Nattvardens mysterium

2013-02-17 Predikan i Sörbrokyrkan

Nattvarden är en av de mest centrala delarna av den kristna kyrkan och ändå är det en av de saker som det varit mest kontroverser runt. Nattvarden, Herrens måltid, har lett till stridigheter redan från de allra första församlingarna och har fortsatt att vara en fråga som förenat och skilt bröder och systrar åt.

Vi kan läsa om församlingen i Korint i första koriniterbrevet 11 där Paulus går tillrätta med dem för att de inte firar Nattvarden på rätt sätt. Den romersk katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkornas splittring 1054 handlade till stora delar om nattvarden och det är först nyligen som man firar nattvard tillsammans igen. Under reformationen bröt bland andra Luther och Calvin mot den syn på nattvarden som fanns i katolska kyrkan, och de uteslöts snabbt från att få ta del av nattvarden. När Missionskyrkan en gång grundades så var en av de stora orsakerna att vi inte delade nattvardssyn med Svenska kyrkan och inte fick fira nattvard utan en präst närvarande.

Ja till och med idag när Mekane Yesus kyrkan i Etiopien tar avstånd från Svenska kyrkan så är det största problemet inte organisatoriskt enligt den svenske ärkebiskopen, utan det allvarligaste är att man avbryter nattvardsgemenskapen!

Nattvarden är alltså en viktig och också kontroversiell fråga och den är verkligen ett mysterium. I de östortodoxa kyrkorna kallar man till och med sakramenten för ”Mysterion”, det grekiska ordet för mysterium.

Så hur kan man se på det mysterium som är nattvarden?
Ja, det finns säkert lika många nattvardssyner som det finns kyrkobesökare, men det finns egentligen tre huvudsakliga sätt att se på nattvarden.

Den första är att nattvarden helt och hållet är en minnesmåltid. Varken mer eller mindre. Det som händer i nattvarden är alltså att vi minns Jesus och det Han gjort. Detta är den syn som Calvin förespråkade.

Den andra synen är att Jesus är kroppsligen närvarande i nattvarden. Att en präst genom sina ritualer kan förvandla bröd och vin till kött och blod och att nattvarden är en offergudstjänst. Detta är den syn som romersk katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna förespråkar

Den tredje är att Jesus faktiskt är närvarande i nattvarden och i dess bröd och vin. Att brödet och vinet blir bärare och förmedlare av Jesus, men att det inte förvandlas. Det har beskrivits som när man lägger ett järn på elden. Järnet förvandlas inte till eld, det är fortfarande järn, men det blir BÄRARE AV elden när det glödgats. Det är mer än en minnesmåltid, men inte magi. Detta var den syn som Luther förespråkade.

Hur man ser på nattvarden får såklart också konsekvenser av olika slag, och om man är osäker på vilken syn en församling eller kyrka har, så kan man oftast se det på de detaljerna.

Det första man kan se på är kyrkorummet. Ser man på en katolsk kyrka så finns det oftast ett stort, fast, bord längst fram och i mitten på kyrkosalen. Detta bord kallas då för altare och har invigts under olika ritualer. Det har alltså att göra med gamla testamentets altartjänst och offergudstjänst. Ett altare får man inte placera vad som helst på och det finns oftast regler som reglerar hur det ska se ut och utsmyckas.

Man kan också se kyrkor där inget bord finns längst fram i kyrkan, utan att man bär fram ett bord, som ibland inte heller är ett särskilt bord utan ett helt vanligt, när man ska fira nattvarden.
Eftersom man i de församlingarna fokuserar på minnesmåltiden så blir det yttre inte viktigt. Ett sådant bord kallas inget särskilt och kan användas till vad som helst.

I ytterligare några församlingar finns det ett enkelt, men särskilt, bord längst fram i kyrksalen. Ett bord som kan flyttas vid behov. Det kallas inte för altare utan för nattvardsbord och smyckas efter behov och smak, det kan också användas för andra saker i gudstjänsten.

Hur vi ser på nattvarden få också konsekvenser för hur vi hanterar bröd och vin under och efter nattvarden.

Om man tror att en verklig förvandling ägt rum i nattvarden så får det naturligtvis oerhörda följder för hur man kan hantera brödet och vinet i gudstjänsten. Under långa perioder var det förbjudet för församlingen att ta del av vinet, eftersom de kunde spilla av Jesu blod! Överblivet bröd och vin tas om hand på ett mycket noggrant sätt. Vinet drick upp till sista droppen och torkas ur bägaren med en särskild duk. Brödet förvaras i ett särskilt skåp till nästa nattvard.

