Vittnesbörd

Delar med mig av det vittnesbörd jag delade under gudstjänsten i Korskyrkan igår…

För några dagar sedan så bad vi under böneveckorna för de som inte längre är del av gemenskapen…

Den förlorade sonen och den hemmavarande sonen…

Tänkte att jag skulle ta tillfället i akt och dela några tankar runt det, mest mina egna erfarenheter och kanske mer frågor än svar…

Det är så bra att kunna använda sina egna erfarenheter som exempel… Idag är jag ett varnande exempel, men det är ju ett exempel det också…

Sedan några månader går jag igenom en svår tid på olika sätt. Mitt liv just nu påminner om en dålig dokusåpa med svek, lögner och intriger. När jag försöker se på det med lite distans så är det nästan svårt att tro att det är sant, men det är det.

Exakt vad som händer är inte det centrala just nu, utan det viktiga är vad jag gör av det. Vad har jag gjort…

Jag har dragit mig undan…

Inte helt och hållet, det är sant, men jag har undvikit gemenskapen i min hemgrupp, jag har inte kommit på gudstjänsten alla söndagar jag varit ledig… Och ju mer jag dragit mig undan, desto svårare har det varit att ta steget att komma tillbaks.

Varför har jag dragit mig undan?
Det finns flera orsaker…
Dels så har jag gjort det för att jag trott mig skydda andra.
Dels så skäms jag… Vem är stolt över att ens liv är trasigt?

Vad har det i verkligheten lett till?
De som jag trott mig skydda har gått miste om hjälp
Jag har gått miste om hjälp och förts längre bort från Jesus…

Förts längre bort från Jesus säger jag, för det är precis vad det innebär att avskärma sig från församlingen, från den kristna gemenskapen.

För att vara tydlig så är det inte så att jag menar att det är just Korskyrkan i Karlstad som är församlingen som ensam förkroppsligar Jesus, utan alla kristna församlingar och gemenskaper gör det i någon mån. Och oavsett vilken församling man tillhör, så är att avskärma sig från församlingen detsamma som att röra sig bort från Jesus…

Det låter kanske radikalt. I synnerhet i dagens rådande tankevärld där man själv är herre över sitt eget liv och själv ska bestämma vad som är rätt och fel, gott och ont. Nog är man väl lika bra kristen för sig själv som om man går till en församling?

Man skulle kunna filosofera runt detta ganska länge, men jag tror att hela tankegången är fel… Det handlar inte om att vara en ”bra kristen”, utan det handlar om att lära sig ta emot det Gud vill ge… Och Gud arbetar ALLTID genom sitt folk, genom sin församling. Det gjorde Han i gamla testamentet, och det gör Han i nya…

Ja, läser vi nya testamentet så likställs den kristna gemenskapen med Jesus egen kropp… Att avskärma sig från gemenskapen blir därför att avskärma sig från Kristi Kropp… Och att tacka nej till det Gud vill ge…

Som vanligt handlar det inte om vad man ska åstadkomma, utan främst vad man kan få, vad man går miste om, om man inte följer Jesu bud.

Vad ger församlingen? Vad har jag gått miste om när jag dragit mig undan?

I Galaterbrevet 6 står det om att man i församlingen bär varandras bördor. Har hade inte behövt bära det tunga ensam…

På oerhört många ställen i nya testamentet berättas om den uppmuntran vi tillsammans i församlingen ger varandra, det går jag miste om om jag drar mig undan…

I första korintierbrevet 14: 3 står det: Men den som profeterar talar till människor och ger uppbyggelse, uppmuntran och tröst.

Jag skämdes säger jag, men genom att dra mig undan så har jag också dragit mig undan från det som kan ge mig upprättelse så att jag inte behöver skämmas!

Varför säger jag det här? Varför berättar jag om mitt misslyckande?
Jo, dels för att jag vill visa på att bön hjälper!
Mina böner i ensamhet och de böner man bett för mig i min hemgrupp och i andra sammanhang har hjälpt mig tillbaks.

Dels för att praktisk kärlek gör skillnad. Jag har fått SMS och frågor från hemgruppen och varit inkluderad även om jag inte varit på plats. Jag har bjudits in till samtal och andra grupper trots att jag dragit mig undan.

Det är vad jag menar med praktisk kärlek… För jag tror, jag är övertygad om, att jag inte är ensam om den hr upplevelsen. Det finns helt säkert MÅNGA fler än mig som dragit sig undan…

Min uppmaning är ”låt dom inte vara ifred”…
En del tar tydligt avstånd från församlingen och det måste självklart respekteras, vi ska absolut inte tränga oss på någon som ber oss låta bli… Men för alla de som drar sig undan av andra orsaker… Som jag…

Jag behövde, och jag fick, uppmuntran genom att veta att jag inte var bortglömd och att jag var saknad… Ibland svarade jag inte ens på SMS, men jag visste att jag fanns med i tanke och bön hos någon och det hjälper!

Jag berättar också för att påminna om att det pågår en kamp… Vem tjänar på att jag drar mig undan? Vem är det som viskar lögnerna i mitt öra som gör att jag drar mig undan? Vem vinner på att ett får drar sig undan från Herden?

Men främst berättar jag för att påminna och visa att det finns seger!
Faran är inte över, det pågår ständiga attacker, men med bön, uthållighet och kärlek så finns det seger i Jesus Kristus!

Vill avsluta med ord från Romarbrevet 8, verserna 37-39
Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s