Anabaptismen – Del 6 – Anabaptismen och liberalteologin

Den som framför anabaptistiska åsikter i det allmänna rummet anklagas nästan ofrånkomligen för att dels vara vänsterpolitiskt orienterad och också för att vara liberalteolog.

Som med varje anklagelse så behöver också denna tas på allvar, för skulle det vara så, så är det förstås allvarligt.

Båda anklagelserna är förhållandevis lätta att besvara.
Den första, att anabaptismen skulle vara ideologiskt vänstervriden, bemöts lättast med det anabaptistiska idealet att inte blanda ihop världsliga ideologier och styrelseskick, partipolitik, med Guds Rike.

Den andra anklagelsen, om att anabaptismen skulle vara liberalteologisk, behöver kanske ett lite mer utförligt svar. För att kunna svara på den frågan behöver vi först förklara vad som menas med liberalteologi.

Några olika beskrivningar av liberalteologi är följande:
”Liberalteologin strävade efter att via kritisk, vetenskapliga angreppssätt, i frihet från kyrkolärans dogmer grunda en till idealistisk filosofi knuten religiös livsuppfattning.”

”Bland dess främsta kännetecken märks huvudsakligen den historisk-kritisk hållningen gentemot de religiösa skrifterna samt att förnuftet ställs över uppenbarelsen som en måttstock.”

”I praktiken innebar det att man ansåg bibeln var tillkommen i en primitiv tid, behäftad med olika vidskepligheter; Jesus Gudom, Treenigheten och under. Företrädare för liberalteologin såg som sin uppgift att befria bibeln och kristen tro från detta. Man skulle vaska fram ”den historiske Jesus och Jesu enkla lära”.”

Detta upplever jag vara vad jag och många med mig menar när vi pratar om liberalteologi och jag upplever att för många kristna är ordet något negativt då det innebär ett förnekande av mycket av det mest centrala inom kristendomen. Ja till och med så centrala delar så att om dessa plockas bort så återstår bara den idealistiska filosofin och kristendomen är borta.

Är då detta vad anabaptismen står för?

Förespråkar anabaptismen en historisk-kritisk läsning av Bibeln? Nej, inte alls.

Talar anabaptismen som frihet från kyrkolärans dogmer? Möjligen, om man ser kyrkolära som något som står i motsats till Bibeln. Dogmer som återfinns i Bibeln tar man inte avstånd från.

Sätts förnuft över uppenbarelse? Nej, inte alls. Snarare är det en i världens och ofta också kyrkans ögon sett överdriven tilltro till uppenbarelsen i Bibeln som kännetecknar anabaptismen.

Ser anabaptismen kristendomen som en idealistisk filosofi knuten till religiös livsuppfattning? Inte alls.

Förnekar anabaptismen det ”övernaturliga” i Bibeln, som Jesus Gudom, Treenigheten och under? Nej, långt därifrån.

Det som kallas för liberalteologi ligger alltså inte till grund för, eller har sitt ursprung i, anabaptismen.

Sant är att det som tidigare i den här bloggserien presenterats som tolkningsraster ”hermeneutics of obedience” kan kännas främmande för en del kristna. Men att det för den sakens skulle stämma in på någon definition av liberalteologi är inte trovärdigt.

I många avseenden är anabaptismen raka motsatsen till liberalteologin, då man tar Jesu bud, också när de tycks strida mot den mänskliga driften och naturen, för sanna och försöker följa dem.

Anabaptismen är en teologi som tar itu med de svåra frågorna med Bibeln som rättesnöre. Om bibelordet och den religiösa praktiken inte stämmer överens så är det inte Bibeln det är fel på, utan praktiken som ska ändras.

Tydligast är detta kanske i frågan om dopet, men det har också kommit att handla om pacifism, socialt ansvar, ekonomisk rättvisa, antirasism och så vidare. Men hela tiden med Bibeln som rättesnöre och därmed i opposition till samhällets normer.

Varför finns då kritiken?
Problemet och, tror jag, grunden till anklagelserna om liberalteologi, kommer sig av en tendens hos människan att göra uttrycken viktigare än grunden.

När till exempel opposition till samhällets normer blir ett mål i sig själv. Ett så viktigt mål att det leder till förnekande av Bibeln och Jesus. Så blir det som egentligen ska vara det sekundära, den världsliga politiska arenan (inte minst inkluderas anarkismen i detta), så viktig att Jesus blir sekundär. Den möjliga politiska framgången gör att man kompromissar med allt mer av Bibelns ord. Bibeln och Jesus blir sekundära helt enkelt.

Anabaptismens fokus på de svaga i samhället, på pacifism och på praktisk handling är inte något liberalteologiskt, men kan vara attraktiva saker att inkludera i den idealistiska filosofi som man vill knyta till en religiös livsuppfattning som det talades om tidigare.

Detta är inte ett problem som anabaptismen är upphov till, utan snarare ett problem som anabaptistiska teologer erkänner, ser som ett stort problem och därför förespråkar en åtskillnad mellan den världsliga makten och kristen tro.

Så även om man måste erkänna att det finns grupper och individer som gör anspråk på att företräda anabaptismen och som samtidigt förkastar Jesus och Bibeln så gäller det att skilja på korrelation och kausalitet som jag tidigare påpekat i liknande sammanhang (HÄR).

Min slutsats är att anabaptismen är en rörelse som har en tydlig och fast biblisk grund, som ser Jesus och Bibeln på samma sätt som kristna i alla tider och som inte på något sätt skulle kunna definieras som liberalteologisk.

Annonser
Det här inlägget postades i Lennart, Undervisning och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Anabaptismen – Del 6 – Anabaptismen och liberalteologin

  1. Ping: Anabaptismen | Hälleberget – Predikningar, funderingar och artiklar om Jesus!

  2. Ping: Revolution? | Hälleberget – Predikningar, funderingar och artiklar om Jesus!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s