om en dålig dokusåpa med svek, lögner och intriger. När jag försöker se på det med lite distans så är det nästan svårt att tro att det är sant, men det är det.

Exakt vad som händer är inte det centrala just nu, utan det viktiga är vad jag gör av det. Vad har jag gjort…

Jag har dragit mig undan…

Inte helt och hållet, det är sant, men jag har undvikit gemenskapen i min hemgrupp, jag har inte kommit på gudstjänsten alla söndagar jag varit ledig… Och ju mer jag dragit mig undan, desto svårare har det varit att ta steget att komma tillbaks.

Varför har jag dragit mig undan?
Det finns flera orsaker…
Dels så har jag gjort det för att jag trott mig skydda andra.
Dels så skäms jag… Vem är stolt över att ens liv är trasigt?

Vad har det i verkligheten lett till?
De som jag trott mig skydda har gått miste om hjälp
Jag har gått miste om hjälp och förts längre bort från Jesus…

Förts längre bort från Jesus säger jag, för det är precis vad det innebär att avskärma sig från församlingen, från den kristna gemenskapen.

För att vara tydlig så är det inte så att jag menar att det är just Korskyrkan i Karlstad som är församlingen som ensam förkroppsligar Jesus, utan alla kristna församlingar och gemenskaper gör det i någon mån. Och oavsett vilken församling man tillhör, så är att avskärma sig från församlingen detsamma som att röra sig bort från Jesus…

Det låter kanske radikalt. I synnerhet i dagens rådande tankevärld där man själv är herre över sitt eget liv och själv ska bestämma vad som är rätt och fel, gott och ont. Nog är man väl lika bra kristen för sig själv som om man går till en församling?

Man skulle kunna filosofera runt detta ganska länge, men jag tror att hela tankegången är fel… Det handlar inte om att vara en ”bra kristen”, utan det handlar om att lära sig ta emot det Gud vill ge… Och Gud arbetar ALLTID genom sitt folk, genom sin församling. Det gjorde Han i gamla testamentet, och det gör Han i nya…

Ja, läser vi nya testamentet så likställs den kristna gemenskapen med Jesus egen kropp… Att avskärma sig från gemenskapen blir därför att avskärma sig från Kristi Kropp… Och att tacka nej till det Gud vill ge…

Som vanligt handlar det inte om vad man ska åstadkomma, utan främst vad man kan få, vad man går miste om, om man inte följer Jesu bud.

Vad ger församlingen? Vad har jag gått miste om när jag dragit mig undan?

I Galaterbrevet 6 står det om att man i församlingen bär varandras bördor. Har hade inte behövt bära det tunga ensam…

På oerhört många ställen i nya testamentet berättas om den uppmuntran vi tillsammans i församlingen ger varandra, det går jag miste om om jag drar mig undan…

I första korintierbrevet 14: 3 står det: Men den som profeterar talar till människor och ger uppbyggelse, uppmuntran och tröst.

Jag skämdes säger jag, men genom att dra mig undan så har jag också dragit mig undan från det som kan ge mig upprättelse så att jag inte behöver skämmas!

Varför säger jag det här? Varför berättar jag om mitt misslyckande?
Jo, dels för att jag vill visa på att bön hjälper!
Mina böner i ensamhet och de böner man bett för mig i min hemgrupp och i andra sammanhang har hjälpt mig tillbaks.

Dels för att praktisk kärlek gör skillnad. Jag har fått SMS och frågor från hemgruppen och varit inkluderad även om jag inte varit på plats. Jag har bjudits in till samtal och andra grupper trots att jag dragit mig undan.

Det är vad jag menar med praktisk kärlek… För jag tror, jag är övertygad om, att jag inte är ensam om den hr upplevelsen. Det finns helt säkert MÅNGA fler än mig som dragit sig undan…

Min uppmaning är ”låt dom inte vara ifred”…
En del tar tydligt avstånd från församlingen och det måste självklart respekteras, vi ska absolut inte tränga oss på någon som ber oss låta bli… Men för alla de som drar sig undan av andra orsaker… Som jag…

Jag behövde, och jag fick, uppmuntran genom att veta att jag inte var bortglömd och att jag var saknad… Ibland svarade jag inte ens på SMS, men jag visste att jag fanns med i tanke och bön hos någon och det hjälper!

