Friheten i Kristus – Laglöshet?

2016-08-14 Sunne

Idag är kyrkoårets tema friheten i Kristus.
Det finns mycket att säga om det så klart, men när jag satte mig för att förbereda predikan så tyckte jag att jag mindes att jag sa något om det sist jag var här. Så jag plockade fram mitt manus på datorn och läste vad jag egentligen sagt och jag sa så här:

I Sverige bär vi genom vår kultur på ett stort Lutherskt arv, och då menar jag inte lille luther som tar bort allt det roliga ut tron, för det är en nidbild av Luther som kanske stämmer på statsreligionen i Luthers namn, men inte på Luthers egen teologi. Nej, det jag menar är att vi tenderar att se människans val som helt passivt. Minsta andetag om att det finns något som människan gör i samverkan med Gud möts med motargumentet att det rör sig om gärningslära, att man kan förtjäna sin frälsning. Så direkt vill jag säga att det inte handlar om det. Det handlar om vad som händer EFTER frälsningen, när man tackat ja till Guds erbjudande i Jesus Kristus. För där är Bibeln tydlig. Lika tydlig som Bibeln är när det gäller att inga gärningar kan lägga till eller dra ifrån till frälsningen som är gratis genom tron, lika tydlig är Bibeln när det gäller att gärningar hör ihop med tron. Men det är en helt annan predikan som jag kan ta om jag får komma tillbaks någon gång.

Och jag fick ju komma tillbaks, så då blir det väl som jag lovat.
Att det dessutom passar väldigt bra med temat för dagen gör ju inte ett enda dugg!

Temat ”friheten i Kristus” har enligt min erfarenhet ofta kopplats ihop med tanken att det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan gärningar och tro. Att friheten i Kristus är detsamma som en frihet från gärningar.

Men är det verkligen så?

Jag tror inte det.

Jag tror inte det finns ett motsatsförhållande mellan nåd och tro å ena sidan och lag och gärningar å andra sidan. MEN jag tror att det är oerhört viktigt att reda ut vilket förhållande som finns dem emellan, om det nu inte är ett motsatsförhållande.

Jag vill ta det här i en viss ordning.
Först frälsning genom tro allena, inte genom gärningar
Sedan gärningarnas betydelse
Och till sist friheten i Kristus

Ni förstår säkert att det inte går att täcka in detta på en enda predikan, så jag nöjer mig med det översiktliga just nu och så får vi se om det finns tillfälle att gå djupare i något annat sammanhang…

Men vi börjar alltså med frälsning genom tron allena, inte genom gärningar.

Det är någon grundläggande och jag tycker att efesierbrevet 2:8-9 beskriver det tydligt och i samstämmighet med resten av Bibeln.

Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig. 

Tydligare än så kan det inte sägas tycker jag. Vår frälsning beror INTE på gärningar.

Det finns mer om det och Paulus är den som skrivit mest om det;
Titus 3:4-5
Men när Gud, vår Frälsare, uppenbarade sin godhet och kärlek till oss människor frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort utan på grund av sin barmhärtighet.

2 Tim 1:9
Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet. 

Jag tycker inte att det finns någon anledning att ifrågasätta att Paulus har rätt. Det stämmer ju bra med att Jesus gång på gång understryker att det är människors tro som hjälper dem i deras kontakt med Honom.

Att vi fått frälsning genom tro, av nåd och inte som belöning för något vi gjort, det får, kan och ska vi vara glada för och vila i. Det är stort och underbart och värt glädje och tacksägelse!

TACKSÄGELSEBÖN

Men detta är inte allt Bibeln har att säga om gärningar. Det är inte ens allt som Paulus har att säga om gärningar. SÅ nu vill jag titta på detta med gärningarnas betydelse.

I Efesierbrevet 2:8-9 skriver han ju kanske mest tydligt och rättframt om att det inte är gärningar som frälser oss. MEN redan i vers 10 så understryker han att gärningarna finns där.

Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig. Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem.

Gärningarna verkar vara något naturligt för Paulus, inte en motsats till tron…

Ja jag tycker han går längre än så. I Romarbrevet 2:6-8 skriver han: Han ska löna var och en efter hans gärningar: 7  evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, 8 men vrede och straff åt dem som söker sitt eget och inte följer sanningen utan orättfärdigheten.

