Vägen till livet

Jag vill börja med att läsa dagens episteltext, som är första tessalonikerbrevet 5:9-11

1 Thess 5:9-11
Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss för att vi ska leva med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.

Den här korta lilla texten tycker jag är verkligt spännande, helt enkelt för att det finns så mycket information i bara några få meningar.

Det finns mer, men jag tänkte fokusera på tre saker idag.
1: Vredesdomen
2: Frälsning
3: Uppmuntran

Vi börjar med det som brukar var svårast… Vredesdomen. Guds vrede. Guds ilska.

Det är något som brukar tonas ner. Ibland inte bara tonas ner, utan till och med förnekas. Dom och vrede är inte populära ämnen att ta upp, men jag tror att om vi ska ha en så komplett bild av Gud som möjligt så måste vi ta till oss det vi kan av det Han visar för oss.

Ingen kan hävda att han eller hon känner Gud helt och fullt, Han är alltid större än vi kan förstå hur långt vi än kommit i vår resa. Men det vi KAN säga och veta är att Han uppenbarat vissa saker för oss. Han har uppenbarat sig själv för oss i Jesus Kristus och vi har Bibeln som är Guds ord som vittnar om Jesus.

Så nej, vi kan inte veta allt om Gud, men vi kan, om vi vill, få veta mycket genom det vittnesbörd som Bibeln ger. Och om vi ska kunna hävda att vi känner Gud, så kan vi inte förneka eller gå emot det vittnesbörd Han själv gett oss i Bibeln.

Vad försöker jag säga om detta?
Jo, att om vi vill hävda att vi känner Jesus, så måste vi på något sätt förhålla oss till Guds vrede och inte förneka den. Bibeln är tydlig med att Guds vrede och domen finns där och samtidigt är Bibeln tydlig med att Gud först och främst visar vem Han är i Jesus. Och Jesus visar Guds kärlek till oss allra tydligast för oss när han dör på korset.

Så hur får vi ihop Guds vrede med den utgivande kärlek som Jesus visar är Guds sanna natur?

En del menar att Gud Fadern är den som är vred, och att korsdöden förändrar Guds sinnelag mot människorna. Att Jesus tillfredsställer Faderns blodtörst och släcker Hans vrede. Det är såklart en förklaring, men den stämmer inte med vad Bibeln lär.

Det andra diket är att helt enkelt påstå att eftersom Gud är kärlek, så kan han inte vara vred. Men det är inte heller vad Bibeln lär.

Så hur får man ihop det?

Jag vill läsa ett litet stycke ur en predikan från 1872 för att försöka förklara lite…

”Det är därför självklart att hindret för världens frälsning inte är någon vrede över världen i Guds hjärta. Att det restes en skiljemur mellan Gud och världen som hinder för världens frälsning, det vittnar Skriften om, men det hindret, den muren, har aldrig bestått av att Guds hjärta varit uppfyllt av vrede mot världen.

Nej, i Guds hjärta var kärleken så oförändrad att Han utgav Sonen för de fallna människornas skull som den yttersta kärleksyttringen. Klart blir också att den försoning som kom av Sonens utgivande aldrig var till för att försona eller blidka Gud. För hur skulle Han kunna behöva försonas som älskade, och som älskade så att Hans hjärta brast av sorg över de syndiga människorna?

Men, säger kanske någon, vad händer då med Bibelns tal om Guds vrede?
Svaret är att det talas i Skriften om Guds vrede på två sätt. Dels som vrede över synden och dels som vrede över syndaren.

När det handlar om Guds vrede över synden så kan vi förstå att den inte kan var borttagen genom Jesu offer. Gud måste hata synden så länge Han är den helige Guden, Vreden över synden är så att säga baksidan av kärleken till rättfärdigheten. Om den ena finns, så måste också den andra finnas.

När det sedan handlar om Guds vrede över syndaren så kan man bara tala om den i den bemärkelsen att den som förblir i synden drabbas av Guds vrede över synden. Och det är inte förändrat genom Jesu död.

Syndens lön, för den syndare som genom sin otro förblir i synden, är än idag Guds vrede och döden. Apostelns ord gäller fortfarande. Köttets sinne är döden, om ni lever i köttet kommer ni dö och vad ni så ska ni skörda och så vidare.

