Gå ut!

Predikan 2012-10-07 i Sörbrokyrkan

Jag är rädd
Jag är orolig och rädd för evangelisationsveckorna.

Inte för att jag tror att de inte kommer bli bra.
Inte för att jag tror att de kommer misslyckas och att det inte kommer komma folk.

Utan för att det ska visa sig vara ännu en aktivitet som vi jobbar oss igenom och sedan glömmer bort…

Evangelisation är inget som vi ska göra två veckor om året och sedan glömma bort.
Evangelisation är ingen liten extra krydda på det kristna livet som man kan ta eller låta bli när och om det passar.
Evangelisation det ÄR det kristna livet!

Evangelisation är inget som kyrkan eller församlingen gör någon gång i bland, utan kyrkan och församlingen ÄR EVANGELISERANDE!

Jesus sa ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18-20)

Vi ska gå ut och vi ska evangelisera, göra lärjungar, var och en efter sin förmåga och med sina gåvor. Vi får inte fastna inne i vår kyrka och drömma och hoppas att folk ska komma till oss utan vi ska GÅ UT!

En person som jag är glad att få kalla vän och som är en förebild för mig skrev på facebook i onsdags att: ”så fort vi säger ”kom till oss” istället för att ”gå” hamnar vi en situation där vi ”stannar” och gör proselyter av folk som (kanske) kommer istället för vitala lärjungar som gör lärjungar”

Vi har ett uppdrag!
Vi har ett ansvar!
Vi har en kallelse som vi inte kan blunda för!

Förutom Evangelierna, berättelserna om Jesus där Han om och om igen talar om för oss vad vi ska göra, så finns det en bibelbok som vi har väldigt mycket att lära av.

Apostlagärningarna!

Där beskrivs mer än i någon av de andra böckerna och breven i bibeln hur den kristna församlingen, den första kristna församlingen där Jesus egna vänner och lärjungar ingick, såg på hur en församling skulle fungera och vilket uppdrag vi kristna har!

I kapitel 2 och verserna 44 till 47 står det så här: De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.

Det handlade om gemenskap, men det handlade om en gemenskap som var utåtriktad, en gemenskap präglad av kärlek så att de blev omtyckta, en gemenskap som växte och som varje dag blev större och större!

Det är det exempel vi har att ta efter!
De första kristna, de som varit nära Jesus, de gick ut!
De gick ut och de gjorde lärjungar!

I apostlagärningarnas andra kapitel kan vi läsa om den första pingstdagen och vad som hände då…

Ni minns det säkert!
Anden föll över dem och genast gav de sig ut från de lokaler där de gömt sig i sin gemenskap. De gick ut, de talade med människor och i 2:37-41 kan vi läsa: Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.” Petrus vädjade till dem med många andra ord också, och han uppmanade dem: ”Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte.” De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen.

De satt inte kvar inne i sitt hus, nu var det ju inte ett missionshus på den tiden, men tanken är inte långt borta, utan de gick ut och de talade om Jesus!

De satt inte och väntade på att folk skulle komma till dem och fråga om Jesus, de gick ut och berättade om Honom. Och då ser vi resultatet! ”Den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen”

Vi kanske avfärdar det hela med att det var lättvindigt för dem, det fanns större möjlighet för dem än för oss… I apostlagärningarna 4:1-4 läser vi: Medan de talade till folket överraskades de av prästerna, tempelkommendanten och saddukeerna, som inte kunde tåla att apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. De grep dem och höll dem i häkte till nästa dag, eftersom det redan var kväll. Men många som hade hört ordet kom till tro, och tillsammans var de nu omkring fem tusen män.

Så inte var det särskilt lätt för dem, och nog hade de mer att vara oroliga för än att någon skulle känna sig påhoppad eller att grannarna skulle tycka de var konstiga…

De kastades i fängelse och några verser senare läser vi: De kallade in dem och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.” Då gav de dem en ny sträng varning men släppte dem sedan. (Apg 4:18-21)

De blev släppta med en varning, men det de hade fått från Jesus och kärleken till de som ännu inte fått ta emot Honom var för stor, så de trotsade alla obehagligheter och hot och fortsatte förkunna Guds ord!

DET är det exempel vi har att ta efter! DET är vad det innebär att vara församling, att vara kristen!

En del säger att kristna i allmänhet, och predikanter i synnerhet svarar på frågor som ingen ställt! Kanske är det sant, men jag tror att vi behöver svara på de frågorna, för hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? (Rom 10:14)
För att kunna fråga så måste man först och främst veta att det finns något att fråga om, och om ingen talar om det utan att någon frågar, ja då fortsätter de att gå i okunskap om Jesus!

Men, kanske någon säger. Ja inte bara kanske förresten, utan jag vet att det finns de som ifrågasätter detta med att en kristen måste göra det ena eller det andra, utan hävdar att vi är frälsta av nåd och inte har några krav på oss.

Vad svarar man på det?
Jo, jag svarar att det är helt rätt!

