Installation och kallelse

Predikan på min installationsgudstjänst i Millesvik 2012-08-19

Vad vill Gud med oss?
Vad vill Han med dig och vad vill Han med mig?
Vad är just vår kallelse?
Vår plats, vårt arbete och meningen med just vårt liv?

Just idag när jag går in i det jag upplever är min kallelse, att vara pastor här på Värmlandsnäs, så blir de här frågorna extra aktuella, för Gud har en plan och en kallelse till oss alla, inte bara den som är anställd i en församling.

Så vad är då en kallelse?

För mig handlar det om en relation till Gud. En symbol för relationen mellan Gud och hans folk som är vanlig i bibeln, är relationen mellan en man och en kvinna i ett äktenskap. Det tror jag också är en framkomlig väg när man ska försöka förstå vad kallelsen är, eller kan vara.

En stor del av Hoseas bok handlar om hur Guds folk är en kvinna. Hela Höga Visan kan, om man vill, läsas som en dialog mellan Gud och Hans församling och i Uppenbarelseboken beskrivs församlingen som en brud och Jesus som Brudgummen.

Det första som liknelsen med ett äktenskap kan hjälpa oss att göra upp med är bilden av en Gud som kräver saker av oss för att älska oss.

Att vi måste göra det ena eller andra, att vi tvingas att följa och uppfylla de bud Han gett oss i bibeln för att få Hans kärlek.

Ska det vara så i ett äktenskap?
Nej, så klart inte, för i ett äktenskap gör man inte saker för varandra som ett villkor för att behålla kärleken.

Ett exempel: Lotta lagar inte matlådor till mig för att jag inte älskar henne om hon inte gör det, det förutsätter hon att jag faktiskt gör ändå. MEN EFTERSOM jag redan älskar henne, och hon mig, så strävar hon efter att visa den kärleken och göra det jag önskar mig, och därför gör hon oftast matlådor år mig.

Inte för att jag kräver det för att fortsätta älska henne, utan för att vi har en kärleksfull relation och vi båda vill uppfylla det den andra önskar sig.

I ett äktenskap så finns det saker som båda parter liksom förväntas göra för att det ska vara ett gott äktenskap, men det betyder inte att äktenskapet blir upplöst eller kärleken försvinner om inte allt uppfylls. Sakerna man gör är inte ett krav för kärlek, utan ett bevis på kärlek.

Det är ju till och med så att vi ser lite snett på den som går in i ett äktenskap för att själv tjäna på det. Vi tycker att tiden då vi använde oss av arrangerade äktenskap, och de kulturer som fortfarande gör det, känns främmande. Det finns ett tvång och en uträkning i det som vi inte tycker passar i en kärleksfull relation.

På det sättet tänker jag att man kan se också på kallelsen och förbundet vi går in i när vi tar emot Jesus.

Precis som med ett äktenskap så blir det suspekt om man gör det för egen vinning. Om man gör det för att liksom tjäna det ena eller andra på det och låter det vara drivkraften för att ta emot Jesus snarare än att ta emot den kärlek som Gud vill ge.
I Första Johannesbrevet 4:10 står det ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.” och det är DET som ska vara vår drivkraft, att älska för att vi är älskade, inte för något annat-

Relationen mellan Gud och oss är ett förbund mellan två parter som älskar varandra, precis som ett äktenskap är ett förbund mellan två parter som älskar varandra. Och precis som i ett äktenskap så finns det saker som behöver finnas där om man ska kunna säga att det är ett riktigt, ett äkta, förbund.

Förbundet som vi erbjuds att gå in i, förbundet mellan Gud och oss, är fritt att gå in i, det ställs inga krav, men det finns förväntningar, eller kanske snarare förhoppningar.

I ett äktenskap försöker man ta reda på vad den andre tycker om, och i kärlek försöker man gå det till mötes och jag tror att det går att se på kallelsen på precis det sättet.

