Försoningen

Predikan i Årjäng 2012-09-23

Ett av mina favoritämnen att prata om är försoningen.

Försoningen mellan Gud och människor och vad som ligger i den.
Det finns så många missförstånd som om och om igen smyger sig in i våra tankar.
Varför måste Jesus dö?
Var Gud ond på oss och blev god senare?
Blidkades Gud av Jesu blod?

Många tänker sig att Gud blev ond på människorna efter syndafallet, alltså den första synden när Adam och Eva åt av den förbjudna frukten. Att Guds känsla mot människorna liksom byttes från kärlek till vrede.

Man tänker sig att Gud allt sedan dess har känt det hatet, den vreden mot människorna och att den behövde släckas eller blidkas, tas bort på något sätt. Gud var ond och måste göras god.

Därför tänker man sig att lagen, tempelkulten och offerkulten var ett sätt att tillfredsställa Gud, så att han visade godhet mot människorna. Det skulle man då uppnå genom att offra på rätt sätt och genom att utföra vissa riter och leva enligt vissa regler.

Följden av det sättet att tänka blir att eftersom människorna inte klarade av att offra tillräckligt mycket, eller på rätt sätt, så behövdes ett slutgiltigt offer, ett offer som en gång för alla skulle släcka Guds vrede och göra honom Mild och god igen. Det offret var Jesus och genom det offret är nu Gud en gång för alla blidkad. Han har ändrat sig och försonats med människorna.

Det här sättet att se på försoningen på korset brukar kallas för den objektiva synen. Det betyder att Gud är objektet. Det är Gud som förändras och som försonas med människorna genom Jesu offer.

För mig är den här synen problematisk av många orsaker, men jag ska ta upp tre. Först att den ger oss en bild av Gud som inte stämmer, sedan att den tar bort nödvändigheten av förändring hos oss människor och till sist att bibeln inte säger så.

När jag säger att det ger oss en bild av Gud som inte stämmer så menar jag att Gud är oföränderlig och att han alltid älskar människan. Han ÄR kärlek och har aldrig slutat älska människan. Att se Jesu offer på korset som att det förändrar Gud från att först inte ha älskat oss, eller åtminstone både älskat och hatat oss samtidigt, till att sedan bli blidkad och börja älska oss, eller sluta hata oss, betyder att Gud är föränderlig och det värsta av allt, att han inte alltid är kärlek.

Möjligen kan man säga att Guds kärlek och Hans rättfärdighet står i motsats till varandra i den här tanken. Guds rättfärdighet kräver ett offer, ett straff, för att han ska kunna älska oss.

Det andra är då, som jag sa, att om Gud en gång för alla är försonad, förändrad och inte kan vara vred längre. Han har ju förändrats genom Jesu offer. Så betyder det att synden inte har något grepp om någon av oss och att vad vi än gör eller tror så är Gud försonad.

Han kan ju inte vara försonad lite grann. Nej, är han försonad, har han fått sin blodtörst släckt, så är det en gång för alla, annars skulle ju Jesu offer inte vara komplett.

Den tredje orsak jag hade var ju just det att det inte står så i bibeln, och det får man väl ändå ta som ett ganska tungt argument.

En av orsakerna till att jag tycker om att prata om försoningen är att jag gärna vill berätta en liten historia om Paul Peter Waldenström, han som faktiskt var upphovet till att
Missionsförbundet en gång i tiden grundades.

Han skriver så här i sina memoarer:
På sommaren 1870 inträffade en händelse, som blev av mycket stor betydelse för både mig själv och för hela den andliga ställningen i Sverige. Jag satt en dag – det var tidigt på hösten – i stadsträdgården i Umeå och samtalade med tvenne unga prästmän. Den ene hette Hellman, den andre Genberg. Vi hade ett bibelsamtal. En av de två prästerna sade därvid: ”tänk huru gott att Gud är försonad i Kristus!”. Utan att tänka därpå svarade jag: ”Var står det skrivet?”. Frågan förbluffade oss alla tre. Och vi skrattade åt ett så dumt infall. Vi visste ju att det stod överallt i bibeln. Till bevis därpå skulle vi strax citera bibelspråk, som handlade därom. Vi anförde det ena och sökte efter det andra, men det var omöjligt att få reda på något. Då tänkte jag: ”Är det likväl möjligt, att detta, som utgör själva evangelii kärna och grund, icke står någonstädes i bibeln?”. Saken blev för mig i högsta grad allvarlig. Jag började leta av alla krafter.

Waldenström satte igång med att söka, först i nya testamentet och sedan i gamla, men det står faktiskt inte i bibeln att Gud genom Jesu offer, eller genom syndoffer och försoningsoffer i gamla testamentet, försonas med människorna. INGENSTANS, så varför ska vi tro det?

Om det nu inte står i bibeln att Gud försonades med människorna, vad står det då? Jo hela tiden står det att det är MÄNNISKORNA som försonas med Gud och det gör de genom det som Gud gör!

Gud är alltså inte objektet i ekvationen, alltså Han är inte den som ska förändras, utan Han är den som förändraR. Han är den som handlar i offret, den som gör något, eller för att använda samma grammatiska språk som vi gjorde när vi kallar Gud objekt i den ena läran så kan vi kalla Gud subjekt i denna. Därför kallas den här försoningssynen också för den subjektiva synen.

