Det där med att ändra sin dopsyn…

Ett litet tillägg: Efter att denna bloggpost skrivits har jag tagit steget fullt ut till en baptistisk dopsyn och alltså dragit konsekvenserna av det resonemang jag framfört här.

Det är spännande att ändra sig…

Jag propagerar ofta för att ”vi” ska ifrågasätt vad vi håller på med och varför. Handlar det om traditioner eller är det vi gör bibliskt förankrat? Är det så att traditionerna hjälper oss i vårt uppdrag att sprida evangeliet? Eller är det så att våra traditioner står i vägen och förhindrar evangeliet?

Och hur trovärdig är jag om jag inte vågar ifrågasätta mina egna små käpphästar?

Det är svårt, men jag försöker lite då och då och den här gången har turen kommit till min dopsyn.

Mikael Karlendal har skrivit om detta och hans ställningstagande har väckt uppmärksamhet i olika läger i svensk kristenhet.
Du kan läsa mer här, här, här, här, här och här.

Var och en gör ju sina egna bedömningar, men jag upplever starkt att det är farligt att prioritera historia och tradition framför bibeln.

Själv har jag börjat gå i motsatt riktning mot Karlendal.

Just eftersom det största försvaret för barndop är tradition så finns det skäl att särskilt ifrågasätta det. Om vi börjar med att utifrån bibeln beskriva dopet. På sidan teologiforum kan man hitta följande beskrivning:

Vad är dopet? Om vi vet vad dopet är kan vi också förstå vilka som har tillgång till det. I dopet blir vi delaktiga i Kristi död och uppståndelse (Rom 6:3–4, Kol 2:11–12). Detta gör att våra synder förlåts och vi får den Helige Ande som gåva (Apg 2:38). Vi inlemmas i Kristi kropp (1 Kor 12:13) och blir iklädda honom (Gal 3.27). Allt detta är ju något Gud gör. I dopet är det Gud som handlar, vi är passiva. Gud förenar oss med Kristus och hans verk och vi får del av allt det goda Kristus vunnit åt oss. Allting börjar med Guds verk, hans nåd. Gud genomför själv försoningen, fullständigt utan vår hjälp och vårt medgivande, sen får vi tro på detta.

Denna syn på dopet menar jag är en god början.

Det jag främst protesterar mot i detta, till både baptisters, pigstvänners och barndöpares förtvivlan, är att Anden knyts till dopet och inte till tron. Bibeln berättar om troende som fått Anden utan att vara döpta och aldrig om att någon utan bekännelse fått Anden.

Jag menar att handlandet i dopet är inte främst människan som handlar utan Gud, det är Gud som handlar och förvandlar och det är Gud som upprättar och återupplivar den som dött i dopet.

Att hävda att dopet är en bekännelsehandling eller en bekräftelse på sin tro som en del gör saknar bibliskt stöd. Ingenstans beskrivs dopet som bekännelse eller bekräftelse och jag undrar varför vi då ska göra det?

Ja om man ska raljera lite så instämmer till och med den mest härdade baptist i att det är Guds handlande som gäller och inte bekännelse eller bekräftelse på tron.

Hur kan jag säga det?

Jo, för om det hade hängt på bekännelsen så skulle man som baptist döpa om också den som som vuxen döpts, men som fallit ifrån tron och sedan kommit tillbaks igen! Man skulle dessutom döpa om människor som kommit djupare i tron, till en ny och ärligare bekännelse! Men det gör man inte!

Inte heller döper man om den som som 10 åring döpts på egen bekännelse, även om bekännelsen varit svag eller oreflekterad.

Det viktigaste som kan sägas i debatten om barndop och troendedop är Markus 16:16 Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte trorskall bli dömd.

Denna vers sammanfattar och understryker undervisningen om tron och om dopet i Bibeln.

Tro och dop hör ihop. Ovillkorligen!

Och precis som denna vers påpekar så KAN man klara sig utan det ena men INTE utan det andra!

Frälsningen, räddningen, är INTE kopplat till dopet utan till tron och dopet blir verksamt först tillsammans med tron. Och det oavsett om det rör sig om ett barndop eller troendedop.

Tro och dop, dop och tro, oavsett vilken ordning de kommer i så MÅSTE de finnas tillsammans.

Detta vänder sig många barndöpare emot, i synnerhet svenskkyrkliga, ortodoxa och katolska sådana, då den officiella läran är att dopet i sig självt är frälsande. Ja traditionen är så stark att frälsningen av vissa till och med är villkorad av dopet!

Det är djupt olyckligt och inte bara obibliskt utan till och med anti-bibliskt!

Utifrån den föreställningen har man sedan skapat läror om Limbo, ett evigt lidande för odöpta barn, eller nödvändigheten av nöddop om ett spädbarn riskerar att dö.

