Församlingens vision – Min vision

Predikan i Korskyrkan i Karlstad 2016-07-24

Vad gjorde att jag hamnade här i Korskyrkan? Jag sa ju att jag skulle prata lite om det.

Ni som känner mig vet att jag är en tänkare som försöker finna svar och se mönster i det som händer, så jag har ju funderat lite över detta också och jag har funnit några saker som jag vill dela med mig av och det handlar om (BILD) välkomnande, om kallelse och om sammanhang.

När jag flyttade hit till stan i fjol så kom jag nästan direkt hit till Korskyrkan. Jag kände till Korskyrkan eftersom jag varit här på besök några gånger. När jag haft lediga helger så har jag gärna åkt hit för att vara med på söndagsgudstjänsten.

Varför just hit?
Det är den första punkten: Välkomnande
När jag kom hit de första gångerna så var det alltid välkomnande. Det finns mötesvärdar som ser till att alla blir hälsade på och det är ett oerhört viktigt jobb. De ser till att ingen blir missad, ingen kan gå härifrån utan att ha blivit sedd av åtminstone någon. Samtidigt så var det inte bara mötesvärdarna så såg mig när jag kom hit som gäst, utan hela församlingen verkade se det som sin uppgift att säga hej och välkommen till de som kommer innanför dörrarna.

Att jag blev sedd, inte av plikt, utan av genuin omtanke för mig som person, var viktigt för det andra steget.

Det var det första, det andra är kallelsen:
När jag flyttade hit till Karlstad i augusti i fjol så visste jag att Gud ville ha mig här i stan av någon anledning. Riktigt vad visste jag inte. Jag hade inte jobb och inte någon fast gemenskap här, men jag flyttade hit.

Jag var inte svår att evangelisera. Jag hade en tro, jag var medveten om behovet av gemenskap och sammanhang och jag sökte själv efter det. Och jag fann det här i Korskyrkan. Jag vet fortfarande inte helt vad Gud vill att jag ska göra och hur, men det börjar bli lite tydligare och jag får ta reda på det i gemenskapen av systrar och bröder i församlingen. En gemenskap som är helt livsnödvändig för en kristen. Det var därför jag behövde gemenskapen och den fann jag här i Korskyrkan.

Den tredje delen är sammanhang.
När jag flyttade hit till stan så sökte jag mig alltså en kristen gemenskap. Att det var hit till korskyrkans lokaler jag ville gå på söndagsgudstjänster visste jag ju redan. Jag känner mig hemma i lovsången och undervisningen och jag känner mig välkommen. Det är bra och det är viktig, men det är inte allt man behöver som kristen, det behövs en mer nära gemenskap också, så jag pratade med Anders och han hjälpte mig finna en cellgrupp.

Man brukar beskriva söndagsgudstjänsten som att ladda batterierna inför den kommande veckan. Jag föredrar att beskriva det som en måltid. Söndagens gemensamma gudstjänst är festmåltiden som man inte vill missa. Men alla vet att det inte räcker med att gå på fest och äta en gång i veckan om man ska överleva eller ha ett balanserat näringsintag. Därför behövs något annat, något mer vardagsnära.

Vi vill alla ha fest ibland, men det som får oss att överleva veckan är inte festmåltiden vi äter på söndag, utan vardagsmaten vi äter under veckan, det är viktigare. En del om vardagsmaten vi behöverhar vi hört om i predikoserien ”vanor under vägen” nu under vår och tidig sommar.

En viktig del av vanorna är den lilla gruppen, den lilla gemenskapen där man får ett sammanhang och verkligen kan bli sedd och samtidigt ge andra ett sammanhang och verkligen se andra. Därför finns det ett antal cellgrupper, smågrupper, knutna till vår församling.

Här i församlingen är vi bra på att välkomna människor, det är bra, men av praktiska skäl är det omöjligt att komma riktigt nära en annan människa på några timmar i en folksamling på söndag förmiddag. Det betyder inte att det som händer på söndag förmiddag är fel på något enda sätt, det betyder bara att det inte är allt. Det mindre sammanhanget och de personliga mötena behövs och är viktiga!

Det är där du kan få svar på dina frågor om du är nyfiken och det är där du kan utvecklas i din tro som kristen och lärjunge.

Det låter ju bra, men kan man verkligen säga att gemenskapen är nödvändig? Ett måste?

