Enhet eller enfald?

Denna predikan höll jag i Millesvik 2012-01-22

Jag läste en artikel i tidningen Dagen för en vecka sedan ungefär som gjorde mig lite nyfiken, av flera orsaker. Artikeln hade titeln ”De kristna i världen startar eget” och handlar om hur kristna runt om i världen startar fler samfund.

Några verkar mena att bildandet av samfund leder till splittring, i alla fall om de bildas i områden där det redan finns etablerade samfund.

Jag tror inte det är riktigt så enkelt, men jag kan hålla med om tanken om splittring om det skulle vara så att samfundsbildningarna handlar om avståndstagande, men det behöver inte vara splittrande ens om det etableras ett nytt samfund där det redan finns andra.

Det hela, tror jag, beror väldigt mycket på vad man menar att enhet är eller bör vara.

Vad är enhet? Vad är det som ska vara enande?

Handlar det om enhet i en organisation eller enhet på något annat vis?

När vi i kyrkan diskuterar enhet så pratas det ibland om att Jesus bad om enhet och det gjorde han. Vi kan läsa vad han bad i Johannesevangeliet 17:20-23

Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

Många, många idag i olika samfund och ekumeniska rörelser använder de här orden av Jesus för att driva tanken om att alla kristna ska ingå i ett enda samfund, att vi ska slå ihop alla samfund till ett gemensamt, men är det verkligen det Jesus ber om? Är det verkligen det som är bibelns vittnesbörd?

Jesus ber att vi ska bli ett, det kan ingen förneka, men det han ber är inte att vi ska bli ett i det ena eller andra samfundet, i den ena eller andra mänskligt konstruerade organisaionen, under den ena eller andra ledaren, nej vi ska bli ett i Jesus!

Att liksom Fadern är i Sonen och Sonen i Fadern så ska vi vara ett i dem!

Det är enhet!

Det är att bli ett!

Inte att det står samma sak på våra medlemskort!

När jag funderar över det där med hur vi ska vara i våra församlingar och kyrkor så brukar jag ofta titta i Apostlagärningarna. Hur var det i en allra första församlingen? Den församling som leddes av de som personligen vandrat med Jesus?

Jag tror att vi där, hos dem i Apostlagärningarna, kan finna utgångspunkten för hur vi bör vara som församling och när det gäller det där med enhet skulle jag vilja läsa ur kapitel 2, verserna 41 till 47

De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.

Vad kan vi lära oss om enhet i detta?

Det första som slår mig är att de var över tre tusen troende i Jerusalem.

Sedan står det att de träffades i hemmen.

Det säger sig nästan av sig själv att alla inte träffades och var tillsammans i ett och samma hem. Vilket av Jerusalems hem kunde rymma över 3000 människor?

Man delade alltså upp sig i grupper.
Församlingar.

Nu tänker jag ge mig på en liten gissning och den är att människorna faktiskt valde vilket hem de skulle gå till.

Man valde också vilket hem man inte gick till.

Jag tror, och antar, att man valde var man gick och hade gemenskap utifrån vad man föredrog personligen.

I ett hem kanske man serverade dadlar och i ett annat fikon och så gick man dit man tyckte maten var godast. Eller som vi gör idag, vi går kanske till den församling där vi tycker om musiken, eller kyrkkaffet för den delen. Det behöver inte betyda att man tycker fikon är fel, eller att man tror att de som äter dadlar inte kommer till himlen.

Att slåss om fikon och dadlar blir fel. Det finns saker att ta strid för, men det yttre är inte en av de sakerna. Högkyrkligt, lågkyrkligt eller hur kyrkligt man än vill, så är det centrala ändå att Jesus, den Jesus vi möter i bibeln, är Herre.

Det är enhet i Kristus!

