Den mest skadliga och uthålliga heresin i kyrkan idag

Den mest skadliga och uthålliga heresin i kyrkan idag

Detta är en tolkning av följande artikel av Roger E. Olson.

The Most Pernicious and Pervasive Heresy (within American Christianity)

Artikeln är inte översatt rakt av, men så gott som. Den största skillnaden är att jag (oftast) bytt ut ”amerikansk” mot ”svensk” då jag är övertygad om att det som skrivs går att applicera också här hemma!

Den mest skadliga och uthålliga heresin i kyrkan idag (i svensk kristendom )

Det är inte vad du förväntar dig. I själva verket skulle de flesta människor aldrig ens känna igen den. Det är så genomgripande (åtminstone i den svenska kristendomen) att den är nästan aldrig märks.

Jag misstänker dock att om en apostel från första århundradet eller en av kyrkofäderna kom bland oss skulle det vara en av de första saker som de skulle märka – och fördöma – om vår ”kristendom. ”

Det handlar inte om formellt kätteri som ”arianism” eller ”pelagianism” utan det är ett mestadels omedvetet kätteri som vi har hamnat i utan att tänka på det.

Men om du skulle ta ett steg tillbaka och bort, kanske om du kunde ta ett rymdskepp till månen, så att säga, och tittade ner på svensk kristendom från ett stort avstånd, skulle det sticka ut som den kinesiska muren.

Med andra ord, så länge du är nedsänkt i ”Svenskt kyrkoliv” så ser du det inte; Jag misstänker att bara missionärer som kommer till oss från främmande länder verkligen kan tala om för oss vilka vi har blivit och vad vi har gjort med den äkta kristendomen.

För flera år sedan skrev den Presbyterianske sociologen Dean Hoge (Catholic University of America, död 2008) om amerikansk kristendom:

”För den typiska protestantiska kyrkans medlem är medelklassens åtaganden till familj, karriär, och levnadsstandard så starka att det kyrkliga engagemanget till stor del avgörs av dem och är beroende av om kyrkan verkar för att tjäna dem eller inte. Som ett resultat tenderar många lokala kyrkor att bli instrument för att uppnå medelklassens intressen, oavsett om dessa intressen kan försvaras i nytestamentliga termer eller inte.”

(Jag skrev ner detta citat för flera år sedan och har det fortfarande, men tyvärr skrev jag inte ner källan.)

Naturligtvis finns det många undantag, men enligt min erfarenhet är de sällsynta. De flesta av oss i det svenska ”kyrkfolket” letar efter en kyrka som kommer att underhålla och trösta oss och så snart kyrkan utmanar våra mest grundläggande värderingar och livsstilar så antingen protesterar vi eller lämnar!

Det kätteri jag pratar om anges tydligt och profetiskt av Karl Barth själv :
”När evangeliet erbjuds en man, och han sträcker ut sin hand för att ta emot det, när han tar det i sin hand, så uppstår en akut fara som är större än risken att han inte kan förstå det och ilsket förkasta det. Den större faran är att han kan acceptera det fredligt och på en gång göra sig sin herre och innehavare av det, vilket gör det ofarligt. Det innebär att han gör det som väljer honom till något som han själv har valt och som därför kommer att stå vid sidan av alla andra saker som han kan också kan välja, och därmed styra. Överallt där evangeliet förkunnas utsätts det direkt för fara att förvandlas till något respektabelt” (Church Dogmatics II / 1 , sid. 141)

Kan vi ge kätteriet ett namn?
Jag tror det: det handlar om en önskan om respektabilitet och domesticering av evangeliet och kyrkan. Om du behöver ett enda ord, då föreslår jag ”respektabilism”. Vi vill att våra kyrkor att vara respektabla.

Behöver jag ge exempel på hur respektabilism visar sig?

Enligt min mening är det huvudsakliga exemplet att vi förväntar oss att våra pastorer (och andra kristna ledare) ska trösta, uppmuntra och stödja oss och aldrig på allvar utmana oss att se kärnan hos de vi är. De flesta pastorer vet mycket väl att om de gör det, kommer deras jobb vara i fara.

Ett annat exempel är påverkan av pengar och makt i kyrkans liv. Kyrkor väljer oftast framgångsrika affärsmän som sina lekmannaledare och de är inte alltid de mest andligt sinnade människorna i församlingen.

Ytterligare ett exempel är ”professionalism” i tillbedjan. Många kyrkor anställer människor, oavsett om de kristna eller inte, till att sjunga i sina gudstjänster eller spela deras orgel och så vidare. Utseende och tillrättalagt resultat blir viktigare än den äkta kristna gemenskapen, delaktigheten och andligheten. Vanliga människor med begränsad skönhet eller talang blir sällan, om någonsin, ombedda att delta ”på estraden”! Hur långt bort har vi vandrat från 1 Kor 14:26!

Jag är säker på att det finns många andra yttringar av respektabilism i svensk kristendom. Och jag är säker på att det finns många kyrkor och kristna organisationer som inte är skyldiga till det.

Men enligt min mening (och många andras), det är ett vanligt inslag i den svenska kristna kyrkans liv .

Annonser
Det här inlägget postades i Lennart, Undervisning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s