Låga trösklar, eller?

Något som aktualiserats för mig när jag deltagit i debatten om det nya namnet på vår kyrka och om medlemskap i församlignar/samfund är argumentet om ”låga trösklar”.

Det är ett argument som framförs i detta ämne och i många andra ämnen likt ett mantra, en ständig upprepning av ett begrepp som låter bra, utan att det förklaras närmare och att det förväntas att alla ska tycka att det är en självklarhet.

Vi ska ha ”låga trösklar” så att det är lätt att komma till kyrkan. Det ska vara lätt att ta sig in, det ska vara lätt att bjuda med sig folk…

Hela begreppet med ”låga trösklar” handlar om hur folk ska kunna ta sig in i den kyrkliga församlingen och känna sig hemma.

Jag ifrågasätter hela konceptet av flera orsaker…

Om vi börjar med det mest uppenbara.
När ”man” pratar om ”låga trösklar” så är rörelsen alltid hur man ska få folk in i församlingen, jag har ännu inte hittat ett exempel på hur begreppet används i motsatt riktning!

Vi lever i en kyrka där vi förväntar oss att folk ska komma till oss om vi bara har något tillräckligt attraktivt att visa upp, tanken att följa Jesu ord om att ”gå ut” verkar saknas… Vi ska gå ut och göra lärjungar som följer Jesus, inte polera, putsa och modifiera evangeliet så att det bli mindre stötande och därför attraherar folk.

Det första problemen är alltså att begreppet ”låga trösklar” förutsätter att de runt om oss ska komma till oss, istället för att vi ska följa Jesus och GÅ UT!

Såklart kan ju ”låga trösklar” vara bra om man ska ta sig ut också, men hur ofta är det vad man menar det när man säger ”låga trösklar”?

Förutom detta, som egentligen är skäl nog enligt mig, så finns det problem när man undersöker vad dessa ”låga trösklar” innebär rent praktiskt.

Självklart är det så att alla som använder sig av begreppet ”låga trösklar” har sin egen lilla förklaring till vad man menar (vilket ytterligare visar på olämpligheten i att använda begreppet) men jag tycker mig ana och dessutom ha erfarenhet av vad som menas och vad som blir konsekvensen av dessa ”låga trösklar”.

Det som döljer sig i begreppet ”låga trösklar” är en ovilja för att tydligt ta ställning av rädsla för att stöta sig med någon, att ”skrämma” någon eller att göra någon obehaglig till mods.

Tanken är god, vi ska inte ”skrämma bort” folk som är nyfikna, utan locka in dem i kyrkan (om det nu är så att det är ”rätt riktning”) och där ge dem evangeliet…

På något sätt finns en viss förståelse i detta resonemang att evangeliet INTE är bekvämt och undfallande utan tvärt om utmanande, provocerande och ofta också skrämmande!

Så därför ska vi tona ner detta, eller åtminstone de delar av evangeliet som kan tolkas så, tills dess att dessa människor befinner sig innanför trösklarna.

Sen då?

Jo, sen ska vi ge dem det rena evangeliet… Eller?

I praktiken innebär dessa ”låga trösklar” att man fortsätter att vara rädd för att tala evangeliet rent, klart och fullt också sedan ”de ofrälsta” kommit innanför trösklarna, annars skrämmer vi ju ut dem igen!

De låga trösklarna gör att mycket av innehållet i kyrkan rinner ut, över dessa trösklar och försvinner ut i intet! Det innebär (alltid?) att man inte presenterar evangeliet på ett nytt, begripligt och tilltalande sätt, utan det betyder att man förändrar det evangelium man presenterar!

Det innebär bland annat att karismatiska uttryck begränsas och att det bibliska budskapet och bekännelsen likaså begränsas för att inte stöta någon.

Det finns tre tydliga varianter på detta:
Den kommunistiska varianten, som innebär att gemenskapen bestämmer ett lagom evangelium som alla kan inkluderas av.

Den marknadsekonomiska varianten, som innebär att ledningen gör en kundundersökning och ser vad i evangeliet som är minst stötande, och säljer sedan det.

