Från Vinterstad till Predikstol

Föredrag på Rotary i Årjängs lunchträff

Jag tackade jag till detta utan att tänka mig för…
Att berätta om min väg från dit till hit verkade först enkelt, men när jag väl satte mig för att fundera över vad jag ville ha sagt, vad jag ville berätta, vilka delar av mitt liv som jag ville dela med mig av…

Ja då blev det svårare.

Titeln antyder ju en resa, en rörelse från en sak till en annan.
En historia, en berättelse.
Och det blir min berättelse.

Det första och största frågan blir; När börjar min berättelse?
Ja, vart börjar egentligen en människas historia?

Titeln för dagen är ju ”från Vinterstad till predikstol” och det får liksom sätta ramen för det hela. Vi börjar med Vinter Staden… Eller Vinterstan som det egentligen heter.

Vinterstan ligger i södra änden av Östervallskog, precis invid den gamla kyrkplatsen som fortfarande finns kvar. Och det är från kyrkplatsen som gården, eller torpet som det var då, fick sitt namn. Innan Dalslands kanal fanns så gick det att ta sig över isen på sjön Östen nästan ända fram till kyrkan när man skulle dit på vintern. Hästarna fick inkvarteras i Vinterstan, och därifrån kommer alltså namnet.

Torpet Vinterstan i Stommen, i Kyrkobyn, i Östervallskog är en del av min historia eftersom det kom i min familjs ägo i början av 1800 talet. Det var en skollärare som skulle emigrera till Amerika och en av mina släktingar köpte torpet av honom.

Så där, i början på 1800 talet tar min historia sin början den här gången…
Där har jag mina rötter och min uppväxt

Fast jag hoppar över en hel del generationer och fram till min mormor som efter lite olika turer köpte Vinterstan av sin bror. Min mormor var en kvinna som var unik och stark på många sätt. Bara en sådan sak att hon hade modet att lämna sin förste man, en stor sak i början av 1900 talet, det vet vi alla. Hon utsatte sig för människors skvaller och blickar på ett sätt som de allra flesta aldrig skulle drömma om!

Sedan gifte hon sig med min morfar…
Och det gjorde inte saken bättre! Han var nämligen tysk, en av de ingenjörer som importerats som arbetskraft till den svenska industrin efter andra världskriget.
Som de flesta andra i Östervallskog så har också jag, genom min mormor, släkt i norge, och att hon då gifte sig med en tysk, som dessutom köpte Vinterstan av min delvis norska släkt…

Ja ni förstår säkert att det inte var vare sig okontroversiellt eller enkelt för dem…
Jag har svårt att förstå helt, men när jag nu på senare tid fått höra min mor berätta om hur hon behandlades av lärare och folk i allmänhet eftersom hon var ”tyskunge” så går det också mer och mer upp för mig hur de måste ha haft det.

Till en del tror jag också det var därför som mormor och morfar inte flyttade till Vinterstan för att bosätta sig fast förrän långt senare.

Istället bodde de i Grums eftersom morfar hade jobb på bruket. Till Grums kom också min farfar flyttande som brandchef på bruket. I Grums träffades mina föräldrar och där bodde vi mina första år.

Från Grums kom vi sedan flyttande till Östervallskog allihop. Först morfar och mormor, som flyttade till Vinterstan efter att morfar fått jobb på TVAB, och strax därefter också min familj efter som morfar ordnat jobb och far på TVAB.

Mina föräldrar köpte en gård som ligger bara 50 meter ifrån Vinterstan och det betydde att jag hade många timmar i köket hos mormor i släktgården. Ja, morfar började arbeta som konsult på en väldigt speciell pappersmaskin så han var borta hemifrån många veckor och månader i taget och då slogs jag och min syster om vem som skulle få bo hos mormor och hålla henne sällskap.

Så där har vi ”från Vinterstad” förklarat!

Under åren som gått har jag under olika perioder bott i huset med min familj också, så var jag har mina rötter och varför är inga konstigheter för mig…

Sedan har vi det där ”till predikstol” att reda ut, och den delen är lite mer komplicerad.

Min uppväxt var trygg och bra. En familj som stod varandra nära och brydde sig om varandra och som jag skulle önska att fler fick ha.

Vi var inte särskilt religiösa av oss, inte någon i familjen egentligen. Mamma bad ”gud som haver” med oss barn på kvällen ibland och vi gick i kyrkan ett par gånger per år, men mer än så var det knappast.

Av lite olika anledningar kom jag ganska snart fram till att jag aldrig någonsin skulle bli kristen. Kristendomen kunde inte vara sann när de som följde religionen inte skilde sig från oss andra mer än de gjorde… När skillnaden mellan att följa Jesus och att inte följa Jesus bara handlar om ett par timmar på söndag förmiddag och det sedan inte gör någon skillnad för resten av tiden…

Jesus sätter upp många bra, ja mycket bra, ideal, men för mig verkade det som att de som gick i kyrkan på söndag mer eller mindre struntade i dessa ideal.