Dopet är overksamt utan tron och det oavsett om tron kommer före eller efter dopet.

Den logiska ordningsföljden och den ordningsföljd vi har exempel på i Bibeln är först tro, sedan dop, men varken dopets natur eller Bibeln själv dikterar ordningen.

I och med det kommer vi till nästa punkt som blir kyrkans historia och tradition.

Barndop nämns inte i så värst stor utsträckning i kyrkohistorien, vilket är anmärkningsvärt! I de allra flesta avgörande frågor har det blossat upp stridigheter och konflikter innan man kunnat enas eller utbytt fördömanden. Men när det gäller dopet har det inte funnits något sådant förrän på 1500-talet!

Enligt sidan teologiforum så fanns det de som rent praktiskt var emot barndop, Tertullianus till exempel, eftersom det lade ett stort ansvar på faddrarna att uppfostra barnet.

Först på 3-400 talet finns det många vittnen om barndop. Man kan alltså inte säga att barndop var vare sig ursprungligt eller en sen uppfinning i kyrkans historia. Bevisen finns helt enkelt inte.

Det man däremot kan säga är att det verkar ha blivit vanligare allt eftersom historien gått vilket kan förklaras med utvecklingen av de andra läror som redan nämnts. Ju mer utvecklade lärorna om helvetet, skärselden och Limbo blev och ju mer vikt som lades vid dopet som vägen bort från dessa fasor, desto vanligare och viktigare blev det att döpa sina barn!

Det som ändå finns bevarat från den första kristna tiden handlar om att döpa barn i troende familjer för att föra in barnet i tron, inte som en magisk formel för frälsning!

En annan fråga som brukar dyka upp när det handlar om dop är huruvida det rörde sig om en total nedsänkning under vattnet eller om det räcker med att blöta ner huvudet. En sak som om och om kommer upp i denna diskussion är vad som står i Bibeln och inte. De exempel vi har i Bibeln verkar syfta till en total nedsänkning i vatten, det är helt sant. MEN det finns egentligen inget språkligt som KRÄVER att det handlar om en nedsänkning.

Vad kan man då säga om det kristna dopet som troendedop eller barndop?
Vad lär Bibeln?

Jo, för det första så har vi enbart tydliga exempel på vuxna människor som kommit till tro som blir döpta. Andra exempel har vi inte.

Man kan med fog ANTA att de familjer som döps kan ha omfattat också barnen i dessa familjer, men det är ett antagande och inget som explicit står i Bibeln. Jag menar att antagandet är rimligt, att det med stor sannolikhet fanns barn i de familjer som döptes.

Om vi ska diskvalificera barndop av anledningen att det inte explicit står att barn döptes tillsammans med deras familjer, när det står att hela familjerna döptes, ja då måste vi på samma sätt anta att kvinnor inte kan delta vid nattvarden. Varför? Jo för att vi har bara tydliga bibliska exempel på män som delar Herrens Måltid, det nämns INGET om kvinnor som deltar. Det nämns att FÖRSAMLINGAR delar nattvarden tillsammans och vi gör ANTAGANDET att församlingar också omfattar kvinnor och att dessa kvinnor då hade tillgång till måltiden, men det finns inget explicit tillstånd.

Ja det är till och med så att när vi läser brev till församlingarna i den första kyrkan så är breven ställda till männen, bröderna. Det borde med samma klara logik innebära att församlingen ÄR bröderna och inga andra.

Min åsikt i denna fråga är därför att vi ska vara mycket försiktiga med att göra regler och teologi av det som Bibeln väljer att inte beröra. Vi kan inte diskvalificera barn från dopet och vi kan inte diskvalificera kvinnor från nattvarden. Gör vi det ena, så borde vi i konsekvensens namn också göra det andra.

Det står INTE att barndop är omöjligt, men det betyder inte att det på något sätt uppmuntras eller föredras heller! Tvärtom, precis som jag redan nämnt, så är de tydliga Bibliska exemplen på dop ALLA exempel på vuxna som låter döpa sig. Man KAN döpa barn, ja, men det betyder inte att man SKA döpa barn!

Eller för att peka på besvärliga punkter i den svenska baptismens historia: Man KAN döpa sig själv, ja, men det betyder inte att man SKA döpa sig själv! Eller för att ta ett mer profant exempel: Man KAN köra en dieselbil på gammal fritörolja, men det betyder inte att man SKA göra det!