Den anarkistiska varianten, som innebär att var och en har rätt att tro på precis vad man vill eller låta bli.

De låga trösklarna innebär att vi inte kan predika något annat än ett evangelium som bibehåller ett status quo, utan förändring.

Och nåde den som säger att det finns de som har fel, eller att det, Gud förbjude, finns andlighet som inte är sann, riktig och leder till evigt liv…

Ett ställningstagande FÖR något är också alltid ett ställningstagande MOT något annat och i slutändan handlar det om vi vågar stå upp för Jesus, eller om vi förhandlar bort Honom för att inte stöta oss med någon!

Till sist: det absolut vanligaste (det enda?) argumentet för ”låga trösklar” låter ungefär så här:

”Den som har ett tydligt/starkt centrum behöver inte vara rädd för låga trösklar.”

I detta enda argument gömmer sig ett subtilt (?) maktspråk och det man säger är egentligen: ”Vill du inte ha låga trösklar så har du inte Jesus i ditt hjärta tillräckligt mycket, då har du inget starkt centrum”.

Detta argument, om man accepterar det, omöjliggör vidare konstruktiv dialog då det enda det innebär är att den som talar emot ”låga trösklar” som princip då erkänner att man har ett svagt centrum, dvs inte har tillräckligt fokus på Jesus…

Är det sant?
Nej, rent sk*tprat!

Man skulle lika gärna kunna vända på det och med ett liknande maktspråk säga: ”Har man Jesus är man rädd om det, och inte ”rädd” för att stöta sig” vilket då indirekt betyder att den som vill ha ”låga trösklar” inte står upp för Jesus.

Faktum är att vi i vår iver att ha ”låga trösklar” till gemenskapen numer har pastorer som inte kan ställa upp på trosbekännelsen och att vi inte ens säger ifrån när medlemmar förnekar Jesu gudomlighet! DET är konsekvensen av ”låga trösklar”, vi är redan där och vi vill ändå ha LÄGRE trösklar!

Hur ska vi då göra?

Jag menar att enligt principen ”sola scriptura” och tolkad genom Waldenström så är frågorna ”Var står det skrivet?” och ”Vad står det skrivet?” rimliga att ställa.

Var ”låga trösklar” och acceptans från folket viktigt i den första kyrkan?
Var det viktigt för Jesus att ha ett budskap och en image som gjorde det lätt att ta till sig Honom?
Hade Paulus, som gjorde en tydlig skillnad på ”innanför och utanför” ett svagt centrum?

För mig hamnar diskussionen till slut i frågorna:
Hur långt från centrum kan man komma och ändå anses, i detta fallet, vara kristen?
Finns det någon bortre gräns?

Svaret för mig är att det finns en bortre gräns för vad som kan kallas kristet och inte. Den gränsen ser givetvis olika ut för oss alla, men jag menar att det är vår tolkning av bibeln som ska få bestämma det och inte hur den icke-kristna världen vill att det ska vara.

Observera att jag menar just tolkning, vilket inte innebär att man tar bort de delar som är obehagliga utan faktiskt tillmäter också dem betydlese och försöker tolka dem i ljuset av Jesus.

Jag i min trångsynthet, min svaga självkännedom och med mitt svaga centrum menar att tydlighet är att föredra framför otydlighet.

Mitt fokus på Jesus och min tendens att ta Bibelns ord om Honom på allvar gör mig faktiskt enligt en del till en dålig kristen.

Men å andra sidan så upplever jag att jag befinner mig i gott sällskap…

P.S.
Observera att jag inte diskuterar vem som ska vara välkommen till kyrkan utan gränsen för vad som är kristet/vem som kan vara medlem.
Vi är alla syndare och ändå är vi välkomna till kyrkan, så vi kan inte stänga ute de som bara råkar synda på ett annorlunda sätt jämfört med oss.
Men vi kan inte heller anpassa evangeliet efter någon annan än Jesus.

Annonser
Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Låga trösklar, eller?

  1. LeoH skriver:

    Ungefär så!

  2. BirGittan skriver:

    I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna. Matt.5:13

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s