Den splittrade protestantismen

Åter igen skriver jag en liten reflektion baserad på mina debatter med företrädare för de historiska kyrkorna, främst Romersk Katolska Kyrkan (RKK).

I debatten anklagas ofta protestantismen för att vara splittrad och att man som protestant därför måste tycka att splittring är eftersträvansvärt och gott. Ett sådant argument är ett typexempel på selektiv historieskrivning såväl som ett exempel på ett missförstånd runt vad vi som protestanter menar med enhet i Kristus.

När det gäller oärlig och selektiv historieskrivning så berörde jag det i mitt förra inlägg som handlade om ”den historielösa protestantismen”. Mycket av det som står där kan också besvara den problematik som jag vill lyfta här, men jag vill upprepa att för någon som fått friheten i Kristus är inte den kristna kyrkans historia med nödvändighet varken god eller bindande, utan historien kan vara exempel på att människan, också den kristna människan, är fallen, Simul justus et peccator, och se att bibeln dömer stora delar av den historia som kallas kristen, protestantisk, katolsk eller ortodox, det spelar ingen roll.

Den som däremot är bunden av mänskliga traditioner och menar att en mänsklig organisation och därmed också dess historia är ofelbar och god, får betydligt större problem att på ett trovärdigt sätt försvara historiska fakta med mindre än att förvränga eller förneka dem.

Jag vill dessutom påpeka, eller understryka att jag är medveten om att protestantisk historia är fylld av smärtsamma splittringar. Det kan ingen med lite historiekunskap förneka. Det är ett historiskt faktum. Att från detta faktum dra slutsatsen att protestantismen därför tycker splittring är bra är en felaktig slutledning. Jag förnekar inte detta historiska faktum, men behöver inte tycka att det är gott för det.

Det vore som att påstå att enbart för att RKK varit del av de två största splittringarna i kristendomen, den stora schismen 1054 och den protestantiska reformationen, så tycker RKK att dessa splittringar var bra. Splittringarna är en del av RKKs historieskrivning, men förmodligen tycker man inte att det var bra.

För mig handlar denna fråga främst om vad enheten eller splittringen består av och hur eventuella avvikelser från denna upplevda enhet hanteras.

Det är dålig retorik att besvara en anklagelse med ”jamen du då…” och anse frågan besvarad med det, men det kan ändå finnas en poäng med att se på hur de olika inriktningar hanterat splittrande tendenser och vad man upplever som splittring.

Den protestantiska gemenskapen har aldrig haft någon organisatorisk enhet på det sätt som RKK har och en avvikande åsikt kan därför inte ”straffas” av gemenskapen eller dess företrädare. Dels kan den organisatoriska enheten inte med nödvändighet ses som avgörande för huruvida man är kristen eller inte. Detta har lett till att avvikande åsikter har lett till nya samfund.

Enheten finns helt enkelt i något annat än ett ämbete eller en mänsklig organisation.

Den finns i tron på Jesus som kyrkans huvud och i synen att bibeln innehåller den information vi behöver för frälsningen.

Enheten inom och mellan de protestantiska samfunden är alltså en andlig enhet under Kristus, snarare än under en praktisk enhet i en organisation eller under ett ämbete.

Denna bild av den protestantiska enheten är mycket mycket förenklad och verkligheten skiljer sig som alltid från teorin, men det gör den även när det gäller teorin runt den katolska enheten.

Den katolska enheten är en enhet under ett biskopsämbete, påvestolen, och inom en fast organisation. Det betyder att enheten bli avhängig av hur man förhåller sig till detta ämbete och det innebär också att det finns en straffande funktion för den som inte rättar sig i ledet. För att vara katolik är det en nödvändighet att på något sätt vara förbunden, stå i relation med, påveämbetet.

Detta gör givetvis att en organisatorisk enhet verkligen är möjlig att uppnå, då ”straffet” för att avvika från påvestolens krav är en förlorad relation med densamma, en uteslutning ur den organisatoriska gemenskapen, en exkommunikation. En sådan exkommunikation innebär då inte enbart ett avskiljande från påveämbetet och dess organisation, utan också enligt detta sätt att se det ett avskiljande från enheten i Kristus, ett avskiljande från Kristus!

Detta gör att den som anser att påveämbetet, snarare än Kristus, är den enande länken mellan de troende inte kan, eller för den delen vill, bilda ett nytt samfund utifrån sin tolkning av Guds ord.

En annan detalj som bidrar till myten om den enade Katolska kyrkan är att så länge Katolska kyrkan är en enhet under påven är splittring inte möjlig. En splittrad katolsk kyrka kan inte finnas. Endera är man del av gemenskapen med påvestolen, och då med i kyrkan, eller så har man inte i gemenskap med påvestolen och är därför inte del av kyrkan, utan snarare en del av protestantismen.