Bibeln verkar dessutom öppna för att döpa sig för de döda, men det är det ingen som förordar förutom mormonerna… (1 kor 15:29) Det finns alltså TYDLIGARE ”bevis” för man i de första församlingarna döpte sig för de döda än att de döpte barn. Och det är det ändå INGEN kristen som förespråkar! (Nej, det är ingen uppmaning, men det är en tydligare beskrivning av praxis än vad gäller praxis för barndop)

Till sist: Jag är fullt och fast övertygad om att man kan döpa barn. Jag lever själv i mitt barndop och har inte hittat några övertygande bevis för att det inte skulle vara ”giltigt” tillsammans med den tro jag senare fått. Jag är barndöpt och lever med tacksamhet och glädje i det dopet. Jag vet att barndop ”fungerar” och att Bibeln inte motsätter sig barndop och att man kan ”läsa in” barndop i de familjer som döps.

Men som jag brukar säga så ska vi akta oss noga för att göra teologi av det som INTE står i Bibeln.

Den logiska följden och de exempel vi har i Bibeln stämmer överens och de är att man FÖRST kommer till tro och SEDAN döper sig. Det är alltså det jag förespråkar och som jag i fortsättningen kommer praktisera.

Rent praktiskt betyder det att jag inte kommer döpa barn innan de har en medveten tro. Inte för att jag ogiltigförklarar barndopet, utan för att jag inte finner det motiverat att döpa barn utifrån Bibeln.

Jag kommer därför inte heller att döpa om den som kommit till tro i medveten ålder, men som redan är barndöpt. I alla fall inte förrän jag själv kommer till insikt om att mitt eget barndop är ogiltigt och det har ingen bibelutläggning ännu lyckats övertyga mig om.

Som avslutning vill jag understryka att detta är mina, , Lennarts, åsikter och att Lotta drar andra slutsatser utifrån den givna diskussionen.

Annonser
Det här inlägget postades i Livet, Predikan, Undervisning. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Det där med att ändra sin dopsyn…

  1. TS skriver:

    Tack GODE GUD att Jesus inte exkluderar utan inkluderar.

    • Ja visst är det gott!

      Jag anar att du kopplar detta till inlägget på något sätt, men förstår inte riktigt hur och väljer att be dig förtydliga istället för att jag ska dra någon slutsats ifrån detta.

    • Torbjörn S Larsson skriver:

      Det var det löjligaste jag hört.
      Jag har aldrig läst om någon som på ett mer tydligt sätt exkluderar än Jesus.
      Vi människor är ofattbart mesiga jämfört med Jesu Kristi diskirmination ( särskiljande).
      Läs hela evangeliet utan Piensohos skygglappar och du kommer att se häpnadsväckande saker.
      Tex. Fåren och getterna.
      Kvinnorna som malde.
      osv. osv.

      • Samtidigt så dog Jesus för HELA mänskligheten, oavsett dopsyn, och på det sättet är det mycket inklusivt.

        Det betyder dock inte, precis som du menar, att det handlar om apokatastasis, utan det finns tydliga fördömanden av de som väljer fel väg.

        Vägen är dock inte dopsynen, utan Jesus.

  2. Nils-Ola Svensson skriver:

    Jesus är inklusiv i sin frälsningsgärning: den gäller och är tillgänglig för alla människor! Men Jesus är samtidigt exklusiv: frälsningen sker och är tillgänglig just genom Honom – och ingen annan! Med andra ord: Han är det enda frälsningssubjektet (agent/agerande) – alla andra är frälsningsobjekt (mottagare/mottagande).

  3. Torbjörn S Larsson skriver:

    Hej, mycket av det du skriver verkar uttänkt och genomtänkt, men en hel påståenden verkar okritiskt upptagits utan egen reflektion. Ett är detta, jag tycker jag har mött det förr:

    ”Jag menar att handlandet i dopet är inte främst människan som handlar utan Gud, det är Gud som handlar och förvandlar och det är Gud som upprättar och återupplivar den som dött i dopet”.

    Detta påstående verkar vid första påseende riktigt, men när man sätter sig in i Bibelns synsätt stämmer det inte.
    Det är inte Gud som handlar främst. Först kommer det mänskliga beslutet och aktiviteten, först därefter kommer Gud och gör något.
    Tänk på Mose då han står inför Röda havet med Israel bredvid sig. Bakom sig har han hela den egyptiska hären. Gud säger. Han lyder. Ett fullständigt konstig lydnad. Precis som dopet. Räck ut din hand med staven och dela vattnet. Moses handlar. Inte Gud. Först då Mose handlat sker något.

    Precis som dopet…

  4. Torbjörn S Larsson skriver:

    Tja, ta till exempel det stället där fariséerna inte ville underordna sig Guds tankar och låta döpa sig av Johannes. Deras eget vett och väl ville inte böja sig, precis som barndöparna idag… Onödigt helt enkelt.

  5. Torbjörn S Larsson skriver:

    Om jag får reflektera utan skrymtan vill jag påstå följande:
    Barndopet är den största villoläran i kristendomens historia. Dels för:
    # den hindrar människan att utvecklas moraliskt.
    # den har förekommit i så lång tid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s