Palmsöndagen och Guds Israel

Predikan i Värmlandsbor 2012-04-01

Idag är det då palmsöndagen, med underrubriken ”vägen till korset”.

Jag känner mig väldigt sällan bunden av kyrkoåret, utan jag tycker att det ofta är mer i vägen för att lyssna in vad Gud vill med en församling i varje givet ögonblick. Att liksom försöka binda Gud med vår almanacka och begränsa hans tilltal med ett allt för litet urval av helig skrift och teman, det är något jag har svårt för.

Men det finns teman, det finns centrala berättelser i den kristna tron som vi helt enkelt inte kan vara utan. En sådan berättelse är såklart Jesu död och uppståndelse. Påskens händelser. Den berättelsen börjar idag, med palmsöndagen, och pågår under hela påskveckan, stilla veckan, för att nå sin höjdpunkt på påskdagen med den tomma graven.

Dagens evangelietext är Matteus 21:1-11

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.”

Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.

Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.”

I glädje och makt kommer alltså Jesus till Jerusalem, den heliga staden.

Han förväntas komma till Jerusalem som kung, för att upprätta Israel som kungarike, som stat, där och då. Det har folket försökt få honom att göra tidigare också, bland annat kan vi läsa om det i Johannes 6:14-15 Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Jesus hade alltså förväntningar på sig att ta upp Davids krona och regera Israel. Han skulle kasta ut ockupanterna. Ja till och med lärjungarna förväntade sig det och den förvänta satt djupt. Efter Jesu uppståndelse frågade de ju honom ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?”. Det kan vi läsa i Apostlagärningarna 1:6

Det var alltså vad som förväntades av Jesus när han red in i Jerusalem på den första palmsöndagen. Förväntningarna var så stora på detta att inte ens lärjungarna kunde släppa tanken om ett världsligt Gudsrike utan fortfarande hoppades på det så snart Jesus uppstått!

Försök förstå vilken glädje det blev i Jerusalem när man trodde att man äntligen fått se Kungen och Profeten komma!

Man skulle äntligen få bli fri från förtryck!

Tänk vilka förväntningar och förhoppningar folket och lärjungarna kände!

Jag vet inte vad vi ska jämföra med riktigt, för tyvärr tror jag inte vi ser fram emot något i Sverige idag, eller som kristna, på samma sätt om det judiska folket gjorde på Jesu tid.

Det skulle väl kunna vara ett SM guld i hockey.
Vi har förhoppningar och längtar. Och om det skulle bli som vi hoppas, så samlas många på torget för att ta emot våra hjältar. Kanske påminner det lite om palmsöndagen, även om jag tror att det är väldigt blekt i jämförelse.

Men på palmsöndagen är det då som om folket tror att SM guldet reda är vunnet och att segraren kommer till stan och det firar det!

Och det börjar ju så bra, med det stora intåget i Jerusalem och strax därefter när han med makt renar templet i Markus 11:15-17 han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: ”Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.”

(Markus beskriver det som att detta hände i Jerusalem strax efter palmsöndagens händelser, Johannes menar att det hände tidigare i Jesu liv.)

Där är alltså Jesus.
Han har kommit till Jerusalem i kungamakt och han har rensat det heligaste, upprättat templet och det judiska folket och förväntningarna var stora.

Men dagens underrubrik är ju ”vägen till korset”. En långt ifrån lika upphöjd och glädjerik väg som den segrande konungens.

Eller för att vända upp och ner på allt, det är VERKLIGEN den segrande konungens väg.

Folket och lärjungarna väntade sig en kung som skulle upprätta Israel som folk och kungadöme, som skulle göra Israel till en makt som inte ockupanterna rådde på och visst gjorde han det, men absolut inte som folket och lärjungarna trodde det skulle ske.

Dagens episteltext har en del att berätta om HUR Jesus blev den segrande konungen när han nu inte blev det på det sätt som det förväntades av honom. När vägen till tronen visade sig vara vägen till korset. Jag läser från Efesierbrevet 2:12-16.

kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud när ni levde i världen. Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.
Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.

Det som händer är alltså att Jesus definierar vad, eller vem, Israel är. Är man utan Kristus är man utanför medborgarskapet i Israel och har man Kristus har man då alltså medborgarskapet i Israel. Romarbrevet 9:6-7 och Galaterbrevet 6:14-16 beskriver samma sak, alltså definierar vad Israel är i det nya förbundet. Det är inte längre en exklusiv folkgrupp eller ett bestämt landområde utan alla de som har Kristus som är Israel.

