Är personligt alltid rätt?

Under mina predikningar om att leva i världen men inte av den, om makt och politik, så är det allt överskuggande argumentet mot det jag framför att det inte kan vara sant, eftersom det, om det vore sant, skulle drabba mig och mitt liv.

Om ett bud från Jesus är obehagligt, drabbar min livsstil, så kan det inte vara sant.

Eller, som jag redan påpekat, om jag (som predikant) är en syndare, så är det OK för andra att begå samma synd.

Vi sätter oss själva, eller någon annan människa, och den mänskliga (o)förmågan att utföra Guds vilja till fullo, som mått för vad som är gott och vad som förväntas av oss och i och med att vi själva blir den yttersta måttstocken på vad som förväntas av oss, så når vi givetvis alltid upp till det som förväntas, och inget vi gör blir någonsin fel…

En ytterst förståelig och mänsklig reaktion och resonemang, men ack så fel!

Jesus kräver betydligt mycket mer av oss än vi med vår mänskliga kraft kan klara av. Precis som lagen så tjänar buden till att visa på hur små, hur bristfälliga och fallna vi människor är. Hur oförmögna vi är att reda ut detta på egen hand.

I denna situation så försöker man då komma med ett glatt budskap. Men vad är budskapet?

Är det glada budskapet att det visst inte är så att människor är små, bristfälliga och fallna och att vi inte behöver bekymra oss eftersom det vi gör alltid räcker, duger och är rätt?

Ja, för några är det uppenbarligen så att det är det glada budskapet, men det är knappast det glada budskap som Jesus kommer med!

Jesus är, likt de flesta profeter, inte främst intresserad av att förutsäga framtiden (vilket hån mot den profetiska gåvan att bli reducerad till spådom!) utan att peka på vad som är fel. Fel i världens system, men också vad som är fel i den mänskliga naturen!

Det glada budskapet blir långt ifrån det som predikas i så många kyrkor idag, dvs att synden inte längre är synd, utan tvärt om, att syndens allvar inskärps, men att vi kan få förlåtelse och upprättelse från vår synd, vår fallenhet, vår litenhet och vår bristfällighet!

Den teologi som istället för att förmedla syndernas förlåtelse, predikar syndernas tillåtelse är en farlig teologi, det är min fasta övertygelse och tills någon visar mig motsatsen med bibliska resonemang står min övertygelse fast!

Målet är att vi inte längre ska leva i synd, men vägen dit är inte att säga att synden inte finns, utan att ta sig bort från den med Jesu hjälp!

Befrielse, sann befrielse, är inte att fortsätta rulla sig i dyn och hävda att dyn förvandlats till parfym, utan sann befrielse, den befrielse Jesus kommer med, är att av nåd, genom tron LYFTAS UPP UR DYN! Bort från synden till ett nytt liv!

Till sist;
Vad fick mig då att få detta utbrott såhär runt halv sju en lördagsmorgon?
Ja dels är det ett försvarstal i förväg inför den predikan om kristen politik som jag nu ska sätta mig för att färdigställa.

En annan sak är att jag brottas med min kärlek till det hebreiska folket och att jag inte kan förmå mig att bortse från deras synder mot Jesus, eller undanta deras nation från ansvar för den kärlekens skull.

En tredje sak är alla de glada tillrop och applåder från kristna vänner och bekanta när Rob Portland, en republikansk politiker och senator, ändrat åsikt i frågan om homoäktenskap av ingen annan anledning än att hans son kommit ut som homosexuell.Resonemanget ”om det handlar om mig och mina nära så kan det inte vara fel” blir sällan tydligare än så.

Newyorker

Washington Post

Vanity Fair

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s