Paulus beskriver församlingen som en Kristi kropp vid flera tillfällen:
Kolosserbrevet 1:18
Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste.

Efesierbrevet 1:22-23
Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han till församlingen som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.

Första Korintierbrevet 12:27
Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den.

Första Korintierbrevet 12:12-13
Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp. Så är det också med Kristus. I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria. Och vi har alla fått en och samme Ande utgjuten över oss.

Som kristna är vi alla kallade att vara del av kroppen, att vara del av församlingen som är Kristi Kropp.

Det går inte att vara kroppsdel utan att vara del av kroppen helt enkelt. En kroppsdel utan kropp är en död kroppsdel förr eller senare. Det finns inget tvång, utan som med de flesta ”måsten” i Bibeln så är det för vår skull. För din och min skull, för att vi ska överleva och utvecklas som kristna så behöver vi församlingen.

När jag nu pratar om församling så är det samtidigt omöjligt att inte prata om Vision…
Hur menar jag då?

Jo, gemenskapen, hur bra den än är, är inte ett egensyfte. Som Kristi kropp har vi del av den stora kallelsen, (BILD) ”the Great Commission”, som det heter på engelska. På svenska kallar vi den stora kallelsen för något annat, nämligen ”missionsbefallningen” och vi hittar den i Matteusevangeliet 28:19-20
Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er.

Det går att göra exegetik, alltså textutläggning och förklaring av detta, men det får vi ta i grubbelklubben någon gång, eller vid kyrkkaffet eller i cellgruppen.
Just nu nöjer jag mig med att konstatera att det är ett uppdrag som ges till lärjungarna och därmed också till oss.

Den Stora Kallelsen är praktiska förhållningsorder för att förverkliga något, en vision!
En vision om Guds Rike mitt ibland oss!

Jesus förmedlar en vision av detta i Lukas 4:16-21 där det står:
Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade rullen, fann han stället där det står skrivet:
Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap
för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: ”I dag har det här stället i Skriften gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.”

Texten från Jesaja, visionen, som Jesus för fram är inte någon ny vision för världen som kom med Jesus, utan den fördes fram redan 740 år tidigare av profeten Jesaja. Det underströks av Jesus och, tror jag, är en vision för oss att arbeta mot att genomföra och som jag redan sagt så tror jag att sättet vi ska uppfylla visionen på är Den Stora Kallelsen, Missionsbefallningen.

Man skulle kunna se det som att Matteus 28 är arbetsbeskrivningen för att genomföra Lukas 4 och Jesaja 58 helt enkelt.

Som alltid så väljer Gud att arbeta genom och tillsammans med sin församling. Han gjorde det med Israel i gamla testamentet och med den kristna församlingen idag.
Det betyder att vi hela tiden, i relation till Gud och andra kristna får återupptäcka hur Jesus kallar oss att arbeta för visionen och hur vi vill formulera arbetet med visionen för just vår del av världen och i vår tid. Det handlar alltså inte om att olika församlingar har olika visioner, utan om hur vi väljer att formulera vårt arbete med den stora, övergripande, Gudsrikesvisionen!

(BILD) I vår församling har vi valt att säga så här:
Vår församlings gemensamma vision är att:
…Vinna så många människor som möjligt för Guds rike, vara en…
…Vårdande gemenskap där människor…
…Växer till och blir fullt överlåtna lärjungar till Jesus

Man skulle kunna tänka sig att de här meningarna är svaret på frågan:
”Hur arbetar Korskyrkan i Karlstad med visionen i Lukas 4 och Jesaja 58 och kallelsen till den i Matteus 28?”

Det här är vår gemensamma vision för vår lilla del av Den Stora Kallelsen och den är viktig!
Det är så vi formulerat för oss själva att vi vill vara delaktiga i Guds planer för mänskligheten och det är där du och jag kommer in!

För församlingens vision är en vision för oss, inte bara som kollektiv, utan vi har var och en del av att bära den visionen som individer!
Och då kommer vi tillbaks till bilden av en kropp med olika kroppsdelar.

Vi har del av visionen som församling, som kropp, men också som enskilda individer, som kroppsdelar. Vi behöver ta till oss den här visionen och dels se den som en del av den stora visionen i Lukas 4 och i Jesaja 58, men också se att vi, DU OCH JAG har en viktig uppgift att fylla i att göra visionen till verklighet.