Jesus säger något liknande i Matteus 16:27 där han säger: Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.

Så hur ska det vara? Kan det samtidigt vara sant att gärningar är viktiga och oviktiga? Ibland verkar det som att det finns motsatser i detta.
Jag tror inte att Bibeln säger emot sig själv och jag tror att det är viktigt att försöka få en tro och teologi som håller ihop och inte spretar åt alla möjliga håll och det utan att förneka vare sig det ena eller andra i Bibeln. Därför tror jag inte alls att tro och nåd är motsats till gärningar, utan jag tror att det handlar om något annat.

Nu är det är svårt att göra god teologi av bara några lösryckta verser, och det är svårt att ta upp alla verser som har betydelse i en kort predikan så det måste bli ett urval. Så vi ska se på en annan passage som ofta används för att understryka vikten av tro i en upplevd motsats till gärningarna.

Romarbrevet 4:1-12 
Vad ska vi då säga att Abraham fann, vår förfader efter köttet? 2  Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av – men inte inför Gud. 3  För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 4  Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. 5 Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.
6 Därför uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: 7 Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. 8 Salig är den som Herren inte tillräknar synd.

Här, efter vers 8, brukar man sluta läsa, men vi fortsätter med verserna 9 till 12

9  Gäller den saligprisningen bara de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att Abraham fick tron tillräknad som rättfärdighet. 10 När fick han den tillräknad? Som omskuren eller som oomskuren? Inte som omskuren, utan som oomskuren. 11  Han fick omskärelsens tecken som bekräftelse på trons rättfärdighet, och den hade han redan som oomskuren. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. 12  Han skulle också bli far till de omskurna, de som inte bara tillhör de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår far Abraham hade redan som oomskuren.

Vad är det som händer i de här verserna?
Jo, Paulus drar paralleller mellan Abrahams gärningar och hans omskärelse…
Det finns så klart mycket man skulle kunna diskutera om det, men det jag lyfter ut just i dag är att Abrahams omskärelse och hans gärningar sätts i rätt perspektiv för jag tror att det är det som är poängen.

Paulus förnekar i det här stycket inte var sig omskärelsens eller gärningarnas nytta, men ha placerar dem i relation till tron. Som en konsekvens av tron och frälsningen, en följd av tron och frälsningen, en fukt av tron och frälsningen.

I sig själva har vare sig gärningar eller omskärelse med frälsning att göra. Det lägger vare sig till eller drar ifrån från frälsningen. Så Paulus skiljer på tro och gärningar, men sätter dem inte i motsatsförhållande till varandra, utan ser den ena som en konsekvens av den andra.

Gärningarna är en konsekvens av det man redan fått, inte ett krav för att få.

En konsekvens, inte ett krav.

Och i det ljuset tror jag att vi ska se Paulus och Jesu ord om att dömas utifrån gärningarna. Gärningarna VISAR tron, gör tron påtaglig, men är inte en ersättning för tron eller något som kommer före tron.

Jakob säger i sitt brev, i andra kapitlet:
Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar.
Nu kanske någon säger: ”Du har tro.” – Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar. 

Eller som någon ska ha sagt: Om det blev förbjudet att vara kristen, skulle det då finnas bevis mot dig?

Om tron inte får konsekvenser i livet, hur kan man då säga att man har en tro?

Och det är i den relationen som jag tror att det är mest fruktbart att se tro och gärningar. I alla fall om man vill få med så mycket Bibel som möjligt och samtidigt tror att Bibeln inte säger emot sig själv.

Så, till sist, vad har detta med frihet i Kristus att göra.
Är inte friheten i Kristus också frihet från gärningar?

Jag har hört många predikningar som säger det och jag har nog hållit en och annan av dem också, men i längden så håller det inte. När man läser Bibeln så kan man inte neka till att det också i nya testamentet, i Jesu Kristi bud, finns förväntningar på tydliga gärningar.

Så hur ska man förstå det då?
Ja, först och främst tror jag att man behöver få rangordning och kronologi rätt.
Tro och nåd leder till frälsning, som i SIN TUR leder till gärningar.
Gärningarna påverkar inte frälsningen utan snarare påverkas av frälsningen.