Jag berättar också för att påminna om att det pågår en kamp… Vem tjänar på att jag drar mig undan? Vem är det som viskar lögnerna i mitt öra som gör att jag drar mig undan? Vem vinner på att ett får drar sig undan från Herden?

Men främst berättar jag för att påminna och visa att det finns seger!
Faran är inte över, det pågår ständiga attacker, men med bön, uthållighet och kärlek så finns det seger i Jesus Kristus!

Vill avsluta med ord från Romarbrevet 8, verserna 37-39
Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lärjungaskap

Jag fick en dag ett brev om vad jag trodde om lärjungaskap.
Personen undrade om det inte räckte med att tro, vem var jag att säga att det behövdes mer än en inre övertygelse.

Jag har anonymiserat mitt svar och delar det här:

Tack för din fråga!
Jättespännande ämne som jag tror förtjänar en hel del mer än jag hinner med just nu, men här kommer några inledande tankar i alla fall!

Först ett missförstånd som jag tror är vanligt i församlingar idag. Missförståndet består av två delar och det börjar med begreppet tro…

Vi föreställer oss ofta att tro är likställt med en föreställning, ett ”för-sant-hållande”. EN upplevelse av att något är sant. Det blir en ”mental” inställning eller föreställning. Tro blir motsats till handlingar…

Men så talar inte Bibeln om tro. Läsa bara jakobsbrevet! Tro är intimt sammankopplat med handlingar och liv!

Bara en sån sak, ”Jesus är Herre”, som vi så ofta säger… Om tro bara är en mental övning så kan vi tro det, vi kan säga det, men det behöver inte bli mer än så… MEN hur kan man säga att någon är ens herre om man inte gör vad Han säger??? Finns gott om liknelser om detta. De två sönerna och huset på sandgrunden är två bra exempel. Vi tänker oss söndagsskolesången, ”du får bygga huset en gång till”, men så sluter inte liknelsen…

Det är det första missförståndet, att tro är frikopplat och till och med motsats till handlingar. Vi föreställer oss att inga förväntningar eller krav finns på den som tror på Jesus, men så beskriver inte bibeln det.

Detta leder till nästa missförstånd…
En lärjunge blir med den uppfattningen om tro någon som ”förstår” eller har ”lärt” sig något, någon som tror. Lärjungaskapet reduceras till att också det bli en intern angelägenhet. En känsla.

Så vad tror jag då att lärjungaskap är?
Ja, de två liknelserna jag nämnt och den urkyrkliga bekännelsen ”Jesus är Herre” handlar om att Jesus är tydlig med ”Gör som jag säger”… Lärjungaskapet är kopplat till om vi lyder eller inte, inte om vi har en mental inställning eller inte…

Den som lyder är lärjunge, den som inte lyder är det inte…

Vad ska vi lyda?
Jag i sammanfattning så tycker jag man kan börja med missionsbefallningen…
En lärjunge gör lärjungar…
Som, om de är lärjungar OCKSÅ gör lärjungar, som gör lärjungar osv…

Med detta sagt så är det dels inte frågan om gärningslära. Våra gärningar kan inte ge oss frälsning, inte lägga till eller dra ifrån från frälsningen. Den är fri, av nåd. Lärjungaskapet är inte ett krav för att få frälsning, utan är en ofrånkomlig konsekvens av frälsningen, ett bevis på frälsningen. Ett ”kvitto” typ

Handlar inte heller om att prestera ett visst mått av lärjungaskap, utan det är en process. Varje resa börjar med ett steg. Det finns inga krav på att nå visst långt på vägen för att det ska få kallas resa… Man är inte mer eller mindre lärjunge beroende på hur långt på vägen man kommit, utan frågan är om man är på vägen eller inte…

Jag har en tanke om att synd, lärjungaskap och så vidare inte är digitalt, utan analogt, men det håller jag fortfarande på att formulera för mig själv… Så det återkommer jag om…

Hoppas mina tankar är till någon nytta. Undrar du över något så fråga gärna!

Allt gott till dig!

