Att hedra de helgon som gått före?

Testar något nytt med den här predikan, Genom att klicka här nedanför så får ni den som ljudklipp…

Predikan är från allhelgona i Töcksfors Missionsförsamling

Idag är det som vi vet alla helgons dag. Underrubriken är ”Helgonen”.

Det är en dag att reflektera över de som gått före, vad de fått betyda och också ibland på hur vi tar tillvara eller hedrar minnet av de som gått före.

Det är också en dag att reflektera över vad ett helgon faktiskt är

Så vad är ett helgon?

Många av oss kommer nästan säkert att tänka på stora namn som Maria Jesu mor, Heliga Birgitta, Franciskus, Moder Teresa och andra liknande namn och det gör vi eftersom det finns mänskliga, inte kristna, traditioner som på något sätt skiljt de personerna från andra personer. Som om de vore särskilt heliga, att de vore väldigt speciella och givit dem namnet ”helgon”.

Jag nekar inte till att de personer som finns bakom de här namnen kan ha varit helgon, men det som gör att vi tänker på dem och inga andra som helgon, det som bestämt att just de och inga andra ska kallas helgon, är INTE Guds ord!

Vad säger då bibeln? Vilka är helgonen?

Ordet helgon kommer av ”helig” och av ”helga”, göra helig. Enligt Bibeln är helgonen alltså ”de heliga”, de som har helgats av Gud och står Gud närmast. De är ofta omtalade i Nya testamentet, fastän varken bibel 2000 eller folkbibeln använder ordet ”helgon” utan pratar om ”de heliga” istället, men det har samma betydelse.

Apostlagärningarna 9:32 Petrus reste genom hela området och kom ner till de heliga som bodde i Lydda.

Romarbrevet 15:25 Men nu far jag till Jerusalem med hjälpen till de heliga.

Första Korintierbrevet 1:2 till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga, tillsammans med alla dem som på varje plats där de eller vi bor, åkallar vår Herre Jesu Kristi namn:

Andra Korintierbrevet 13:12 Hälsa varandra med en helig kyss. Alla de heliga hälsar till er.

Efesierbrevet 1:1 Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesus och som tror på Kristus Jesus.

Kolosserbrevet 1:2 till de heliga i Kolosse, de troende bröderna i Kristus. Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader.

Ja, det blir tydligare och tydligare i de här verserna att helgonen, de heliga, är vi och våra syskon i Jesus alltså de som tror på Kristus Jesus.

De kristna är alltså helgonen, för det är precis som det står i Första Petrusbrevet 1:15-16 liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.

Att vara helig, att vara ett helgon, är att ha del i Guds helighet, något som har skänkts till ALLA de kristna genom Jesus som det står i Första Korintierbrevet 1:2 ”de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga”.

Vi har helgats genom det som Jesus själv säger i Johannesevangeliet 17:19 jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.
Genom Jesus är alltså de som tror på Honom heliga, helgon.

De kristna och faktiskt, i de här verserna, de levande kristna!

Så att helgonen bara är de döda som genom påvar, biskopar och andra upphöjts till en särskild status och ges särskilda förmågor efter sin död, har alltså INGET med vad bibeln säger om helgon att göra…

Det kan vara bra att komma ihåg under nästa år när det är reformationsjubileet, då vi minns hur de som gått före oss bröt med mänskliga traditioner och institutioner och sökte efter Guds ord för att finna formen för kyrka och församling.

Vad är då ett helgons uppdrag?

I dagens evangelietext som är Matteus 5:13-16 står det så här:

13Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. 14Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, 15och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. 16På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Det här är ett avsnitt ur Jesu bergspredikan. Hur man ska tolka bergspredikan tycker jag i och för sig är jätteintressant, men det kan få bli en annan predikan. För idag tänker jag nöja mig med att peka på två saker i det här korta lilla avsnittet.

Först vill jag peka på att Jesus understryker att vi som helgon, som kristna, ska vara exempel som ska ses av folket.

Vi ska vara exempel som ska ses av folket, av människorna.

Sedan vill jag peka på vad resultatet av det är.
Vad ska resultatet av helgonskapet bli enligt Jesus?
Han säger: På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Resultatet av helgonskap enligt Jesus är att fadern blir prisad.
Det är en viss skillnad på det och på den helgonkult som vi ser lite varstans i den kristna världen. Där statyer, kapell och katedraler blir uppförda för att prisa helgon och lyfta fram deras liv och gärningar. De goda gärningarna som helgonen ska ha gjort bli enligt den teologin inte något som får till följd att Fadern prisas, utan som upphöjer helgonet i sig självt och ger de som ber till helgonet fördelar inför fadern…

Det är en ganska stor skillnad på traditionens lära om helgonen och på det vi kan finna i Bibeln helt enkelt.

