Sund karismatik efterlyses

I efterdyningarna av Kalla Fakta har det skrivits och funderats på många håll, så också på min egen kammare. Jag har frågat mig vad jag kan tillföra diskussionen som inte redan sagts och kanske är det inte mycket och kanske är dessa rader lika mycket för mig själv som för någon annan.

För en liten uppdatering av vad som sagts och som jag anser vara värt att ta till sig så är det tre artiklar av varierande omfattning: I Dagen finns det två insändare, en av Micael Grenholm ”Viktig men sned granskning” och en från Ingemar Helmner, ”Behov av karismatisk förnyelse”. Lars Gunter skriver en lite längre utläggning på sin blogg ”Kalla faktafel”

Mycket av det som är värt att sägas har alltså redan sagts, men jag har några små kommentarer att göra när det gäller det som borde vara sakens kärna. Sund karismatik.

För det första: Sund karismatik förutsätter att det verkligen FINNS en karismatik. Det förutsätter att de andliga gåvorna verkligen tillåts komma till sin rätt. Inte så som det allt för ofta görs i våra församlingar, att vi gör det vi är bra på, vi utnyttjar våra skapelsegivna gåvor, och låter nöja oss med det, utan att det verkliga andegåvorna får komma i funktion! Underförstått i Kalla Fakta dokumentären är inte bara att det finns dålig karismatik, utan att all karismatik är dålig. Det är ett förhållningssätt som är helt omöjligt för en kristen församling som med någon som helst trovärdighet vill fortsätta kallas kristen.

För det andra: Sund karismatik är inte heller en ensam företeelse utan måste uppträda tillsammans med andra saker. Det handlar inte enbart om mirakler i gudstjänsten, utan det handlar om ett helt förändrat liv! Det handlar om efterföljelse och det handlar om att ta Jesu uppmaningar, ja order, på allvar!

Där vi står idag så har vi, raljerande och överdrivet, en gren av kristendomen där tecken och under uppmuntras och efterlängtas, men där det sociala arbetet har reducerats till välgörenhet och en duktig klapp på huvudet samtidigt som man eftersträvar jordisk framgång. Den andra grenen är aktiva på det sociala området och ser de strukturella problem som finns i samhället, där ojämlikhet, orättvisa, fattigdom och sjukdom tas på allvar och man vill motarbeta de strukturer som skapar detta. Samtidigt så har bön om fred och helande reducerats till plikttrogna förskrivna böner på gudstjänsten på söndagsgudstjänsten. Kort sagt: Man ber för sjuka, men tror egentligen inte att något mirakel kommer ske.

Båda dessa vägar är i förlängningen inte bara ohållbara, utan också obibliska. I båda diken finner vi förkastanden av bibliska sanningar som behövs för att bli hel i Kristus. Det får helt enkelt inte reduceras till ett ”endera eller” och det får inte bli till ett ”inget dera”, utan det måste bli ett ”både och”.

Som människor tenderar vi alla att hamna i ett av dikena och det finns två att välja på. Vi har liksom en inbyggd förmåga att undvika medelvägen, också i landet lagom, och en medelväg är ofta så pass radikal att den förkastas av alla läger av den etablerade kyrkan.

Ska vi ha verksamhet i våra församlingar ELLER ska vi evangelisera?
Ska vi ha byggnader knutna till församlingarna ELLER ska vi samlas i hemmen?
Ska vi ansluta oss till politiska partier ELLER ska vi vända världen ryggen helt?

Ställningstagandena i ovanstående är tydliga och vi hittar lätt företrädare för de olika sidorna, men sällan någon som företräder en position däremellan! Och i frågan om karismatiken hamnar vi i samma motsatspar. Ska vi ha andliga gåvor i församlingen ELLER ska vi arbeta för de utsatta?

Det jag alltså menar kännetecknar en sund karismatik har inte så mycket att göra med vilka former av gudstjänster, musik eller böner som bes. Huruvida man faller när men ber för sjuka eller om man sitter i ett hörn i bakre delen av lokalen. Det handlar inte om huruvida man skriker i tungor i gudstjänsten eller om man har en mer stillsam framtoning.

När det talas om ”sund karismatik” så reduceras detta oftast, ja nästan alltid, till att handla om hur karismatiken ska ta sitt yttre uttryck. De olika uttrycken ses som ”kvitto” på om det är rätt eller fel karismatik. ”Om man ramlar under förbönen så är det bara en show” eller ”Om man inte ramlar under förbönen så har man inte på allvar känt Andens kraft”. Tungotalet är en annan käpphäst för många och en församlings kontakt med den Helige Anden bedöms av många tämligen omgående utifrån huruvida man ber i tungor under gudstjänsten eller inte, för den församling som gör respektive inte gör det är ju ”sån”… Och den bedömningen görs lika snabbt och lika ofta av personer med båda preferenserna.

Nej, den sunda karismatiken handlar om att förena båda, eller snarare alla, sidor av Jesu och de första kristnas liv!
Sund karismatik handlar om ett möte med Jesus som inte låter ett enda område av våra liv förbli oförändrade!
Det räcker inte med att be flera timmar i tungor, om vi inte är beredda att vara del av den lösning vi ber om, om vi ska vara sunda karismatiker. Det räcker inte att bara göra gott utan att göra det i Guds Andes kraft om vi ska vara sunda karismatiker.
Vi kan inte tala i tungor utan att vilja förändra situationen för de mest utsatta i samhället, vi kan inte vilja förändra situationen för de mest utsatta i samhället i egen kraft och nöja oss med det möjliga, utan gör vi det på ett kristet sätt så kommer vi vara beroende av ett Gudomligt ingripande.

Det handlar inte om ett ”endera eller”, utan om ett ”både och” och med lite villighet så kan båda dikena lära sig mycket av varandra.

Annonser
Det här inlägget postades i Lennart, Livet, Nyhetskommentarer, Politik, Undervisning och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s