Efter-följelse

Idag tänkte jag tala lite om efterföljelse och jag tänkte börja med något så enkelt som att reflektera över själva ordet efterföljelse

Bara genom att titta på ordet så ser vi att det har två delar. Efter-Följelse, att följa efter.

Efterföljelse är helt enkelt att följa-efter någon eller något, och det har betydelse för den som är kristen, för som kristen förväntas vi vara efterföljare, att leva i efterföljelse.

Efterföljelse innebär att man går där någon annan redan gått och jag tänker mig att det kan man göra på lite olika sätt. Endera gå direkt efter och ta rygg på den som går före, att gå i sällskap med den man följer efter.

Men man kan också göra det genom att få en beskrivning av vägen, en karta eller en berättelse om vad man kommer se och uppleva och vad man ska göra då.

En annan sak som efterföljelse, att följa någon annan, innebär är att man inte kan gå runt som man vill och ändå hävda att man följer… Om någon beskriver vägen till Stockholm, men jag känner för att svänga västerut istället för österut när jag kommer ner till E18… Ja då följer jag inte någon annan än mig själv, jag är inte någon efterföljare. Och dessutom kommer jag inte fram till det mål som är meningen…

Det går helt enkelt inte att göra lite som man själv känner för om man ska vara efterföljare, följa efter någon annan… Om man ska följa efter, vara efterföljelse, så ger man upp en del av sitt självbestämmande helt enkelt. Och det är inte så värst populärt i en tid och kultur där den egna viljan ses som det yttersta goda. Ja idag verkar det inte ens finnas någon sanning, någon karta och kompass, utan var och en skapar sig sin egen sanning… Alternativa fakta och allt det där…

Dagens mentalitet stämmer inte alls med den kristna tron, för när det gäller den kristna tron så är efterföljelse något centralt. Ja, den allra första bekännelsen går till och med ut på att man inte längre bestämmer över sitt eget liv!

I Romarbrevet 10:9-10 står det som vi brukar kalla för den första trosbekännelsen, och där står: För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.

Idag tänker vi oss detta som att om vi ska säga något och sedan inom oss tror att något är sant. Tro i den här bemärkelsen är då ”att hålla något för sant”, att inbilla sig eller vara övertygad om att något är sant.

Men det var inte betydelsen när det skrevs, och om vi läser resten av nya testamentet så ser vi att det inte kan vara det som är betydelsen. Att bekänna någon som Herre, innebär att man avsäger sig alla andra herrar, inklusive sig själv. Att tro var inte bara att hålla något för sant, utan det förutsattes att om man trodde något, så märktes det på olika sätt. Jakob skriver om vad en Biblisk tro innebär i sitt brev, så det rekommenderar jag som läsning. Många av Jesus liknelser, som till exempel den om sönerna som blev ombedda att gå ut och arbeta, handlar också om tro och vad den får för konsekvenser. Eller för all del den ganska missbrukade liknelsen om huset på berggrunden och huset på sanden…

En person som var en efterföljare och som praktiserade det här, var Paulus, som skrivit så stora delar av Nya testamentet. Han skrev också första korintierbrevet och i kapitel 9 och verserna 19-26 skriver han så här:

1 kor 9:19-26
Fri och oberoende av alla har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler. För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som är under lagen har jag blivit som de som är under lagen, fast jag själv inte är under lagen, för att vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som en utan lag för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Guds lag utan lyder under Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att i alla fall frälsa några. Allt gör jag för evangeliet, för att även själv få del av det.

Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. Alla som tävlar måste ha disciplin i allt – de gör det för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften.

Här beskriver Paulus en efterföljelse som går långt utöver vad vi i Sverige kan föreställa oss. För att få lite grepp om det så måste vi titta på vem Paulus var och vad det han beskriver här får för konsekvenser.

Han var en Jude och en skriftlärd farisé. Han var förmodligen från en välbärgad familj och han var romersk medborgare. Så det han skriver här måste sättas i det perspektivet.