Publicerat i Lennart, Undervisning | Märkt | Lämna en kommentar

Vägen till livet

Jag vill börja med att läsa dagens episteltext, som är första tessalonikerbrevet 5:9-11

1 Thess 5:9-11
Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss för att vi ska leva med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.

Den här korta lilla texten tycker jag är verkligt spännande, helt enkelt för att det finns så mycket information i bara några få meningar.

Det finns mer, men jag tänkte fokusera på tre saker idag.
1: Vredesdomen
2: Frälsning
3: Uppmuntran

Vi börjar med det som brukar var svårast… Vredesdomen. Guds vrede. Guds ilska.

Det är något som brukar tonas ner. Ibland inte bara tonas ner, utan till och med förnekas. Dom och vrede är inte populära ämnen att ta upp, men jag tror att om vi ska ha en så komplett bild av Gud som möjligt så måste vi ta till oss det vi kan av det Han visar för oss.

Ingen kan hävda att han eller hon känner Gud helt och fullt, Han är alltid större än vi kan förstå hur långt vi än kommit i vår resa. Men det vi KAN säga och veta är att Han uppenbarat vissa saker för oss. Han har uppenbarat sig själv för oss i Jesus Kristus och vi har Bibeln som är Guds ord som vittnar om Jesus.

Så nej, vi kan inte veta allt om Gud, men vi kan, om vi vill, få veta mycket genom det vittnesbörd som Bibeln ger. Och om vi ska kunna hävda att vi känner Gud, så kan vi inte förneka eller gå emot det vittnesbörd Han själv gett oss i Bibeln.

Vad försöker jag säga om detta?
Jo, att om vi vill hävda att vi känner Jesus, så måste vi på något sätt förhålla oss till Guds vrede och inte förneka den. Bibeln är tydlig med att Guds vrede och domen finns där och samtidigt är Bibeln tydlig med att Gud först och främst visar vem Han är i Jesus. Och Jesus visar Guds kärlek till oss allra tydligast för oss när han dör på korset.

Så hur får vi ihop Guds vrede med den utgivande kärlek som Jesus visar är Guds sanna natur?

En del menar att Gud Fadern är den som är vred, och att korsdöden förändrar Guds sinnelag mot människorna. Att Jesus tillfredsställer Faderns blodtörst och släcker Hans vrede. Det är såklart en förklaring, men den stämmer inte med vad Bibeln lär.

Det andra diket är att helt enkelt påstå att eftersom Gud är kärlek, så kan han inte vara vred. Men det är inte heller vad Bibeln lär.

Så hur får man ihop det?

Jag vill läsa ett litet stycke ur en predikan från 1872 för att försöka förklara lite…

”Det är därför självklart att hindret för världens frälsning inte är någon vrede över världen i Guds hjärta. Att det restes en skiljemur mellan Gud och världen som hinder för världens frälsning, det vittnar Skriften om, men det hindret, den muren, har aldrig bestått av att Guds hjärta varit uppfyllt av vrede mot världen.

Nej, i Guds hjärta var kärleken så oförändrad att Han utgav Sonen för de fallna människornas skull som den yttersta kärleksyttringen. Klart blir också att den försoning som kom av Sonens utgivande aldrig var till för att försona eller blidka Gud. För hur skulle Han kunna behöva försonas som älskade, och som älskade så att Hans hjärta brast av sorg över de syndiga människorna?

Men, säger kanske någon, vad händer då med Bibelns tal om Guds vrede?
Svaret är att det talas i Skriften om Guds vrede på två sätt. Dels som vrede över synden och dels som vrede över syndaren.

När det handlar om Guds vrede över synden så kan vi förstå att den inte kan var borttagen genom Jesu offer. Gud måste hata synden så länge Han är den helige Guden, Vreden över synden är så att säga baksidan av kärleken till rättfärdigheten. Om den ena finns, så måste också den andra finnas.

När det sedan handlar om Guds vrede över syndaren så kan man bara tala om den i den bemärkelsen att den som förblir i synden drabbas av Guds vrede över synden. Och det är inte förändrat genom Jesu död.

