Den historielösa protestantismen

För den som är protestant och som framhållit detta i debatter och diskussioner med företrädare för de så kallade ”historiska kyrkorna”, det vill säga Romersk-Katolska Kyrkan (RKK) och de otrodoxa kyrkorna (OK), har med stor säkerhet stött på påståendet att de protestantiska samfunden har en historia som bara sträcker sig till 1500 talet, medan RKK och OK har en historia som sträcker sig ända tillbaks till Jesus.

Tyvärr är det inte bara företrädare för dessa kyrkor som tror att detta är sant, utan jag har stött på samma påstående av protestanter och just denna upplevda historielöshet i de protestantiska samfunden gör att man allt mer attraheras av de äldre organisationerna. Det innebär också ofta att man är beredd att acceptera de tvivelaktiga bruk som finns där för att få vara del av en historia som man tror att man inte har.

En lång historia verkar på något sätt vara en garant för att allt som förekommer i samfunden är sant, rätt och riktigt.

Detta vittnar om allvarliga missförstånd när det dels gäller när, var och hur de ”historiska kyrkorna” eller samfunden grundades, dels när det gäller historieskrivning och dels vad som kan anses vara ursprungliga kristna läror och förhållningssätt.

De organisationer som RKK och OK är kan med en ärlig historieskrivning inte påstås ha grundats tidigare än Kejsar Konstantin och hans reformer på 300 talet (Död år 337) då ledarskap och organisationsstrukturer och religiösa bruk skapades som inte funnits i urkyrkan, den kyrka det berättas om i bibeln.

Så anspråket att dessa samfund bildades av Jesus är lika falskt som att påstå att Jesus grundade organisationerna Svenska Kyrkan, Missionsförbundet eller GF kyrkan.

Däremot så finns urkyrkan med i dessa kyrkors historieskrivning, lika mycket och på samma sätt som för de protestantiska samfunden då alla söker sina rötter där.

En viktig skillnad är dock att de protestantiska samfunden menar att urkyrkan som beskrivs i bibeln är den normerande och ursprungliga medan RKK och OK menar att utvecklingen, traditionen, som tillkommit efter det är lika eller mer tillförlitliga som källa och att deras egna samfunds historia är de normerande.

Hur kan då en protestant ha en historia som sträcker sig ända bak till Jesus om reformationen inte skedde förrän på 1500 talet?

Frågan är egentligen inte annorlunda än frågan hur en katolik eller ortodox kan säga sig ha en historia som sträcker sig bak till Jesus om de inte kom till förrän på 300 talet?

Den västliga protestantismen kan med trygghet finna sina rötter i den kyrka som grundades den första pingstdagen precis som RKK kan göra. Historien för oss via diverse olika koncilier och till Konstantin och grundandet av ”samfundet” RKK, fortfarande med sin början i den första pingstdagen, men inte synonymt med den kyrka som uppstod då.

Historien fortsätter i många århundraden med att RKK är dominerande och på 1500 talet springer det fram en reformrörelse som vill ta kyrkan tillbaks till dess rötter i bibeln och urkyrkan. Denna rörelse förnekar inte att RKK är en del av dess historia utan ser sig som en fortsättning av den. För att fortsätta en historieskrivning som skulle kunna vara GF kyrkans så följer ur reformationen i Europa den Svenska Kyrkan, ur den kommer Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, sedan Missionsförbundet som blir Missionskyrkan som blir den sista länken mellan GF kyrkan och urkyrkan.

Många frågor kommer ur detta resonemang.
Medger man inte med en sådan syn på historieskrivningen RKK som ”mer ursprunglig”?
Medger man då inte RKK:s rätt att döma sin egen historia och att deras historia, som en del av den protestantiska, är normerande?

Några ytterligare frågor måste ställas för att få perspektiv.
Är historia alltid positiv och oemotsägligen normativ?
Måste man alltid hålla med om det som hänt i historien?
Är en lång historia en garant för att något är ”mer ursprungligt”?

Jag vill bara i korthet svara på den första frågan och dess följdfråga, då jag har ett exempel på argument som jag mött i mina diskussioner. Alltså: Medger man inte med en sådan syn på historieskrivningen RKK som ”mer ursprunglig”? Och är en lång historia en garant för att något är ”mer ursprungligt”?

En präst i en ortodox kyrka hävdade med bestämdhet att den liturgi som de använde sig av var den ursprungliga, den som firats av Jesus och apostlarna och detta eftersom man bevarat den från 400 talet (eller om det var 700 talet).

Jag kunde givetvis respektera denna rit som en rit av gammalt ursprung, en historisk skatt, men däremot kan man inte hävda att detta är den ursprungliga liturgin. Det som på ett uppenbart sätt skiljer denna liturgi från den ursprungliga som vi kan läsa om i bibeln gör att den inte kan röra sig om samma sak. Om jag tar prästämbetet som exempel (även om det finns mer) så kan man med stor säkerhet säga att något prästämbete med vigningar och heliga liturgiska kläder, kärl och annat inte fanns närvarande vid nattvardens instiftande.

Och om det inte är detsamma som det ursprungliga så spelar det ingen roll hur gammalt det är. En vördnadsvärd ålder på riten av 1600 år gör inte att den är ursprunglig. Tvärt om hävdar jag att den som håller sig så nära den rit som man finner i nya testamentet som möjligt också håller sig till den mest ursprungliga oavsett om återvändandet till rötterna skett sent eller tidigt i historien.