Waldenström förklarade sin ståndpunkt i fem punkter:
1. Guds hjärta förändrades inte i och med syndafallet och
2. att det därför inte var Guds grymhet eller vrede som kommit i vägen för människans frälsning
3. att den förändring som skedde vid syndafallet var en förändring enbart i människan genom att hon blev syndare och vände sig från Gud och det liv som är i Honom
4. att det därför behövs en försoning för människans frälsning. Men inte en försoning som blidkar Gud, utan som tar bort människans synd och gör människan rättfärdig igen
5. att den försoningen har skett i Jesus Kristus

Jag tycker att den här förklaringen gör upp med de problem som jag lyfte fram med den objektiva synen på försoningen. För det första så är det precis så det står i bibeln, vi försonas med Gud, inte Han med oss.

För det andra så är Gud hela tiden oföränderlig i sin kärlek till oss. Gud är och förblir oföränderlig och han är och förblir kärlek.

Ja, det fångar hela ”lilla bibeln”, Johannes 3:16, på ett sätt som inte den objektiva synen lyckas med. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Gud gav inte Jesus till världen för att han var vred och behövde blidkas för sin rättfärdighets skull, nej han gav Jesus till världen av kärlek! Gud älskade oss och världen, trots att vi var fallna och därför sände han Jesus. Guds kärlek kom inte efter att sonen offrats, utan sonen offrades för att Gud älskar oss. Det heter ju inte ”eftersom Gud utgav sin Son kunde han älska världen” utan ”eftersom Gud älskade världen utgav Han sin Son”
Det finns ett hinder mellan människor och Gud, det är sant och det vittnar också bibeln om, men det som står emellan oss och Gud, det är inte Guds vrede, utan det är vår synd!

Men, säger kanske någon, vad händer då med det som Bibeln säger om Guds vrede?
Waldenström svarar på det ungefär så här:

Svaret är att i Bibeln talas det om Guds vrede på två sätt. Dels som vrede över synden och dels som vrede över syndaren.

När det handlar om Guds vrede över synden så kan vi förstå att den inte kan var borttagen genom Jesu offer. Gud MÅSTE hata synden så länge Han älskar oss. Vreden över synden är så att säga baksidan av kärleken till oss, eftersom den skiljer oss från Honom. Om den ena finns, så måste den andra finnas.

När det sedan handlar om Guds vrede över syndaren så kan man bara tala om den i den bemärkelsen att den som förblir i synden drabbas av Guds vrede över synden. Och det är inte förändrat genom Jesu död.

Syndens lön, för den som förblir i synden, är än idag Guds vrede och döden. Paulus ord gäller fortfarande. Köttets sinne är döden, om ni lever i köttet kommer ni dö och vad ni så ska ni skörda och så vidare.

Där synden finns, där finns också Guds vrede eftersom Gud älskar oss. Att frälsas från den vreden det kan bara ske genom att rättfärdiggöras från synden. (Rom 5:9)

Det var människan som genom Jesu offer skulle göras rättfärdig, något som var nödvändigt för att hon skulle bli frälst. Det var ju på människornas sida hindret låg, nämligen vår synd.

Det var människan, inte Gud, som föll från godheten på fallets dag!

Det var människan som blev Guds ovän och gick bort från Honom, inte Gud som blev människans ovän och gick bort från henne. Nej människan gick sin väg som ovän och Gud älskade henne så att Han i Jesus gick efter henne för att ta bort hennes synder, inte sin vrede!

När Han utgav sin Son, så var det inte för att finna en person som han kunde ta ut sin vrede på, så att Han skulle kunna älska jorden igen, utan att finna en person som kunde rädda människorna. Det fallna barnet, som Han hela tiden älskade eftersom han är kärleken.

I Jesaja och Johannes heter det ju inte ”Gud kastade sin vrede på Honom” eller ”Där är Guds Lamm som tar bort Guds vrede” utan istället ”Herren lät vår skuld drabba honom” (jes 53) och ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29)

I romarbrevet heter det inte ”Liksom en enda människas olydnad gjordes Gud vred, så skall en endas lydnad göra Gud god.” nej, det står ”Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga” (rom 5:19)

Och om vi ser överallt i Bibeln så handlar det bara om människans försoning. 2 kor 5:18: ”Gud, som har försonat oss med sig”, 2 kor 5:19 ”Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus”, kol 1:21f: ”Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp” och i ef 2:16 står det ”I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset”

Bibeln lär oss att frälsningen beror på en levande relation till Gud, men eftersom Gud är hatar synden så kan inte en sådan relation finnas med den syndiga människan.

Lösningen på ekvationen är att syndaren genom tro är gjord rättfärdig och i rättfärdigheten möter vi Guds kärlek, liv och frälsning, på samma sätt som vi utanför rättfärdigheten möter vrede död och fördömelse.

Vi läser i Första Johannesbrevet att ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet” (1 joh 1:9) och Paulus skriver i romarbrevet ”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.” (rom 3:25-26)

Det är detta försoningen handlar om!
Det är detta Jesu död på korset innebär!
Det är detta du erbjuds när du tar emot Jesus!

Det är dig det handlar om!
Det var för dig Han dog, det var för dig Han öppnade vägen!

Låt oss ta en stund i bön, i tacksamhet för det Gud gjort för oss.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan, Undervisning, Waldenström. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s