Vad är det egentligen han säger?
Han börjar med att säga att han har gjort sig till tjänare. En man med god ställning som väljer att istället för att låta sig tjänas, väljer att tjäna. En man med makt, som väljer att avsäga sig makten, istället för att utnyttja den. En man med rikedom som ger upp den.

Men inte nog med det…
Han, som djupt religiös jude, ger upp lagen…

Vad innebär det?
Vad kan vi jämföra det med?

Jag har svårt att finna någon bra liknelse, för det han gör är att ge upp HELA SIN GAMLA IDENTITET.

Om man studerar judaistik, det vill säga det judiska livet och religionen, så ser man att till och med för en sekulär jude, så är judendomen en enorm del av identiteten. Vi pratar ibland om att Sverige skulle vara ett kristet land, vilket i sig är en ganska upprörande självmotsägelse, men när vi säger det så menar vi ofta att vår kultur har påverkats av kristna högtider och att också icke-troende firar till exempel jul och påsk. Men judendomen går djupare än så. Det är inte bara en kultur, utan en identitet.

För Paulus så var det inte bara en del av hans identiet som för alla judar, nej det var något han ägnat större delen av sitt liv åt. Han var skriftlärd och hade studerat toran, lagen, skrifterna, profeterna…

Det är DET han säger att han ger upp…

Allt han är och står för, eller var och stod för, ger han upp…

Jag kan knappt börja föreställa mig vad motsvarigheten skulle vara för någon i Sverige idag… Att förlora sin nationalitet, sin kultur, sin familj, sin ekonomi, sitt inflytande… Det är så genomgripande det han berättar här att det nästan blir lite skrämmande…

Det är efterföljelse…

Men Paulus slutar ju inte med det, att efterföljelse går ut på att förlora allt. Han förnekar inte att det kostar på, för det gör det. Sann efterföljelse är inget man kan göra utan att det kostar på. Men Paulus säger också:

Allt gör jag för evangeliet, för att även själv få del av det.

Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. Alla som tävlar måste ha disciplin i allt – de gör det för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften.

Det handlar alltså inte i slutänden om att ge upp något, utan om att vinna något…

Han gör inte det här motvilligt eller ser det som en förlust, tvärt om!

Han skriver i Filipperbrevet 3:7-8 Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus

När Paulus börjar ana Jesus och Guds rike så inser han att allt den han hade, allt det jag pratat om, makt, rikedom, status, familj, kultur, nationalitet, allt det räknar han som förlust…

Det som till en början ses som en uppoffring att göra sig av med, det blir till rens förlust i jämförelse med att vinna Kristus!

Eller som han skriver, han har fokus på målet.
Och har man fokus på målet, på den man följer, på Jesus och Guds Rike, och då spelar det andra ingen roll!

Om fokus hamnar på allt det som Paulus ger upp och saknar… Ja då blir det en dyster läsning… Men om vi lyfter blicken och ser på det han istället får, ja då blir fokus ett helt annat…

Om efterföljden blir reducerad till saker man måste ge upp, så blir det inte särskilt lockande, men om man börjar se eller ana vad man kan få ta emot om man släpper det man redan har i händerna, så blir det genast mycket mer spännande!

Vi måste vara ärliga med att det kostar att vara efterföljare, för det kostar. Och för den som inte vet vad man får när det kostar så mycket, så verkar det avskräckande…

Vi måste förstå och veta att när vi ger upp något för Jesus så handlar det inte om att bli utan något, utan om att göra plats för något bättre! Att släppa något för att kunna öppna händerna och ta emot mer, större och bättre!

Det vi ger upp för att få ta emot Jesus är ingen förlust… Förlust är det bara om man till sist har mindre än vad man började med och när vi tar emot Jesus, när vi följer Honom så får vi mer än vi kan förstå, och hur mycket vi än tagit emot, så finns det alltid mer att få! Det går alltid att sträcka sig efter mer, det går alltid att gå ett steg till på efterföljelsens stig, och det lönar sig ALLTID!

Annonser
Det här inlägget postades i Lennart, Predikan, Undervisning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s