Vårt uppdrag – Romarbrevet 10:14-18

Predikan i Sörbrokyrkan 2014-03-16

Romarbrevet 10:14-18
Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting. Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade? Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.

Jag hade planerat en lång inledning om vad vi verkligen och egentligen vill med det vi gör, men jag struntar i det och förutsätter helt enkelt att vi som församling vill att människor ska komma till tro. Vi som församling vill att människor ska ta emot Jesus i sina liv och vi som församling vill att Jesus ska göra skillnad I deras liv. Att vilja det är så självklart att stora delar av det kristna livet och meningen med en församling faller om vi nekar till det.

Att vara kristen är att ha Jesus till Herre och att ha någon till Herre innebär att efter bästa förmåga och förstånd följa och lyda sin Herre. Hela Bibeln, hela nya testamentet, vittnar om detta så det förutsätter jag att vi är överens om.

Att vårt uppdrag är att sprida evangeliet och göra lärjungar förutsätter jag också att vi är överens om. Så HUR ska vi då göra det? Det är vi nog inte helt överens om. Och behöver inte vara det heller!

Ja vi håller ju på med våra visionssamtal och de rör sig sakta med säkert framåt med att finna vår HUR.

I styrelsen ligger man lite före och har kommit till vikten av öppenhet, en varm atmosfär och goda personliga relationer. Ja dessa saker har ju kommit upp i visionssamtalen i församlingen också, och det är värt att lyfta fram! Veckoutmaningen har också kommit dit för den delen!

Vi är en församling som folk känner sig välkomna i, man känner sig välkommen till våra aktiviteter och man känner sig välkommen till våra evenemang! Det är ett bra betyg som vi ska vara stolta över! Vi får inte full poäng, men vi har väldigt bra förutsättningar.

Det ger oss ett bra utgångsläge för vårt fortsatta arbete.

Vikten av personliga relationer har också lyfts fram i diskussionerna och lyfts också fram i boken vi studerar. Ni vet ju att jag gillar statistik och någonstans runt 80% av alla som kommer till tro gör det genom en personlig kontakt med någon kristen. Bara ca 4% av de som kommer till tro gör det genom en kontakt med en pastor.

Att vi, eller ni som medlemmar, bygger relationer är alltså HELT AVGÖRANDE för hur de ska gå för församlingen!

Det huvudsakliga motargumentet mot klassisk evangelisation är att vi ska bygga relationer istället för att tala om ett tydligt evangelium.

Och jag håller med… Och samtidig inte!
Det enda i resonemanget jag INTE håller med om är det lilla lilla ordet ”istället”.

Jag tror inte, och all den samlade erfarenheten visar, att relationer inte är allt om man vill föra människor till Jesus. Det måste finnas mer än så!

Men att relationer är viktigt, ja grundläggande, det håller jag med om. Ni minns kanske när vi hade förberedelsekvällen med Pär, så sa jag att om någon kommer hit och inte finner goda relationer, om denne någon inte får sig vänner och relationer i församlingen… Ja då kommer denne person inte heller stanna kvar i församlingen.

Relationer ÄR viktigt.
Utan relationer, kärleksfulla, givande relationer, så kommer vi aldrig att nå någonstans.

Att vi förstår vikten av relationer i den här församlingen är en nödvändig utgångspunkt, för det är en av de saker som är svåra att ändra på om det inte finns och det är en välsignelse att vi redan vet det!

Vi tycker det är viktigt med nära relationer, och det är bra, det är viktigt, det är nödvändigt, men, och det finns ju alltid ett men, eller hur? Hur ser frukten ut av relationsbyggandet i församlingen?

Kommer människor till tro? Finner vi nya människor att skapa relationer med? Är vi beredda att skapa NYA nära relationer? Utan NYA relationer, inga fler människor…

Vi tror, ja ni tror och säger, och det med rätta, att relationer är ett bra sätt att föra människor till tro. Det är sant och det är bra, jag säger inget annat! Det är hela förutsättningen för smågrupperna bland annat!

Men vilket är resultatet av våra relationer? Leder våra relationer människor till tro på Jesus och därmed till nya medlemmar? Det är ju det vi hävdar, att det är så vi ska få nya medlemmar! Men leder det dit? Om inte, varför?

Jag tar i lite och gissar att många av våra relationer utanför församlingen inte leder människor till tro och till medlemskap i församlingen. Det är en gissning och jag kan ha fel, men jag gissar utifrån att ha sett matrikeln.

Vad kan ligga bakom det då?
Relationer ÄR ett bra sätt att presentera Jesus på! Det är jag övertygad om!

Kan det vara för att vi inte tar in Jesus i relationerna?
För att fortsätta det Mats sa, VAD sår vi?
Ja det syns om inte annat på skörden!

Orden ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?” från dagens text är viktiga!

I och med detta vill jag understryka en annan sak. Samtidigt som all statistik jag läst och vidarebefordrar till er pekar på att relationer är viktiga, så visa samma statistik att ett tydlig budskap om Jesus OCKSÅ är viktigt! Det ena får inte utesluta det andra om vi ska nå framgång!
Därför opponerar jag mig mot det där lilla lilla ordet ”istället”.

Vänskap och relationsbyggande får inte bli ”istället för” att prata om Jesus…
Eller ja, får och får, en god relation finns det inget ont i och den kan vara god i sig själv, men utan att Jesus introduceras i relationen kommer relationen inte heller leda till Honom!
Att vilja bygga goda relationer är inte fel!
Men vad vi skördar handlar om vad vi sår!
Sår vi inte Jesus så skördar vi inte tro på Jesus.