Katolska kyrkan är då inte splittrad, utan det är ”bara” några schismatiker som avvikit och illusionen av enhet kan fortfarande upprätthållas.

Utbrytargrupper ur katolska kyrkan måste endera återinföras till gemenskapen med påven, eller helt avskiljas från organisationen. Det går inte att ha ett samfund i gemenskap med organisationen utan att ha underordnat sig påveämbetet och den enhet detta innebär.

För att försöka beskriva det på ytterligare ett sätt. Katolska kyrkan kan inte splittras, men däremot kan delar av den försvinna, eller avskiljas, alternativt avskilja sig, från organisationen. Resultatet av en sådan splittring blir då per definition att de avskilda numera är en del av de splittrade protestanterna snarare än att katolska kyrkan splittrats…

Enheten inom organisationen RKK är också något man kan ifrågasätta då den enda enhet som har betydelse är kontakten med påvestolen. I stort sett varje teologisk inriktning har representanter inom RKK och nästan vilken syn på och relation till Kristus som helst kan accepteras och man kan stanna i organisationen, så länge man underkastar sig påven. Eller för att spetsa till det ännu mer, relationen till Kristus, enheten i Kristus, blir irrelevant så länge det finns en enhet under påven.

Därför menar jag att det inte med självklarhet kan påstås att protestantismen är splittrad. Jag menar också att det inte med självklarhet kan sägas att Katolska kyrkan inte är splittrad.

Detta eftersom protestanter och katoliker verkar mena helt olika saker när man pratar om enhet och vad som ska utgöra enheten för en kristen.

Jag vill till sist påpeka att jag är medveten om att denna ”enhet under Kristus” som jag tillskriver protestantismen långt ifrån alltid varit den vedertagna synen inom de protestantiska samfunden, och att det inte alltid är det idag heller.

Friheten att själv läsa bibeln och utan mellanhänder söka sig närmare Gud får också negativa konsekvenser. Det finns Lutheraner som har en syn på sitt samfund som mycket påminner om RKK och det finns baptister som menar att barndöpare inte är kristna och många, många fler exempel på brist på enhet, men den enhet som ändå trots detta finns är en enhet under Kristus och inte under påven.

Annonser
Det här inlägget postades i Livet, Politik, Undervisning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Den splittrade protestantismen

  1. Jonathan skriver:

    ”För att vara katolik är det en nödvändighet att på något sätt vara förbunden, stå i relation med, påveämbetet.

    Detta gör givetvis att en organisatorisk enhet verkligen är möjlig att uppnå, då ”straffet” för att avvika från påvestolens krav är en förlorad relation med densamma, en uteslutning ur den organisatoriska gemenskapen, en exkommunikation. En sådan exkommunikation innebär då inte enbart ett avskiljande från påveämbetet och dess organisation, utan också enligt detta sätt att se det ett avskiljande från enheten i Kristus, ett avskiljande från Kristus!”

    Det är sant att en delaktighet i den katolska gemenskapen innebär, som du säger, att ”stå i relation med påven”, vilket gäller oavsett vad man nu må tycka om påven eller Petrusämbetet. Dock så finns det många katoliker som, beklagligt nog, inte erkänner påvens primat vilket kan bero på många saker. Men detta innebär inte per automatik en uteslutning ur den katolska gemenskapen. Faktum är att det är mycket ovanligt att en enskilld person exkommuniceras, särskilt under det senaste århundradet. Jag är inte så insatt i vilka som har excommunicerats i kyrkans historia, men under det senaste århundrade är Piussällskapet (SSPX) troligtvis mest känt, som inte erkänner några påvar efter Pius X. Alltså är det först och främst större inflytelserika grupper som excommuniceras från katolska kyrkan vilket i detta fall var nödvändigt för att andra vatikankonciliet skulle kunna utföras i praktiken. Dock så är det inte som du skriver att de som står utanför kyrkans enhet är avskiljda från Kristus. Tvärt om så har det funnits många samtal mellan SSPX och Katolska kyrkan för att återförenas, vilket mångt och mycket beror på att delar samma tro, men att vissa organisatoriska frågor kommit ivägen (det är såklart mer komplicerat än så, men i huvudsak står andra vatikankonciliet för splittringen). Alltså finns det inget som säger att de som står utanför den Katolska gemenskapen står utanför den Kristna gemenskapen, dock så är Petrusämbetet instiftat av Kristus själv (Mat. 16:18), och därmed har påven (liksom Petrus) anförtrotts kyrkan.

    • Att RKK inte verkställer de hot om exkommunikation betyder väl knappast att regelverket och hoten inte finns.

      När det gäller huruvida en person utanför RKK också är skild från Kristus så verkar dina åsikter inte helt stämma med RKK.

      Det du hävdar är snarare den mer tillrättalagda post vatican II hållningen/förklaringen. Det har dock fastslagits att inga dogmer eller åsikter ändrats i och med vatican II.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s