Så då vore det väl bättre att leva sitt liv på ett bra sätt, leva det för att hjälpa andra, fast utan Gud. Utan Jesus! De där timmarna på söndag förmiddag kunde jag ju lika gärna använda till något nyttigt.

Jag tog alltså avstånd från allt vad religion hette och bestämde mig för att visa att man inte behöver vara kristen för att vara en bra människa.

Och jag tycker faktiskt att jag visade det. Jag arbetade på många olika sätt för att göra det bättre för mina medmänniskor i olika delar av världen.

Jag nattvandrade här i Årjäng för att ta hand om de av mina vänner som blivit lite överförfriskade och behövde hjälp.

Jag åkte till på resor till koncentrationsläger i Tyskland och genomförde informationskampanjer i skolorna i kommunen när jag kom hem igen.

Jag arbetade med biståndsprojekt i Uganda, med politik, med insamlingar och så vidare och så vidare… Och visst gjorde jag mer för min omvärld än vad många andra gjorde. Det tycker jag fortfarande.

Men blev jag en bättre människa för det?
Kunde jag någonsin nå upp till de ideal som jag menade att Jesus satt upp och som jag menade att de kristna inte nådde upp till?

Min övertygelse var att människan kan göra allt med rätt motivation och drivkraft, så det som saknades för att jag skulle nå ända fram var bara lite mer ansträngning. Det var jag också noggrann med att berätta för mina kristna vänner. För samtidigt som jag arbetade för att vara så god jag kunde, så diskuterade jag mina vänners tro med dem. Jag läste Bibeln för att förstå hur en kristen borde vara och blev mer och mer övertygad om glappet som fanns mellan bibelns ord och hur mina kristna vänner levde.

Ja, ni har säkert sett det glappet ni också, det är jag övertygad om, för det finns där och det är, eller borde vara, smärtsamt för alla kristna!

Hur som helst så fortsatte jag med diverse projekt för att göra världen bättre.
Till sist fick jag genom det arbete jag gjort möjlighet att åka till Uganda i två år för att arbeta som volontär för Röda Korset.

Det hoppade jag givetvis på, för vad skulle kunna visa mitt engagemang för mina medmänniskor bättre än det?

Det jag fick uppleva i Uganda var något som förändrade mig helt från grunden.

Jag trodde att jag sett det stora glappet mellan hur kristna levde och hur Jesus sa att man skulle leva, men när jag kom till Uganda så fick jag uppleva något helt nytt.

Det var väldigt lätt för mig att peka i Bibeln och säga till mina kristna vänner att om du har en tusenlapp i plånboken så kan du gott ge mer än 100 kronor i kollekten. Ja det var till och med lätt för mig att känna mig duktigare än dem genom att ge 500 när jag hade 1000…

Men hur skulle jag förhålla mig till de kristna Ugandier jag träffade som gav 7 när de hade 10?

Efter att jag varit präktig och duktig och gett hälften av det jag hade, ja då hade jag fortfarande 50 gånger mer än vad mina ugandiska vänner hade som utgångspunkt, och de gav ÄNDÅ en större procentuell gåva TILL DE SOM BEHÖVDE DET MER!

Där fick jag uppleva en generositet mot medmänniskor som gick långt utöver vett och sans!

Men jag har heller aldrig träffat några, vare sig förr eller senare, som är lika tillfreds med sitt liv!
Såklart strävar och arbetar de för att få det bättre, vem skulle inte göra det, men att kunna göra det med glädje och tacksamhet på det sättet var något nytt för mig!

Det fick mig att förstå hur radikalt Jesu budskap verkligen är!

Det hände många, många saker i den lilla byn Mityana i Uganda som jag skulle vilja berätta för er, men tiden skulle inte räcka till helt enkelt, så jag nöjer mig med att berätta att tack vare att de människor som jag träffade där kunde visa mig vad det innebar att vara en kristen, någon som följer Jesus också när det kostar på, någon som helt litar på Jesus och inte bara använder Honom som snuttefilt när det blir lite jobbigt…

Tack vare att jag kunde se det, så kunde jag också själv ta till mig Jesus och låta Honom få forma mig på ett nytt sätt. Kort sagt, jag blev en kristen.

Jag vill direkt säga att jag inte säger att de kristna jag beskriver inte finns här i Sverige, i Årjäng eller i Östervallskog. Det jag säger är att just jag var så tjockskallig att jag var tvungen till Uganda för att fatta hur det kan vara.