Om vi tycker att relationsbyggande är ett bra evangelisationsverktyg, ett bra sätt för församlingen att växa, så har vi rätt, helt rätt och det är viktigt att understryka, men det är inte HELA verktyget, utan ska vi föra människor till Jesus så måste vi fråga: ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?”

Om vårt mål är att föra människor till Jesus så kan vi inte utesluta Jesus från ekvationen! För ”Hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört?”

Generellt sett är vi villiga och beredda, eller tycker åtminstone att det är OK att prata om, eller att andra pratar om ekonomi, affärer eller politik. De sakerna är ju inte ens är viktiga i ett evighetsperspektiv, varför är det då så svårt att prata om Jesus, som är så mycket mycket viktigare?

Ja inte bara svårt, utan ibland tycks det som att vi vill att vi i våra verksamheter ska undvika att prata om Jesus, frälsning och erbjudandet om evigt liv.

Om vi tror, och det gör vi väl, att tron på Jesus räddar. Varför ska vi då inte prata om Honom?

”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?”

Att tala om Jesus kan vara jobbigt, obehagligt och skrämmande…

Jag vet det, jag upplever det själv!
Jag tvekar och jag låter tillfällen gå mig förbi!
Jag är inte så frimodig som jag borde vara!
Bibelns uppdrag får mig att känna mig otillräcklig!
JA, jag ser allt detta, jag förstår det! Men uppdraget är det det är ändå!

I slutänden får vi lita till nåden och förlåtelsen när vi inte lyckas med det vi fått i uppdrag, och det ska vi tacka Gud för, men nåden och förlåtelsen är inte en ursäkt till att neka till uppdraget!

Varför är det så skrämmande och svårt då?

Det kanske är för att vi tror att vi måste göra allt på en gång. Det ska vara perfekt och felfritt annars är det inget värt. Därför låter vi bli helt istället.

Jag tror snarare att det handlar om det vi hörde förut. En liten bit i taget.
Ingen kan göra allt på en gång, utan det är en liten bit i taget som gäller.

Men det betyder att det åtminstone finns en riktning och ett mål som vi går en liten bit i taget mot. Att stå still är inte att ta en liten bit i taget…

En liten bit i taget tror jag också har att göra med att vi tror att vi måste kunna hålla långa predikningar och svara på alla frågor för att ens våga säga något alls! Men vi behöver inte alla predika, nej, men vi behöver alla FÖRKUNNA.

Det kan vi göra på olika sätt och vänskap och relationer är ett bra sätt att öppna upp för förkunnelsen, men det ÄR inte förkunnelse i sig själv!
Diakoni, att nå de utsatta är ett annat bra sätt att öppna upp för förkunnelsen, men det ÄR inte förkunnelse i sig själv!
Behovsorienterad verksamhet är ett bra sätt att öppna upp för förkunnelsen, men det ÄR inte förkunnelse i sig själv!

Allt det där kan vi, det är vi bra på, det är nödvändigt och det är fantastiskt, men det är inte förkunnelse i sig själv…. Det behövs något mer, för ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?”

Allt vi gör, det mesta vi gör i alla fall, är mycket mycket bra sätt att öppna upp för förkunnelse, men det är inte förkunnelse i sig själv!

Utan Jesus, vad skiljer vårt kaffe med dopp från idrottsföreningens kaffe med dopp?
Utan Jesus, vad skiljer vår gemenskap från ateistföreningens gemenskap?
Utan Jesus, vad skiljer vår scoutverksamhet från svenska scoutförbundets scoutverksamhet?
Utan Jesus, vad skiljer Källarn från från fritids?

INGET

Gemenskapen och verksamheten är god och bra i sig själv, men om vi inte släpper in och släpper fram Jesus hos oss, så skiljer sig det vi gör inte från något annat…

Och skiljer det sig inte från något annat, ja då får vi heller inte det resultat vi längtar efter…

Vårt uppdrag, som temat för predikan är, vårt uppdrag, som skiljer oss och vår verksamhet från alla andra verksamheter är att vår verksamhet inte är ett syfte i sig själv, utan ett verktyg för att presentera Jesus! Vårt uppdrag är att på olika sätt förkunna! För ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?”

MEN säger någon som kommer ihåg när jag läste verserna i sitt sammanhang i början, det står ju också ”Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd?”

Kanske är det där vi finner tröst…

Jag är ju inte utsänd, så jag ska inte förkunna…

Är det verkligen sant?

Är du inte utsänd? Har du inte ett ansvar för att föra människor till tro? För att förkunna?

Klart du är!
Missionsbefallnignen var inte till för några få utvalda, utan för oss alla! Dig också!

Vi förkunnar alla på olika sätt, en del genom praktiskt arbete, en del genom musik och någon genom predikningar. Inte minst i samtal och genom vittnesbörd kan vi förkunna!
Och ni ska veta att det finns många fantastiska vittnesbörd i vår församling!
Guds Ande är levande och verksam i vår församling och det sker under betydligt oftare än vi kan föreställa oss! Vi kan! NI kan!

Så är det, vi är olika och alla behövs!

Men vi har alla uppdraget att förkunna Jesus och det kan vi inte göra genom att vara tysta! För ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?”

Vi alla, jag också, har åsikter om vad som är bra och dålig evangelisation, bra och dålig förkunnelse och vi är nästan helt säkert inte överens i allt, men det gör inget, för till och med dålig evangelisation är bättre än INGEN evangelisation!

Som Moody sa, ”I like my way of doing it better than your way of not doing it”

Jag är HELT övertygad om att det inte är frågan om OM du är kallad till att sprida Guds Rike, utan om HUR!

Tillsammans håller vi på att finna HUR vår församling ska arbeta!

Är du beredd att ta reda på vad just du är kallad till?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s