Det kan tyckas som en liten obetydlig sak att ändra på, men den lilla saken får enorma konsekvenser! Det får betydelse för hur vi känner och hur vi agerar.

Om vi har köttets, kroppens, kulturens och traditionens syn på gärningar så handlar det om att vi ska göra något för att tjäna ihop till något. Vi ska genom våra gärningar förtjäna något. Det är, tror jag, det vanligaste sättet för oss människor att se på gärningar. Helt enkelt för att den värld vi lever i är uppbyggd nästan helt på den sortens tänkande. Gör du så får du. Gör du inte, så får du inte.

Om det är synen på gärningar, så är det viktigt att bryta den, för då är inte gärningar uppbyggligt eller kärleksfullt, utan bara ett krav, ett tvång och något som binder. Den synen på gärningar är vi i Jesu namn befriade för! Den sortens gärningar har vi befrielse från!

Samtidigt så är gärningarna inte oviktiga om vi ska tro Bibeln. Det går alltså inte att avfärda alla gärningar som oviktiga om vi vill vara trogna Jesus.

Men vi måste sätta gärningarna i rätt perspektiv och första steget är då att om gärningarna är en konsekvens av nåd och kärlek från Gud så finns det inget tvång i bemärkelsen att man inte får om man inte gör.

Istället så kommer de här gärningarna av vetskapen att man redan fått. Att man genom tro blir medveten om all den nåd man fått och utifrån det, i ett svar av tacksamhet, kärlek och glädje kommer det gärningar.

När man möter Guds kärlek och nåd och drabbas av den, så vill man sträva mot det som Gud önskar.

I den kärleken, i de gärningarna, är inte frågan vad det minsta man behöver göra är. Man frågar sig inte hur mycket ska vara gjort för att få det man vill. Utan känslan bli att eftersom jag fått så mycket så vill jag också göra ALLT tillbaks. Frågan blir inte hur lite kan jag klara sig undan med, utan hur ska jag kunna göra mer!

Det är frihet i Kristus, att finna sann kärlek som drivkraft för gärningarna.

Ett gensvar på den oändliga kärlek och nåd vi får från vår underbare Jesus!

Annonser
Det här inlägget postades i Lennart, Predikan, Undervisning. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Friheten i Kristus – Laglöshet?

  1. Hur kan man så kategoriskt utelämna troendedopet som är en del av frälsningen, ett rent samvetes bekännelse, den som tror och är döpt skall bli frälst.

  2. Eftersom troendedopet är en gärning, men är frälsande, bör det finnas med i en artikel som denna,
    men du kanske har en annan inställning till troendedopet? Frälsning utan troendedop, är obibliskt.
    Jag kanske utrycker mig otydligt, men Bibeln är väldigt tydlig, att vuxendopet frälser.1 Petrus3:21
    Med vänlig hälsning Nils-Erik

    • Tro som inte får till konsekvens att man låter döpa sig är ytterst tveksam.
      Nu handlade inte predikan om just det och därför tog jag inte med det. Men att jag ”konsekvent” utelämnar troendedopet tycker jag blir fel att hävda.

      Det intressanta i ditt första citat som du tog som stöd för troendedopet, ”Den som tror och blir döpt ska bli frälst” har som fortsättning att den om inte tror blir förtappad.
      Det verkar som att tro och dop (i den ordningen) tydligt hör ihop, men att räddningen hänger på tron snarare än dopet.

      När det gäller dopet har jag skrivit en hel del och under våren kommer det ut en antologi om Anabaptismen där jag haft förmånen att skriva kapitlet som berör just dopet, så var jag står i den frågan är ingen hemlighet. Jag har en anabaptistisk dopsyn helt enkelt.

  3. Det var inget fel på artikeln i stort, men jag tycker att du kunde nämnt vuxendopet i sammanhanget med frälsningen, i alla fall en gång.
    Tyvärr håller ju hela frikyrkligheten på med att förminska vuxendopets betydelse, större delen av svenska folket är ju så förrädiskt missledda av Svenska Kyrkan i detta med dopet. Som du nämde ” den som inte tror skall bli fördömd”
    Fridshälsning
    Nils-Erik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s