Syndens lön, för den syndare som genom sin otro förblir i synden, är än idag Guds vrede och döden. Apostelns ord gäller fortfarande. Köttets sinne är döden, om ni lever i köttet kommer ni dö och vad ni så ska ni skörda och så vidare.

Där synden finns, där finns också Guds vrede eftersom Gud är en rättfärdig Gud. Att frälsas från den vreden det kan bara ske genom att rättfärdiggöras från synden. (Rom 5:9)

Ja till och med när den enfödde Sonen gav sig ner i vår synd, så drabbades också Han av Guds vrede över synden. Men som sagt var så handlar det egentligen om Guds vrede över synden och inte över syndaren Precis som en faders ilska på sitt barn inte är en ilska över barnet, utan över det som barnet gjort fel, så kallas det ändå för en ilska mot barnet. Och trots att det egentligen är en ilska mot det som barnet gjort fel, så drabbas barnet av ilskan. Men när det gäller barnet i sig själv så älskar fadern det med värme.”

Några av er kanske känner igen texten?
Det är den texten som faktiskt var början på Missionsförbundet en gång i tiden. Det är från Waldenströms försoningpredikan som han skrev i Pietisten 1872 och som startade det som kom att kallas försoningsstriden.

Det hela handlar i grunden om vem som förändras, eller har möjlighet till förändring, genom Jesu död på korset. Är det Gud som är objektet för förändring, är det Guds vrede som försvinner så att vi kan bli frälsta? Det är inte vad Bibeln säger, vreden finns kvar men VI MÄNNISKOR erbjuds en förändring så att vi inte drabbas av vreden.

Och där kommer vi in på den andra punkten jag ville ta upp idag.

Det första är, för att sammanfatta, att om Gud är kärlek, om Gud älskar människan, så MÅSTE Han vara vred på det som skiljer oss från Honom. Och det säger också Bibeln att Han är.

Det andra, Frälsningen, är att när vi allierar oss med Jesus så drabbas vi inte av vredesdomen. Det kan låta som tillräcklig vinst för att vara glad över frälsningen, men tänker man ett steg till så är det som händer att hindret mellan oss och Gud tas bort och vi får komma till Gud.

Vi får komma hem, vi får möjlighet att ta emot alla de gåvor som Gud vill ge oss, som Gud skapat oss för.

För precis som det står i dagens episteltext, vi är inte bestämda för vredesdomen, utan för så mycket mer! Frälsningen framställs ibland som att man räddas undan något, att man slipper något. Att man klarar sig undan något.

Det är ju också det som vi lite felaktigt har lagt som huvudbetydelse i ordet ”nåd”, att vi slipper något, att vi blir ”benådade”.

Men frälsningen som den beskrivs i Bibeln är mer än så, och det skulle kunna vara den tredje punkten i dagens episteltext, uppmuntran.

Frälsningen innebär en återupprättad relation med Gud och att vi erbjuds att ta del av alla de gåvor som Han vill ge oss. Frälsningen är tvådelad. Dels så slipper vi något, och det är så klart bra, men vi FÅR också något och det är ännu bättre!

På samma sätt med nåden. Det finns helt klart en betydelse som handlar om att slippa något, men huvudbetydelsen är att man FÅR något GRATIS!

Det finns mycket vi får, men ett exempel, en kort lista, är andens frukter i Galaterbrevet 5:22-23 där det står: Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning.

Det är verkligen en uppmuntran, så som Paulus skriver. Inte att vi bara klarar oss undan, utan att det finns så mycket mer att få!

Och där menar jag att vi har de tre delarna. Vrede, Frälsning och Uppmuntran. Waldenström beskriver det sammanfattningsvis i sin försoningspredikan på det här sättet:

Guds rike och evangelium kommer med ett helt annat budskap som gör all mänsklig finurlighet obrukbar och som gör de visas visdom till galenskap. Det är ett budskap som lär att:
1. Guds hjärta inte förändrades i och med syndafallet och
2. att det därför inte var Guds grymhet eller vrede som kommit i vägen för människans frälsning
3. att den förändring som skedde vid syndafallet var en förändring enbart i människan genom att hon blev syndare och vände sig från Gud och det liv som är i Honom
4. att det därför behövs en försoning för människans frälsning. Men inte en försoning som blidkar Gud, utan som tar bort människans synd och gör människan rättfärdig igen
5. att den försoningen har skett i Jesus Kristus

Så låt oss ta med oss det, vila i det och bli uppmuntrade av det när vi går ut i världen och tjänar Herren med glädje!