Men hur är det då?
Alla de som gått före, alla de kristna som lev sina liv i tjänst för Gud, ska vi inte minnas dem och hedra dem?

Jag tror att det helt klart finns utrymme för att minnas de som gått före, och det med stor tacksamhet och glädje! Bibeln själv berättar om de som gått före och vi känner tacksamhet för det, så varför skulle det vara något konstigt att vi gör det?

Och då kommer vi till den andra delen av det jag funderat på för idag. Hur ska vi hedra minnet av de som gått före?
Hur ska vi hedra minnet av Luther som startade det som vi kommit att tala om som reformationen? Hur ska vi hedra minnet av Olaus Petri som var del av att föra reformationen till Sverige?
Hur ska vi hedra minnet av Rosenius, Waldenström och de andra som lade grunden för det som blev Missionsförbundet? Eller minnet av de som startade missionsförsamlingen i Töcksfors? Eller vem som helst som gått före oss helt enkelt!

Ni får gärna säga emot, men min erfarenhet är att när man ska hedra någon som gått före så tänker vi instinktivt att vi ska bevara det som han eller hon gjort så att det inte förändras. Vi hedrar genom att bevara…

Jag har stött på det i så många olika sammanhang.

Rör inte den, den satte mormor upp
Det kan vi inte göra, vad skulle farfar ha sagt om vi flyttade den

Nattvardsbordet har Nisse gjort, det ska stå där det står
Syföreningen 1897 gjorde gardinerna, de kan vi inte byta ut

Jag tror drivkraften är att vi vill ta tillvara de ansträngningar som de som gått före oss lagt ner. Vi känner oss otacksamma om vi inte erkänner deras ansträngningar…

I våra församlingar är historia och arv kanske särskilt påtagligt, för många gånger så skapades saker för att det fanns en oerhört positiv drivkraft.

Missionshusen byggdes och inreddes för att människor kom till tro och utrymmet behövdes! Nya byggnader byggdes för att det fanns en stark tro på framtiden och att evangeliet skulle spridas…

Och då blir det naturligt att bevara och inte vilja förändra.

Men är det alldeles säkert att just bevarandet av det skapade är det bästa sättet att hedra de som gått före?

Jag tror att vi skulle tjäna på att se lite lite närmare på saken, att vi skulle se bortom det skapade och se på drivkraften för att skapa…

När jag läser missionshistoria så slås jag av en sak, och det är inte hur noga våra företrädare var med att bevara traditioner och byggnader, utan hur ivriga de var att bana ny väg, skapa nytt och gå ut i det okända!

Att de på vägen byggde och skapade var mest en biprodukt verkar det som. Ett verktyg för det viktiga, som var att leva så att ”människorna [såg deras] goda gärningar och prisa[de deras] fader i himlen.”

Om de på vägen råkade bygga ett missionshus, så var det väl gott och väl, men tänk jag tror inte att de tänkte sig att lämna missionshus, gardiner, predikstolar och nattvardsbord i arv, utan det de tänkte sig att lämna i arv till kommande generationer var längtan att göra gott för att människorna ska prisa Gud!

Arvet vi har att förvalta är inte skatter här på jorden, hus, fastigheter och andra tillgångar utan det vi har att förvalta är inställningen till medmänniskorna. Att visa dem på Guds kärlek så att de blir frälsta!

Så min tanke om hur vi ska hedra minnet av de som gått före, de helgon som gått före, är att vi ska föra vidare deras längan, den drivkraft som fick dem att skapa, snarare än det de skapat.

En av de saker som varit en drivkraft när missionsförsamlingarna bildades, ett arv som lämnats till oss att förvalta, har varit gemenskapen av kristna runt nattvardsbordet. Det har alltid varit centralt. Nattvarden var något som de med Bibelns hjälp återerövrade från traditionen och gav tillbaks till de kristna. Och det påminner oss dels om det arv vi bevarar och dels om den framtid vi har.

Nattvarden påminner oss om Jesu död, blodet och det nya förbundet och det är det som är vårt hopp och vår drivkraft!

När vi idag ska fira nattvard och minnas det Jesus gjort för oss, så gör vi det samtidigt som vi också minns de som gått före oss för att göra Jesu namn känt i vår bygd.

Annonser
Det här inlägget postades i Lennart, Livet, Predikan, Undervisning och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s