Den här synen innebär att brödet faktiskt är Jesus och man tillber det bröd som blivit över.

Om det bara handlar om en minnesmåltid så har ju inget hänt med själva brödet och vinet och man kan göra vad som helst med det. Vinet kan slås ut i slasken och det bröd som blir över kan serveras vid kyrkkaffet.

Om brödet och vinet varit bärare av Jesu helighet i gudstjänsten så behandlas det, nästan självklart, med lite respekt. Överblivet vin och bröd kan drickas och ätas upp eller sparas till nästa gång. En del kyrkor har en särskild tratt att hälla ut vinet i, så att det hamnar i kyrkogårdens jord, eller går man ut och häller det överblivna vinet på marken.

Detta är alltså de tre vanligaste sätten att se på nattvarden och ni förstår säkert att det hela är en glidande skala, där man sällan kan säga att man helt hör till den ena eller andra gruppen.

Vad är då rimligt eller orimligt att tro om nattvarden och varför?

Ja, ni har säkert förstått, eller anat, vilken syn jag har på nattvarden. Om ni inte har det, så vill jag ärligt säga att jag också i den här frågan räknar mig som waldenströmmare, och Waldenström var lutheran. Jag håller inte med om allt, men i huvudsak så läser jag Bibeln på liknande sätt.

Nu är det inte så att varken Waldenström eller Luther står över Bibeln, och för mig är det Bibeln som är det viktigaste. Att nattvardssynen är grundad där och inte i mänskliga påhitt och traditioner.

Jag menar helt enkelt att det är orimligt att ha en nattvardssyn som inte stöds av Bibeln eller till och med säger emot Bibeln, det allra första vittnesbördet om de kristna.

Läser vi första koriniterbrevet 11:23-26, den tidigaste texten om nattvardes, som vi så ofta läser när vi firar nattvard, så står det:

Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.” Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.

Det första som blir tydligt och klart är att vi äter och dricker vinet och brödet till minne av Jesus.
Vi minns hans gärningar här på jorden och vi minns också det som skulle komma alldeles efter den första nattvarden. Offret på korset som befriar oss från våra synder!

Att minnas är alltså en stor del av nattvarden och för en del är det alltså den enda delen av nattvarden. Själv tror jag inte att det är allt. Jesus finns närvarande, om inte annat så finns Han närvarande genom att två eller fler samlas i Hans namn som det står i Matteus 18:20

När vi dessutom lyssnat på det som sägs i första korintierbrevet så verkar vinet och brödet inte bara symbolisera blod och kött, det verkar vara mer än så…

Om vi ser i matteusevangeliets 26e kapitel så säger Jesus uttryckligen om brödet: ”Tag och ät. Detta är min kropp.” och när han pratar om vinet så säger han: ”Drick alla” ”Ty detta är mitt blod”

Det verkar åtminstone för mig vara något mer än bara en minnesmåltid och för mig blir det ännu tydligare när jag läser det som Jesus säger om sig själv i Johannesevangeliet 6:51: Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva.

För mig betyder det här att Jesus faktiskt finns närvarande hos oss i nattvarden. Inte bara i vårt minne eller i vår gemenskap, men inte heller så att vinet och brödet faktiskt förvandlas till blod och kött, det kan vi alla förstå när vi tar emot gåvorna, de har inte förvandlats. Om vi läser sambandet där bröd och vin beskrivs som kött och blod så finns det inte heller något egentligt som visar att det ska tolkas som annat än liknelser, snarare tvärt om.

Det två ytterligheterna, en total förvandling eller enbart en minnesmåltid, stämmer alltså varken med bibelordet eller för den delen med erfarenheten, så vi måste finna en annan väg.

Jag skulle aldrig våga påstå att det går till exakt som Luther påstår, det är trots allt ett mysterium det som händer i nattvarden, men jag menar att den undviker de fällor och faror som de andra synsätten riskerar att falla i.

En fara med tanken på en förvandling handlar om tanken på ett offer. I katolska kyrkans katekes paragrafer 1366 och 1367 påstås det, just i och med att det handlar om att Jesu kropp är närvarande i nattvarden, att Jesus offras i varje nattvardsmässa! Alltså offras på ett bokstavligt sätt!

Vad är det då som gör mig så upprörd i detta? Vad är det för fel med detta?
Jo, jag menar att det finns två allvarliga fel i detta. För det första så förminskar, eller till och med ogiltigförklarar Jesu offer på korset och för det andra så läggs en offerkult till det nya förbundet som inte står omnämnd någonstans i nya testamentet.

Om jag nu börjar med det första, att det förminskar eller ogiltigförklarar Jesu offer. Hur kan det göra det?