Också efter att jag blivit en kristen så vet och tycker jag att det finns många som inte är kristna som följer Jesu bud bättre än många kristna. Så är det och det kommer vi inte undan ifrån. Jag tycker inte att alla som inte är kristna är dåliga människor, jag vet ju själv att det går att göra mycket bra saker också som icke-kristen. Ja, jag har ju själv gjort det!

Men hur god man än är, så är man ändå inte kristen utan Jesus.
Hela den där kristen eller inte grejjen hänger på huruvida man tror på Jesus eller inte, varken mer eller mindre.

Sedan kan man ju diskutera i all oändlighet om inte den där tron, om man nu verkligen tror, inte borde ta sig uttryck på olika sätt, och visst är det så! Ingen tvekan om det!

Men det är ju inte riktigt det jag ska prata om just nu, jag vill bara nämna det.

Så vad var det för skillnad på mig efter att jag blivit kristen jämfört med innan?

På samma gång all skillnad i världen och samtidig ingen skillnad alls!

Jag jobbade redan för fattiga och utsatta på olika sätt, och det fortsatte jag med, det finns ingen motsättning i det jag gjorde före och efter.

De skillnader som trots allt blev direkt var två.

Det försa och kanske största, var att jag kunde förstå och verkligen ta till mig att jag faktiskt var älskad av Gud. Inte för att jag var en god människa som gjorde en massa goda saker, utan istället trots att jag inte nådde upp till det jag ansåg mig behöva göra för att duga…

Ja, det är liksom det som är en av huvudsakerna med kristen tro över huvud taget, att vi människor, hur goda och bra vi än är, aldrig når riktigt ända fram.

Ni kanske vet det där som man fick höra på kyrkans barntimmar och på skolavslutningarna i kyrkan… Du är älskad precis som du är…

Jag kunde aldrig riktigt tro på det förrän jag helt enkelt fick uppleva det, och det fick jag när jag tog emot Jesus!

Det andra som ändrade sig var att jag reda dagen efter jag tagit emot Jesus var med och undervisade från Bibeln! Jag hade ju läst Bibeln ganska flitigt för att kunna diskutera med mina kristna vänner, och när jag sedan själv blev kristen så ramlade den där femöringen ner och jag fattade vad det jag läst verkligen betydde, och jag insåg att jag kunde dela med mig av det!

Det borde ju ha fått mig att ana att det kunde betyda något för min framtid, och det gjorde det ju, men det tog ytterligare ett antal år.

Först så trodde jag att det kunde betyda att jag skulle passa som lärare och jag ändrade mig från att ha planerat att läsa till läkare till att bestämma mig att läsa till lärare.

Planerna på studier kom av sig när jag kom hem, eftersom jag fick möjlighet att arbeta med folkbildning, mänskliga rättigheter och bistånd på Röda Korset när jag återvänt till Sverige igen.

Jag jobbade under flera år på Röda Korset på olika positioner och ska inte säga mer än att jag till sist sade upp mig. Arbetssituation, samvete och småbarn gjorde att jag slutade helt enkelt och under min pappaledighet kom det gång på gång och från olika håll förslag om att jag skulle söka till pastorskandidat i Missionskyrkan.

Jag stretade emot ett bra tag, men till sist så ansökte jag och blev antagen.

Studierna tog sin lilla tid av lite olika orsaker, men 2012 ordinerades jag till pastor i Missionskyrkan.

Och där går vi liksom i mål med beskrivningen ”från Vinterstad till predikstol”, nu står jag i predikstolen.

Nu är ju livet en resa och jag tror att resan i sig själv kan vara minst lika viktig som målet, ja konstigt vore det ju annars, som kristen tror jag ju på ett evigt liv och evigheten har ju inget slut. Om jag är på väg mot evigheten så måste ju resan vara betydelsefull… Något slutmål finns liksom inte!

Så vad har resan fått betyda, resan från vinterstad till predikstol…

Alla påverkas vi av vår uppväxt och vårt arv. Det bestämmer inte våra liv, men det påverkar, och just så känner jag med mitt liv.

Vägen till predikstolen har inte varit rak och självklar, men den har betytt mycket och betyder fortfarande mycket.

Det jag fått uppleva har gett mig en verklig önskan att få se evangeliet, det glada budskapet om Jesus, verkligen göra skillnad i världen!

Min första övertygelse, den som fick mig att ta avstånd från kyrkan, att det Jesus säger ska göra skillnad i en kristens liv, den övertygelsen bär jag fortfarande med mig.

Tyvärr eller tack och lov, så bär jag också med mig åsikten att vi kristna allt för sällan visar den skillnaden i våra liv!

Men tack vare de människor som under vägen funnits och som nu finns i mitt liv så ser jag att det trots allt är möjligt!

Ch jag hoppas och jobbar för att få vara en sådan människa som gör skillnad.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s