Alltså den kung som man hoppades skulle upprätta ett exklusivt kungadöme gjorde precis tvärt om och valde dels att INTE upprätta ett världsligt rike och dessutom göra medborgarskapet tillgängligt för ALLA som tror!

Det är segern.

En långt mycket mer komplett seger än vad folket och lärjungarna kunnat föreställa sig.

Vägen till den segern går via korset och vägen till korset inleds med hyllningarna på Palmsöndagen.

Vägen Jesus börjar gå där, den första Palmsöndagen, pekar framåt, mot det som ska komma att hända.

Den pekar på skapandet av ett nytt förbund där alla folk blir ett, Judar och hedningar. Dels genom det vi minns på skärtorsdagen, då förbundet instiftas, men också långfredag, då det slutgiltiga försoningsoffret sker och påskdagen när försoningsoffrets och det nya förbundets eviga giltighet slås fast genom Jesu uppståndelse!

Upprättandet av förbundet, försoningeoffret och deras eviga giltighet är något nytt, något nytt som upphäver och fullbordar de gamla lagarna och skapar ett helt nytt folk!

Ett Guds folk, ett Guds Israel som är oberoende av nationer, gränser, folkslag, språk, hudfärg eller något annat. Ett Guds folk som helt beror på tron på Jesus Kristus, precis som det står i Galaterbrevets tredje kapitel, verserna 28-29
Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.

Vägen till korset är vägen mot det som profeteras i Jesaja 56:6-8, dagens gammaltestamentliga text och samma text som Jesus hänvisade till vid resningen av templet.

Främlingar som sluter sig till Herren
och vill göra tjänst hos honom,
älska Herrens namn och vara hans tjänare,
ja, alla som iakttar sabbaten och inte vanhelgar den
och håller fast vid mitt förbund
får komma till mitt heliga berg
och glädjas i mitt bönehus,
och deras brännoffer och slaktoffer
skall jag ta emot på mitt altare.
Mitt hus skall kallas
ett bönens hus för alla folk.
Detta är Herren Guds ord,
han som samlar det skingrade Israel:
Ännu fler skall jag samla
till dem som redan är samlade.

Vägen till korset skapar ett nytt Israel, Guds Israel, som finns skingrat bland jordens folk, nationer, samfund och kyrkor men som en dag ska samlas inför Guds tron i den nya Jerusalem.

Du är erbjuden ett medborgarskap i Guds Israel genom tron på Jesus Kristus.
Ta emot det.
Lev i det.
Och du blir bevarad till evigt liv.
Amen.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan, Undervisning, Värmlandsnäs. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Palmsöndagen och Guds Israel

  1. 1000goodangels skriver:

    Bra!
    Men är inte stilla veckan detsamma som passionsveckan? Påskveckan är ju veckan efter påsk…börjar iom Påskafton. (petitess ja ja jag vet *s*) //M

    • 🙂 Du har säkert rätt.

      Det jag skrev i inledningen innebär inte bara att jag oftast inte bryr mig om kyrkoåret och dess finurligheter. Det betyder tydligen också att jag vet allt för lite om det… 🙂

  2. Hulda skriver:

    Påsken är en av de finaste högtiderna vi har tycker jag, ändå firar jag den inte speciellt.

    • Välkommen hit Hulda!

      Tyvärr är det nog så att många tycker att påsken kommersialiserats allt för mycket och därför inte firar den. Nu vet jag ju inte om det är din anledning att inte fira och menar inte att lägga åsikter på dig som du inte har, men det är en tanke från mig i alla fall.

      Jag delar ut påskbrev med mina barn varje år och tror mig veta att för de allra flesta handlar påsken om godis, precis som julen handlar om julklappar, och den riktiga, viktiga, innebörden är sedan länge försvunnen.

  3. 1000goodangels skriver:

    En annan sak som man kan använda Påsken till är att (kanske med barnen?) tydliggöra sitt dop. Ett ypperligt tillfälle att synliggöra varför man är döpt 🙂
    …..nu menar jag inte att vi inte ska synliggöra resten av Påsken också. Glädjen, firandet som blir lidande, död för att sedan mynna ut i ljus och uppståndelse. Men det är väl en självklarhet. //M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s