För att först försöka förklara Jesu offer på koret så var ju detta ett försoningsoffer, ett offer för att låta oss försonas med Gud, det sista, fullkomliga och slutgiltiga offret eftersom vi människor inte kunnat ta till oss det gamla förbundets offer.

Tänk på Jesu sista ord på korset som vi kan läsa i johannesevangeliets 19e kapitel, verserna 28 till 30: Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.

”Det är fullbordat” säger Jesus till oss, offret är gjort, en gång för alla och de upprepade offren från det gamla förbundet kan upphöra.

För att understryka detta kan vi läsa i Hebreerbrevet 10:12-14: Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans fötter. Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.

Den gamla offerkulten och altartjänsten har upphört och vi behöver inte lägga till ett enda dugg till Jesu offer!

Det är också så att prästtjänsten är helt annorlunda i nya förbundet som vi läser om i första petrusbrevet 2:5 Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje.

Att då kräva att ett särskilt utvalt prästerskap ska utföra en offerrit på ett altare när vi firar nattvard blir för mig både främmande och oförsvarligt.

Därför är nattvardsfirandet i vår församling varken bunden till präster eller pastorer, utan vi tillreder och firar nattvarden tillsammans! Som ett enda heligt prästerskap!

Till sist vill jag ta upp en fråga som varit känslig under en lång tid i vår historia. Vem får ta emot nattvarden?

I missionskyrkans handbok finns ett exempel på hur vi kan bjuda in till nattvarden och man föreslår att man kan säga: Nattvardsbordet står öppet för alla som vill söka sig nära Jesus och dela gemenskapen med honom.

Nattvarden handlar alltså inte om att vi redan måste ha en nära och god relation till Jesus, tvärt om, genom nattvarden kan vi få söka oss TILL den relationen, eller fördjupa den.

Inte heller handlar deltagandet i nattvarden om någon slags värdighet hos den som får delta, hade det handlat om det, så hade det blivit tunnsått vid nattvardsbordet. Kom ihåg det som står i Romarbrevet 3:23 Alla har syndat och saknar härligheten från Gud

Om vi vet det, så är nattvarden desto mer aktuell och viktig för oss, för Jesus själv säger om nattvardsvinet: detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.

I nattvarden får vi del av förlåtelsen, inte så att nattvarden är nödvändig för förlåtelsen, Jesus förlät många utan nattvarden och gör så än idag, men i nattvarden får vi en stark påminnelse om denna förlåtelse som kommer genom Jesu blod och hans offer på korset.

I nattvarden finns alltså en påminnelse och ett mottagande av förlåtelsen och upprättelsen i det nya förbundet genom Jesu blod.

DET är vad vi erbjuds här i nattvarden idag och vi tar en stund i tystnad då vi får vända oss till Gud i bön och lägga fram det vi behöver få förlåtelse och upprättelse ifrån.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan, Undervisning, Värmlandsnäs. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Nattvardens mysterium

  1. itpastorn skriver:

    Du väjer inte för att ta ställning! Men om man ska vara lite petig, så blandar du samman Zwingli och Calvin. Den förre såg nattvarden som ren åminnelse, den senare ansåg att Gud var närvarande genom sin Ande och lade sig därför mellan Luther och Zwingli.

    Ska man sedan vara ännu petigare, så verkar du beskriva (och sympatisera med) den i luthersk tradition, under 1600-talet uppkomna konsubstantiationen, snarare än Luthers egna ubikvitetslära.

    De fakto-skillnaden mellan konsubstantiation och transsubstantiation är synnerligen liten, eftersom den senare ska förstås utifrån Aristoteles kriterier ”accidens” (hur det känns, luktar och smakar) och ”substans” (vad det är), speciellt utifrån den praxis som växt fram på 1900-talet i många lutherska kyrkor, att konsekrerat bröd och vin förblir heligt även efter att gudstjänsten upphört. Luther och Melanchton var noga med att den operativa ingrediensen, som gjorde att bröd och vin var mer än bröd och vin, det var mottagarens tro och inget annat. Reformatorerna gjorde en poäng av att förbjuda exempelvis bruk av pistinor eller att man var tvungen att uttala instiftelseorden på nytt, om man under firandets gång var tvungen att hämta in mer bröd eller vin.

  2. Tack för dina kommentarer!
    Jag tar som jag skriver inte ställning för den ena eller andra läran i sin helhet, var sig det är konsubstantiation eller ubikvitet. Jag menar att det är ett mysterium och inte kan fastställas av mänskliga formuleringar oavsett vem som gjort dessa formuleringar.