Tänk er sporten fotboll.
Kan man hävda att den sortens fotboll som spelas idag är den ursprungliga?
Nej, knappast eftersom den genomgått stora förändringar, inte minst splittringen mellan fotboll och rugby 1871. Så vare sig Englands fotbollsförbund eller Rugby Union kan hävda sig vara det ursprungliga även om de är de största, äldsta och dominerande förbunden. Om det däremot skulle bildas ett förbund som återuppväcker de gamla reglerna från 1300talet (eller tidigare) så är ju dessa mer ursprungliga, även om dess reglers återuppväckande är en i sammanhanget modern sak.

De övriga frågorna: Medger man då inte RKK:s rätt att döma sin egen historia och att deras historia, som en del av den protestantiska, är normerande? Är historia alltid positiv och oemotsägligen normativ? Och måste man alltid hålla med om det som hänt i historien?

Det korta och enkla svaret är: Nej. Historien, vårt ursprung, handlar inte om vad man gillar och tar till sig ur det förflutna, utan var man kommer från.

MEN det är fortfarande vår historia, även om vi tar avstånd från mycket av den som varit och är fel. Luther är en del av vår historia trots hans skrift Mot judarna.
Den lutherska rörelsen är en del av vår historia trots dränkning av baptister.
Svenska Kyrkan är en del av vår historia trots förtrycket under Vasa och konventikelplakatet.

Det finns villoläror, obibliska och anti-bibliska läror, i den protestantiska historien, men de blir inte rätt eller goda av att de ingår som en del av den protestantiska traditionens historieskrivning.

På samma sätt blir Mariakulten inte rätt för att den är flera hundra år gammal och ingår i vår historia. På samma sätt är inte bibeln heller ogilitg för att den förvaltats av samma tradition. Att göra sådana kopplingar, vilket tyvärr ofta görs, är att göra logiska felslut.

Problematiskt blir det bara om man anser att historien alltid måste vara god, normativ och något oemotsägligt. Då måste man acceptera som gott och bra allt som kyrkan gjort genom historien, hur uppenbart fel eller ont det än varit.

Som protestant kan man, ja man till och med måste, acceptera RKK och till viss del kanske också de ortodoxa kyrkorna, som en del av vår historia. Inte nödvändigtvis som en stolt och god del av historian, men en del likafullt. Alltså att det är en del av vår historia behöver inte betyda att vi menar att det är oemotsägligt gott!

I ingen annan historieskrivning hävdas att man måste se historien som god och inget i den begynnande kristna kyrkan pekar på att det som skulle komma bli det vi idag ser som historia, ska vara ett undantag från den gängse historieskrivningen.

Tvärt om varnas det redan i bibeln för att följa traditioner och att avfallet redan börjat, och att då okritiskt ta till sig allt som utvecklats från den punkten och framåt som gott, strider inte bara mot förnuftet, utan också mot Guds ord, bibeln.

Låt mig ta ett exempel.

Som svensk består min historia av många delar, varav jag inte egentligen behöver tycka om en enda del, eller se den som normerande. En del av sakerna går rakt emot min övertygelse, men att förneka dem är historieförfalskning.

Carl XIV Johan och tryckfriheten.
Gustav Vasa och hans omilda styre.
Karl XII och hans krig.
Förföljelser av olika minoriteter så som katoliker, romer, samer och så vidare.
Vikingar, bronsåldersoffrande och annat.

Allt detta ingår i min historia som svensk och inget av det kan jag hållas ansvarig för eller tvingas tycka var gott!

Jag kan givetvis se vissa saker ur historien som gott och välja att se dem som i viss mån normerande eller goda, men den bedömningen gör jag som protestant utifrån hur det stämmer med bibeln snarare än utifrån föreställningen att all historia är god.

Jag kan också förkasta delar av historien som onda utifrån samma kriterier utan att för den sakens skulle förneka att de hänt!

På samma sätt förhåller jag mig till den kristna kyrkans historia, eller som västligt protestantiskt kristen till RKK.

Jag måste acceptera historien från RKKs grundande på 300 talet fram 1500 talet som en del av min historia. Det jag däremot inte måste är att anse att den delen av historien är god eller problemfri, men det är en del av min historia, vad jag än anser om den.

De delar av den kristna historien, både före och efter 1500 talet, som strider mot Jesu bud, kan jag inte tycka är goda och normerande och det oavsett vilken tradition de förekommit inom.

För den som däremot ser sitt eget samfunds historia och tradition som normerande och som anser att detta samfund aldrig lärt fel så kan man givetvis inte heller acceptera att andra gör anspråk på att dela delar av denna historia, samtidigt som de som gör det inte anser denna historia och tradition vara ofelbar.

Därför kan jag med gott samvete säga att trots att jag som protestant delar flera hundra års historia med RKK så finns det ingen logisk nödvändighet i att jag måste ge deras tolkning av denna historia företräde. I all synnerhet som den i många stycken motsäger bibeln.

Så vi behöver inte känna oss historielösa, inte på något sätt, och vi behöver inte anamma det obibliska som bryter mot bibelns ord bara för att vi delar en stor del av vår historia med RKK utan vi kan stolt räkna vår historia från den kyrka Jesus grundade och därtill tryggt hålla fast vid Guds ord, bibeln.

Annonser
Det här inlägget postades i Undervisning. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Den historielösa protestantismen

  1. Ping: Den splittrade protestantismen | Hälleberget

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s