Publicerat i Lennart, Predikan, Undervisning | Lämna en kommentar

Nåd OCH tjänst

Predikan Töcksfors 2017-02-12

Idag är kyrkoårets tema ”Nåd och Tjänst”, en intressant kombination av ord tycker jag, inte minst för att nåd så ofta sätts som motsats till gärningar och här talas det om tjänst, som ju i alla högsta grad är gärningar. Inte ”nåd ELLER tjänst” utan ”nåd OCH tjänst”…

Jag tror det finns en del missuppfattningar runt detta med nåd och gärnignar, och jag vill ta upp ett par av dem och sedan titta på dagens episteltext och se om den kan lära oss något i frågan.

Jag vill börja med det som jag redan nämnt, uppfattningen att nåd och gärningar skulle vara motsatser.

John Newton, som skrev psalmen vi nyss sjöng, Oändlig nåd, är ett bra exempel på att nåd inte är befrielse från konsekvenser och gärningar. Han är också ett exempel på hur tro, nåd och gärningar hänger ihop, i vilken ordning de kommer helt enkelt.

Ni kanske har hört historien förut, men John Newton arbetade som kapten på ett fartyg innan han blev frälst, innan han fann nåd och tog emot Jesus. Det var inte så att det var vilket fartyg som helst, utan på hans tid, slutet av 1700 talet, var slavhandeln i allra högsta grad levande och John var kapten på ett av slavskeppen. Hans historia är lång och komplicerad och skulle kunna vara en predikan i sig själv, men just nu vill jag peka på att den nåd John upplevde, den befrielse han kände, den fick han medan han fortfarande gjorde det som vi i allra högsta grad anser var fel saker!

Han behövde inte göra något särskilt för att komma till tro och få nåd. Det är själva innebörden av ordet nåd, något man FÅR utan att FÖRTJÄNA.

MEN när John hade fått nåden, verkligen tagit emot Jesus, så fick det konsekvenser för hans fortsatta liv. Han gav till sist upp slavhandeln och arbetade för slavarnas befrielse, inte för att FÅ utan för att han redan FÅTT.

Han insåg att när han fått, så fanns det förväntningar på honom som ett resultat av att han redan fått. Nåd är nämligen inte motsats till gärningar i sig själva, utan motsatts till att förtjäna något genom de gärningarna.

Ett annat sätt att säga det är att nåd, tro och gärningar alla behövs, men i rätt relation eller i rätt ordning till varandra.

I jakobsbrevet 2:14-18 står det så här: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Den tron kan väl inte frälsa honom? 15 Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? 17 Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar.
18 Nu kanske någon säger: ”Du har tro.” – Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar.

Jag tänker att om Bibeln säger att gärningar behövs, så får vi tro på det.

Samtidigt så säger Bibeln inte att gärningarna ska komma före tron, utan tvärt om, gärningarna visar på en tro som redan finns, en tro som kommer före gärningarna. Annars blir gärningarna döda gärningar, som Paulus skriver i Hebreerbrevet 6:1 där han går igenom trons grunder. Gärningar utan tro är döda gärningar, men en tro utan gärningar är en död tro, en tro som inte frälser. Därför är det direkt obibliskt att säga att inga gärningar förväntas av den som är kristen…

Detta för oss till det som jag tror är nästa stora missförstånd, att nåd skulle vara detsamma som benådning… Att nåd skulle betyda att man slipper alla förväntningar…

Det finns en aspekt av benådning när Bibeln talar om nåd, vi behöver inte betala priset för våra synder och är befriade, benådade, i den bemärkelsen. Men den huvudsakliga innebörden när Bibeln talar om nåd är en annan.

Nåd i den bemärkelse som vi vanligast hör talas om den har sin motsvarighet i det grekiska ordet ”Charis”, som har sin motsvarighet i det latinska ”Gratia”, det engelska ordet ”Grace” (Som i amazing grace) och i det svenska ordet ”Gratis”…

Det handlar alltså om något se GES TILL OSS, det vill säga frälsningen, utan att vi behöver göra något för att få den. Gratis. Av nåd.