Så länge våra böner går till Herren och ingen annan, så länge vi böjer knä för Herren och ingen annan och så länge ingen sätts emellan oss och Gud, varken organisationer eller ämbeten, så tillhör vi alla en och samma kyrka, oavsett om vi tycker bäst om dadlar eller fikon, gospel, lovsång eller psalmer.

Enhet i Kristus!

Jesus bad om enhet, inte enfald, och att tro att en mänsklig organisation kan fånga och utgöra denna enhet tror jag snarare är enfald än en enhet.

Enheten har vi och finner vi i Kristus!

Apostlagärningarna är vårt mönster i detta. Det är inte en saga om något häftigt som hände för länge sedan, utan ett verkligt mönster för oss i den kristna kyrkan.

I Jerusalem fanns det flera hem där man träffades, flera församlingar om man så vill, och det i samma stad.

Man hade inte en upphöjd ledare som hade beslutsrätt eller som kallades ofelbar utan besluten togs gemensamt. I Apostlagärningarna 15:6-7 Apostlarna och de äldste kom då samman för att utreda frågan. Efter en lång överläggning reste sig Petrus… Inte ens Petrus alltså, som en del anser var den förste påven, tog ensam ett beslut! Han förde fram beslutet, helt klart, men tog det inte ensam!

I 15:22 står det såhär: Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiochia

Inte ens apostlarna och de äldste bestämde alltså själva, utan hela församlingen var delaktig i besluten! Det känns ganska långt bort ifrån det vi har idag, där en liten grupp som kyrkostyrelsen inte ens är enig utan måste rösta om vad som ska vara deras förslag!

Utifrån vad vi kan läsa i resten av nya testamentet så var man inte heller eniga i alla lärofrågor.

Ett exempel är att man praktiserade egendomsgemenskap i Jerusalem (som vi läser om i Apostlagärningarna), men inte verkar ha gjort det i Korint (som vi läser om i korintierbreven).

I Galaterbrevet 2:11 och framåt kan vi till och med läsa om hur Paulus öppet vänder sig emot Kefas, Petrus, i en lärofråga, hur man ska behandla de oomskurna. Det är ganska långt ifrån en total enhet i läran, eller hur?

Det de hade var inte enhet i detaljerna, ingen ledare som man samlades under och ingen gemensam kultur i sina samlingar, nej det man hade var en sann och helig enhet i Kristus.

Varken mer eller mindre!

Utifrån detta så tror jag alltså inte att enhet behöver betyda att vi alla ska höra till samma samfund, vara överens i alla frågor, sjunga samma psalmer eller ens tycka om samma kaffe, nej enheten handlar om något helt annat.

Enheten finns i Jesus Kristus från Nasaret, den Jesus som vi möter i Guds eget ord, Bibeln.

Enheten i Kristus innebär att vi alla är del av Jesu kropp, precis som det står om i 1 koriniterbrevet 12:12 Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.

För mig är detta en fantastisk bild av samtidigt enhet och individualitet!

Inte kan alla vara händer?
Nej, men om man ska kunna växa som hand, om man ska lära sig att vara hand fullt ut så är det bästa att lära sig av andra händer. Så länge man inte anser att händer är bättre än fötter, eller försöker göra om alla man möter, om det så är ögon, fötter, fingrar, eller tår, till händer bara för enhetens skull.

Jag tror att hela kroppen finns representerad i varje församling, men att vissa gåvor kanske är mer framträdande i olika församlingar, allt efter hur Anden finner att det behövs, som det står i 1 korintierbrevet 12:11

För att ta Värmlandsnäs missionsförsamling som exempel så tror jag säkert att ni kan se att det behövs lite annorlunda saker här i Millesvik jämfört med i Värmlandsbro? Jag vet inte exakt vad det kan vara, men jag skulle bli väldigt förvånad om det inte var så.

Jag tror alltså att det behövs olika saker i olika delar av vår värld och jag tror att Gud utrustar var och en, både individer och grupper, med det som behövs i varje stund och på varje plats och jag tror att det är viktigt att vi bevarar våra gåvor, det Gud gett oss och leva i enhet i Kristus, snarare än att leva i en enfald där vi försöker likrikta våra gåvor och undvika utstickare.