På samma sätt som kroppen och kroppsdelarna inte kan skiljas åt, så kan inte heller vi helt skilja oss från församlingen och församlingens uppdrag. Paulus skriver i Första Korintierbrevet 12: 14-21

Kroppen består ju inte av en enda kroppsdel utan många. Om foten sade: ”Jag är inte hand, så jag hör inte till kroppen”, så hör den ändå till kroppen. Och om örat sade: ”Jag är inte öga, så jag hör inte till kroppen”, så hör det ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga, var fanns då hörseln? Om allt vore hörsel, var fanns då luktsinnet? Men nu har Gud satt samman delarna i kroppen, var och en av dem som han ville. Om alla vore en enda kroppsdel, var vore då kroppen?
Men nu är kroppsdelarna många och kroppen ändå en. Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.”

Allt är en enhet helt enkelt!
Det är värt att tänka på, för det betyder att det du, just du, gör. Det gör också församlingen!

En kroppsdel kan inte säga till kroppen, att det jag gör, det rör inte dig…
Det är lätt att tänka att det församlingen gör, det är det som är organiserad verksamhet, främst i kyrkans lokaler, men om vi säger så, då säger vi att vi inte tillhör kroppen!

Det DU OCH JAG gör.
Det gör församlingen.
Det gör Kristi kropp!

Så församlingen påverkar oss, och det vi, DU OCH JAG gör, påverkar församlingen och församlingens möjlighet att arbeta med visionen!

Det betyder också i förlängningen att om församlingen ska arbeta med visionen så måste DU och JAG vara del av det! Det måste bli VÅR vision så att vi kan säga:

JAG vill…
…Vinna så många människor som möjligt för Guds rike, vara del av en…
…Vårdande gemenskap där människor…
…Växer till och blir fullt överlåtna lärjungar till Jesus!

Precis som det jag berättade i början: När jag kom hit så var det inte bara de som hade fått det som arbetsuppgift för söndagen som jobbade med församlingens vision, utan många hade gjort församlingens uppdrag till sitt eget uppdrag och jag kunde känna att jag kom in i en vårdande gemenskap, för att använda orden i visionen.

Församlingens vision behöver alltså bli din och min vision också!
DU är viktig för församlingen!
JUST du har en uppgift att fylla som ingen annan kan göra!
DU har en plats i Guds vision för världen, för Sverige, för Karlstad!

Jag tror att det är ett stort misstag att tro att vi inte behövs. Gud arbetar hela tiden tillsammans med sitt folk, och DU är kallad att vara en del av Guds folk!

Eftersom det är du och jag, vi alla var och en som bär Gudsrikesvisionen i församlingen och tar ett personligt ansvar för den, så ger det sig självt att söndagens gudstjänst inte kan vara den främsta platsen för att leva ut visionen. Gudstjänsten behövs, vi behöver samlas, vi behöver mötas och vi behöver söndagens stora fest till Guds ära!

Men det stora arbetet med visionen sker i de nära, personliga relationerna och där har vi alla del av möjligheter och chanser!

Ett sätt att skapa sådana nära relationer är de små grupperna. Det spelar ingen roll vad man kallar dem, om det är cellgrupper, hemgrupper, livsnära smågrupper, huskyrkor eller vad som. Det viktiga är att det är i det mindre sammanhanget vi har möjlighet att verkligen se människan och skapa personliga relationer. Det är i den mindre gemenskapen som den sant vårdande gemenskapen kan växa och det är i den mindre gemenskapen som vi som individer kan få hjälp i att bli fullt överlåtna lärjungar till Jesus.

Det är i det mindre sammanhanget som just DU kan få hjälp att finna dina gåvor och din plats, din personliga kallelse, i Guds vision för mänskligheten!

Ni märker säkert att det är en sak som kommer igen, och det är ömsesidigheten. Det större och det mindre, att få och att ge.

DU behöver bli sedd, DU behöver det mindre sammanhanget, den vårdande gemenskapen och hjälpen att vandra närmare Jesus.
Samtidigt som det mindre sammanhanget är en del av det större och du genom den hjälper ANDRA. Kropp och kroppsdelar. Det går inte att skilja åt!

Du behöver en församling, en kropp, och församlingen, kroppen behöver dig, kroppsdelen!

Just DU är viktig!
Just DU har en plats!
Just DU har en uppgift!
Just DU är kallad!

DU behöver församlingen och församlingen behöver DIG!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s