Där synden finns, där finns också Guds vrede eftersom Gud är en rättfärdig Gud. Att frälsas från den vreden det kan bara ske genom att rättfärdiggöras från synden. (Rom 5:9)

Ja till och med när den enfödde Sonen gav sig ner i vår synd, så drabbades också Han av Guds vrede över synden. Men som sagt var så handlar det egentligen om Guds vrede över synden och inte över syndaren Precis som en faders ilska på sitt barn inte är en ilska över barnet, utan över det som barnet gjort fel, så kallas det ändå för en ilska mot barnet. Och trots att det egentligen är en ilska mot det som barnet gjort fel, så drabbas barnet av ilskan. Men när det gäller barnet i sig själv så älskar fadern det med värme.”

Några av er kanske känner igen texten?
Det är den texten som faktiskt var början på Missionsförbundet en gång i tiden. Det är från Waldenströms försoningpredikan som han skrev i Pietisten 1872 och som startade det som kom att kallas försoningsstriden.

Det hela handlar i grunden om vem som förändras, eller har möjlighet till förändring, genom Jesu död på korset. Är det Gud som är objektet för förändring, är det Guds vrede som försvinner så att vi kan bli frälsta? Det är inte vad Bibeln säger, vreden finns kvar men VI MÄNNISKOR erbjuds en förändring så att vi inte drabbas av vreden.

Och där kommer vi in på den andra punkten jag ville ta upp idag.

Det första är, för att sammanfatta, att om Gud är kärlek, om Gud älskar människan, så MÅSTE Han vara vred på det som skiljer oss från Honom. Och det säger också Bibeln att Han är.

Det andra, Frälsningen, är att när vi allierar oss med Jesus så drabbas vi inte av vredesdomen. Det kan låta som tillräcklig vinst för att vara glad över frälsningen, men tänker man ett steg till så är det som händer att hindret mellan oss och Gud tas bort och vi får komma till Gud.

Vi får komma hem, vi får möjlighet att ta emot alla de gåvor som Gud vill ge oss, som Gud skapat oss för.

För precis som det står i dagens episteltext, vi är inte bestämda för vredesdomen, utan för så mycket mer! Frälsningen framställs ibland som att man räddas undan något, att man slipper något. Att man klarar sig undan något.

Det är ju också det som vi lite felaktigt har lagt som huvudbetydelse i ordet ”nåd”, att vi slipper något, att vi blir ”benådade”.

Men frälsningen som den beskrivs i Bibeln är mer än så, och det skulle kunna vara den tredje punkten i dagens episteltext, uppmuntran.

Frälsningen innebär en återupprättad relation med Gud och att vi erbjuds att ta del av alla de gåvor som Han vill ge oss. Frälsningen är tvådelad. Dels så slipper vi något, och det är så klart bra, men vi FÅR också något och det är ännu bättre!

På samma sätt med nåden. Det finns helt klart en betydelse som handlar om att slippa något, men huvudbetydelsen är att man FÅR något GRATIS!

Det finns mycket vi får, men ett exempel, en kort lista, är andens frukter i Galaterbrevet 5:22-23 där det står: Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning.

Det är verkligen en uppmuntran, så som Paulus skriver. Inte att vi bara klarar oss undan, utan att det finns så mycket mer att få!

Och där menar jag att vi har de tre delarna. Vrede, Frälsning och Uppmuntran. Waldenström beskriver det sammanfattningsvis i sin försoningspredikan på det här sättet:

Guds rike och evangelium kommer med ett helt annat budskap som gör all mänsklig finurlighet obrukbar och som gör de visas visdom till galenskap. Det är ett budskap som lär att:
1. Guds hjärta inte förändrades i och med syndafallet och
2. att det därför inte var Guds grymhet eller vrede som kommit i vägen för människans frälsning
3. att den förändring som skedde vid syndafallet var en förändring enbart i människan genom att hon blev syndare och vände sig från Gud och det liv som är i Honom
4. att det därför behövs en försoning för människans frälsning. Men inte en försoning som blidkar Gud, utan som tar bort människans synd och gör människan rättfärdig igen
5. att den försoningen har skett i Jesus Kristus

Så låt oss ta med oss det, vila i det och bli uppmuntrade av det när vi går ut i världen och tjänar Herren med glädje!

Annonser
Det här inlägget postades i Lennart, Predikan, Undervisning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s