Gud har i sin kärlek till oss gett oss vissa gåvor, var och en de gåvor som han eller hon passar bäst för och har förutsättningar att använda, det berättas om dessa gåvor på flera olika ställen i bibeln, inte minst i Första korintierbrevet 12:4-11

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Gåvorna är inte begränsade till just de som nämns i de här verserna utan Gud är uppfinningsrik och ger var och en de gåvor som var och en kan använda där han eller hon är. Det alla gåvor har gemensamt är att de bygger upp, de kommer till nytta och de upphöjer Jesus och de gåvorna är något som Gud gett oss och som Han hoppas att vi ska använda av och i den kärlek som finns i förbundet mellan oss och Honom.

Kallelsen att bli pastor, diakon, scoutledare, undersköterska, läkare, mekaniker eller servitör har samma ursprung och samma värde och arbetet utförs i kärlek till Gud. Inte för att vi ska tjäna något, utan i kärlek och därför att Gud först har älskat oss!

På det sättet, när vi lever ut de gåvor vi fått, när vi lever ut vår kallelse, så kan vi leva i en gemenskap med Gud, ett förbund med Gud, som finns till i ömsesidig kärlek.

Det är den centrala relationen i kallelsen, den mellan oss och Gud.

I varje kallelse finns också andra relationer, och idag när jag installeras som pastor här i Värmlandsnäs för att försöka leva ut det jag upplever är min kallelse, så handlar det ju om relationen mellan mig och er, mig och församlingen.

Också den behöver bygga på kärlek, dels er och min kärlek till Gud, det är det första. Men också den kärlek som behöver finnas mellan pastorn och församlingen.

Mellan mig och er.

I kärlek till varandra och Gud, och i en gemensam strävan att göra det som är bäst för varandra och för Guds rike ska vi nu börja arbeta tillsammans.

Ja vi har ju redan börjat, men arbetet och relationen kommer bli djupare och mer intensiv med tiden. Vi kommer lära känna varandra allt bättre, med allt vad det innebär och vi kommer att påverka varandra, precis som man påverkas i alla relationer.

I alla relationer finns det också olikheter, ja det är till och med så att jag inte alltid är överens med Gud, men i det fallet gäller det snarare att lyda än att argumentera, även om det alltid, alltid handlar om att försöka förstå och komma varandra närmare.

Jag hoppas att de olikheter som finns mellan oss, mellan mig och er alltså, ska föra oss närmare varandra och att vi ska kunna tala öppet och ärligt med varandra.

Helt säkert är det så att vi inte kommer vara överens i alla frågor, men så länge vi strävar åt samma håll och talar öppet och ärligt om våra likheter och skillnader så tror jag att vår relation kommer bära rik frukt.

När jag kom hit till Millesvik första gången så var det för att församlingen ville intervjua mig och en av de saker som jag sa då skulle jag vilja upprepa. Om jag gör något fel, om ni tycker att jag bär mig konstigt åt, så ber jag er att vi gör en 18å15.

Alltså att vi följer det som står i Matteus 18:15: Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder.

Skulle jag visa mig vara alldeles oresonlig så går det bra att fortsätta läsa verserna efter också, där det finns mer råd att få.

Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen. – Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten.

Så står det i Romarbrevet 14:19 och Efesierbrevet 4:3 och det hoppas jag att vi tillsammans kan göra, sträva mot frid, gemenskap och enhet i Kristus.

—————–

Med det sagt så finns det en viktig skillnad på relationen mellan pastor och församling och relationen mellan Gud och oss.

Vi har fått frågor av Roland och svarat ja på dem och fått bekräfta vår relation på det sättet. I en fri, kärleksfull, relation är det alltid möjligt att säga nej och så är det också med Gud.

Men frågan är inte om Gud vill.
Det är aldrig fråga om Gud kommer säga ja eller nej.
Gud har redan gett sitt JA och visat all sin kärlek till oss i Jesus, så den enda fråga som finns kvar är om vi väljer att säga vårt ja till Gud och gå in i relationen och älska Honom tillbaks.

Han som först av allt älskar oss.
Amen

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s