Och när i vi i tro fått, ja då har vi redan sett i Bibeln att då kommer vi också att göra…

Nåd är inte att slippa, utan att få!

Men benådningen då? Ja jag skulle säga att benådningen också ges oss av nåd… Det är en del av det vi får, men det är inte nåden i sig själv.

Det enklaste sättet att förklara det är med det två engelska orden som kan översättas med nåd på svenska. Grace och mercy.

Grace är då den huvudsakliga betydelsen av nåd, som jag redan visat på, och har sin motsvarighet i ordet ”gratis”.

Mercy däremot har sin motsvarighet i ordet förbarmande, ”Lord have mercy”, ”Herre förbarma dig”. Både grace och mercy kan, om man vill, översättas till det svenska ordet nåd, men vi tjänar verkligen på att inte göra det så enkelt och slarvigt, utan bör ta det mer på allvar och se den bakomliggande meningen med de olika orden.

Jag brukar till och med säga att nåden inte är motsats till lag!
Det får en del att skruva lite på sig, för det har vi, eller i alla fall jag, blivit lärda att det är… Snarare är det så att Jesu nåd byter ut en lag mot en annan…

Det finns en hel del som pekar på det, inte minst när Paulus skriver om att han är befriad från syndens och dödens lag och att han nu lyder under Jesu Kristi lag. Och jag tror att innebörden i det är just precis det jag försökt lägga ut här…

Synden och dödens lag handlar om att göra för att förtjäna, och det leder till döden, medan Jesu Kristi lag, livets lag, kommer ur det vi redan fått av nåd, gratis och som ett resultat snarare än ett tvång… Det är en del av ett bokprojekt som jag så sakteliga håller på att skriva och kanske får jag tillfälle att prata mer om de olika lagarna en annan gång. Just nu nöjer jag mig med att konstatera att nåd inte är frånvaro av förväntningar eller gärningar.

Paulus ord i episteltexten visar på det på ett speciellt sätt:

Filipperbrevet 3:7-14Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
7  Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. 8  Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus 9  och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. 10  Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, 11  i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.
12  Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. 13 Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför 14  och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.

Hur passar detta ihop med det jag hittills sagt och med dagens tema, nåd och tjänst?

Jo, Paulus börjar med att förkasta den gamla ordningen, syndens och dödens lag, att göra för att förtjäna och han förklarar att den egna rättfärdigheten, den som kommer at den gamla lagen, är ren förlust.

Han understryker att den rättfärdighet han fått, har han fått gratis, att den kommer genom tro och inget annat och han beskriver trons hopp, hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Så långt är det inga nyheter, men det som kommer sen är det jag försöker säga här idag.

När Paulus redan fått allt detta genom tron, när han fått hoppet och rättfärdigheten, ja DÅ BÖRJAR HAN ARBETET!

Han beskriver det så målande: ”jag JAGAR efter att gripa det eftersom jag själv är GRIPEN av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och STRÄCKER MIG mot det som ligger framför och JAGAR mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.”

Först beskriver Paulus hur han förkastar all den strävan han tidigare levt under och säger att han ser det som en ren förlust. Man skulle ju kunna tänka sig att motsatsen till det som han förkastar vore att vila, att inte arbeta alls. Jag har hört uttryck som att ”vila i nåden” eller liknande som en tänkt motsats till dödens lag, men Paulus, som varit farisé och verkligen vet vad lagen betyder, får en ÄNNU INTENSIVARE längtan efter att göra trons gärningar!

Han lutar sig inte tillbaks, utan beskriver det som att han är GRIPEN av Jesus och JAGAR och STRÄCKER SIG efter det som erbjuds!

Det är inte frågan om att nåden innebär passivitet, utan tvärt om, att den driver Paulus till gärningar som till och med överträffar de gärningar han gjorde under dödens lag!

Eller för att avsluta med att knyta an till dagens tema. Det handlar inte om nåd ELLER tjänst, utan om nåd OCH tjänst.

Publicerat i Lennart, Predikan, Undervisning | Märkt , , , , | Lämna en kommentar