    Som jag förstått det så formulerades ubikvitetsläran i grupperingen som bildades 1559, alltså 13 år efter Luthers död och den kan därför svårligen tillskrivas honom. Han förespråkade snarare en Sacramentliche Einigkeit, en realpresens som inte fullt ut stämmer med varken ubikvitetsläran eller transsubstantiation.

    Melanchtons syn var ju den du beskriver, att det är i gudstjänsten som brödet har sin funktion och att bröder efter gudstjänsten inte längre har någon ”helighet”. Luther däremot menade att det konsekrerade brödet inte var detsamma före välsignelsen som efter.

    Jag har av valt att i min predikan inte gå in på dessa små spetsfundigheter i skillnader, även om jag är medveten om dem.

    Jag verkar, precis som du skriver ha blandat ihop Zwingli och Calvin, även om jag nog vidhåller att de båda mer såg det som minnesmåltid snarare än en närvaro i, eller genom, nattvardselementen.

    Allt gott!

    • itpastorn skriver:

      Ja, det var nog lite väl petigt att kommentera en predikan, som med nödvändighet är förenklande. Sammanblandningen Calvin kontra Zwingli brukar jag dock reagera på, eftersom jag ogillar när den ene får klä skott för vad den andre sagt. Plus att också teologiskt skolade svenskar har en otäck tendens att beskriva refrmationen som om Zwingli inte fanns eller den myriad av andra reformatorer som var samtida med Luther och Zwingli heller, för den delen. Reformationen var ju inte en enmansshow!

      Namn på läror brukar vanligen uppstå efter det att läran utformats, så jag vill nog hålla fast vid att det är just den kroppsligen allestädes närvarande Kristus (ubikvitet) som Luther driver i samtalen med Zwingli i Marburg. Nu har jag bara läst referat av debatten, inte själva källtexten, så jag kanske har fel.

      Allt gott till dig också!

  3. Visst är det så att Luther påpekar allestädesnärvarandet i samtal med Zwingli, men det rör väl snarare distinktionen som du pekar på mellan Zwingli och Calvin, att påpeka att det finns en gudsnärvaro i nattvarden snarare än bara en minnesmåltid?

    I sin stora katekes menar jag att Luther ger uttryck för en konsubstatiation som ligger betydligt närmare transubstatiationen än vad senare lutheraner uttrycker.

    • itpastorn skriver:

      Luthers samtal med Zwingli kom till stor del att röra frågan om var den uppståndne Jesus finns nu. Luther menade att Jesu mänskliga kropp efter uppståndelsen var allestädes närvarande, Zwingli att Jesus är rumsligt begränsad till himlen. Han tolkade alltså orden typ ”sittande på Gud Faders högra sida” på ett mer bokstavligt sätt och att Jesus förblev människa också efter uppståndelsen medförde att det finns en rumslig begränsning, enligt Zwingli.

      Luther är tydlig med att Anden verkar i sakramenten, men det är igenom Jesu kroppsliga närvaro som bröd och vin är Jesu kropp och blod, till skillnad från Calvin som talar om Andens närvaro. Klassiskt är ju Luthers utbrott när han utropar ”est, est, est” (Verbet ”är” på latin) – detta är min kropp, detta är mitt blod. Ingen av dem kunde arameiska, annars kunde kanske Zwingli upplyst Luther om att det verbet saknas på det språk Jesus talade när nattvarden instiftades, vilket tar lite grann luften ur hans huvudargument.

      Nåväl, till dess jag läst samtalsprotokollet eller de skrifter Luther skrev mot Zwingli sedan de brutit med varandra (eller rättare sagt sedan Luther kättarförklarat Zwingli, som i sin tur ändå höll en dörr öppen för försoning), så har jag inte mer att tillägga.

  4. Ser fram emot ytterligare information om du hinner se efter det så småningom.

    Jag menar mig nog ändå stå får en någorlunda Luthersk nattvardssyn så länge som jag håller mig till hans katekes. 😉

    Jag ögnade nyss igenom Bo Nylunds förträffliga lilla skrift och han påstår att Luther tryckte på Jesu kroppsliga allestädes närvarande i samband med nattvarden och just därför menade att Han otvivelaktigt var kroppsligen närvarande i nattvarden. Men Luther menade enligt Nylund dessutom att Jesus på ett annorlunda och särskilt sätt var närvarande i just nattvarden genom sitt ord och löfte om det.

    Jag tycker egentligen inte att det finns någon direkt konflikt mellan tanken på tanken på allestädes närvarande och konsubstantiationen i just det här fallet, den ena förklarar ”att” Kristus är närvarande, den andra ”på vilket sätt” Han är det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s