I efesierbrevet 2:8-9 står det så här: Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig.

Det kan vi inte förneka och om och om igen förklarar Jesus och bibelns skribenter att det handlar om tro och nåd, och inte om gärningar. Jag tror på det som står i bibeln så jag är inte på väg att bli varken katolik eller ortodox och börja predika att vi kan arbeta oss till frälsning.

BORT DET! Sa Paulus och Luther om sådant!

Men eftersom jag tror på det som står i bibeln, så tror jag på hela bibeln, och då behöver jag läsa mer än bara enstaka verser. Om vi läser versen efter de två från efesierbrevet vi nyss läste så ser vi att gärningarna har sin plats de också: Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. (ef 2:10)

Vi kan ju också kosta på oss att läsa lite ur Jakobsbrevet! Kapitel 2 verserna 14 till 18: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: ”Har du tro?” – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.

Ja Jakob är inte ensam om att påstå att gärningar faktiskt har med tron på Jesus att göra. Ingen i Bibeln pratar mer om tro än Jesus, men också Han ger oss bud för att leva ett gott liv i tron!

Bud som vi som kristna ska följa, bud som visar att vi tror, inte bud som ersätter tron eller kommer före tron! Tron är allt, men kan vi verkligen säga att vi tror på Jesus och har en levande relation med Honom om vi struntar i vad Han säger?

Gud har genom historien relaterat till människorna genom olika förbund, och det är ingen skillnad nu. Att ta emot Jesus, att tro på Jesus, att ha den tro som frälser, är att gå in i ett förbund med Jesus ett förbund med Gud och i det ljuset behöver vi se de bud som Jesus gett oss.

Inte som ett krav för att få kärlek från Gud, utan som ett bevis på kärleken!

I bibeln beskrivs Jesus som en brudgum och vi troende, församlingen, som en brud, och precis i den relationen kan vi förstå Jesu bud, de gärningar vi ska göra.

Gärningarna kan aldrig frälsa oss, gärnignarna kan inte ge oss Guds kärlek, precis som en bruds gärningar inte görs som ett villkor för att få brudgummens kärlek utan görs som ett resultat av kärleken.

Om vi, som brud, älskar vår make, alltså om vi tror på Jesus som vi säger oss göra, jag då vill vi göra det Han önskar. Inte genom lag och tvång, utan av tro och kärlek!

Och jag tror ju verkligen att det är så här i församlingen.

Vi vill leva som Jesus säger åt oss, vi vill prata om Honom och göra nya lärjungar, det är jag övertygad om!

Men ändå gör vi det inte!
Hade vi gjort det hade vi inte behövt ta hit Pär!

Men om vi vet ATT vi ska och vi vet VAD vi ska och vi vet VARFÖR vi ska…
Varför gör vi det inte då?

Vad är det som är så svårt?
Vad är det som tar emot så mycket när vi förbereder oss på olika sätt för att gå ut i världen för att fiska människor?

Jo, jag tror att det är helt naturligt att det känns jobbigt och kämpigt och motigt!

Församlingen börjar vakna till och bli farliga för världen, börjar spira och slå rot och söka sig till källan, och när vi börjar vakna, ja då är det också någon annan som vaknar!

Det finns en fiende!
Och det finns många olika plan som fienden angriper oss på.
Någon känner sig orolig för att det är ovant att prata med folk om sin tro
Någon känner sig rädd för vad folk runt omkring ska säga
Någon blir arg för att saker inte är sig likt
Någon känner sig kränkt av någon orsak
Någon blir ledsen för att det gamla inte duger
Någon känner hopplöshet, uppgivenhet, sorg.

Oro, rädsla, ilska, sorg, hopplöshet och uppgivenhet.
Ja det finns fler känslor som är negativa och som på något sätt syftar till att vi ska känna oss tveksamma eller negativa till att evangelisera, men det betyder bara att vi gör vårt jobb!

Om vi fortsätter sova och inte gör något som hotar ondskans och mörkrets makt här i världen, ja då behöver den ju inte försvara sig! Då är allt som vanligt och inget obehagligt drabbar oss. Förutom då att församlingen sakta men säkert tynar bort och dör…

Våra negativa känslor är vapen som används mot oss och som vi ska dra fram i ljuset, dela med andra bröder och systrar och när det kommer fram i dagen så kommer det att vittra bort, det kommer att smälta i ljuset!

För det är ett krig, det är strid! Men vi har redan löfte om seger i kriget och om vi nu skulle lyckas sämre än väntat under de här två veckorna, under just det här slaget, så betyder det inte att vi ska ge upp! Kriget kommer vi vinna!

Inledningen till Johannesevangeliet säger om Jesus: I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:4-5)

Vi har ljuset, vi har Jesus, och vi ska föra ut det överallt i mörkret, och mörkret ska inte övervinna det!

Hur? Det ska vi sjunga om nu!
Inte genom någon människas styrka…

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan, Undervisning, Värmlandsnäs. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s