Luther, som har sagt mycket både tokigt och bra, menade att i nattvarden blir enheten i Kristus synlig.

Vi kan alla ta del av och vara del av Jesu kropp i nattvarden, där, om inte annars blir enheten i Kristus synlig.

Vi kommer snart att fira Herrens Heliga Nattvard här idag och får inför det still oss i bön.

En bön där vi får minnas enheten i vår Herre Jesus Kristus och också be om förlåtelse för den splittring vi faktiskt också lever i. Vi får lämna över allt det vi gjort fel i Herrens förlåtande händer.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan, Undervisning, Värmlandsnäs. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Enhet eller enfald?

  1. LeoH skriver:

    Det är säkert helt rätt att församlingen i Jerusalem var indelad i många husförsamlingar, men du citerar också att ”de deltog troget i apostlarnas undervisning,” vilket tyder på att hela församlingen i Jerusalem leddes av apostlarna. Husförsamlingarna var delar i en fysisk närvarande församling. Husförsamlingarna var inte enbart delar i en andlig gemenskap.

    Du citerar också ”Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiochia.” Meningen tyder på att husförsamlingarna utsett äldste att tillsammans med apostlarna leda församlingen. Återigen pekar det mot organisk enhet.
    Det också helt rätt, efter vad jag förstår, att det fanns teologiska motsättningar inom den tidiga kristnheten, men det intressanta är hur de löste motsättningarna. Efter diskussioner vid det första kyrkomötet i Jerusalem skildrad i Apg 15:28-29 sägs det: ”Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt. Om ni undviker allt sådant handlar ni rätt. Allt gott!” Efter det var det en ”total enhet” om synen på de omskurna. Mig veterligen bildades det inte efter beslutet församlingar som fortsatte att kräva omskärelse. På det sättet löste kristenheten senare sina teologiska motsättningar. Vid kyrkomöten där kyrkan samlade sig till beslut om t ex trosbekännelse, Kristi natur, vilka böcker som ingår i kanon etc osv. Många av besluten skiljer också ut vilka som är kristna eller inte. T ex Jehovas vittnen, som inte accepterar trosbekännelsen.

    Visst kan vi ha motsättningar inom kyrkan och mellan kyrkor, men vi har länge avstått att söka enhet i tron, så att vi kan säga : ”Den heliga anden och vi har beslutat att…” Utan att ha någon stor erfarenhet av bildandet av nya församlingar, så har jag känslan att de inte når nya grupper, utan oftast är det de mycket aktiva kyrkobesökarna i de befintliga församlingar, som utgör ”väckelsen.”

    • Hej Leo,
      Jag protesterar inte mycket mot det du skriver, men en del frågor kommer ändå upp.

      ”Husförsamlingarna var delar i en fysisk närvarande församling. Husförsamlingarna var inte enbart delar i en andlig gemenskap.” skriver du, och jag kan förstås inte motbevisa detta utifrån bibelordet, men å andra sidan kräver inte ett deltagande i undervisningen att man är del av en fysiskt närvarande församling i bemärkelsen ”organisation”. Vad motsäger att det var en andlig gemenskap?

      Din andra invändning däremot håller jag med om. Allt tyder på, ja det står ju rakt upp och ner, att apostlarna och de äldste leder församlingen, men att det skulle betyda en organisatorisk enhet menar jag inte är en nödvändighet. Jag kan lyssna på en svenskkyrklig präst som undervisar, leder och tillrättavisar mig utan att för den delen behöva gå in under hans organisationsstruktur, nej enheten finns i, och hans auktoritet över mig kommer från, vår enheten i Kristus i sådana fall, inte hans organisation. Alltså en andlig gemenskap snarare än en mänsklig organisation.

      Att det sedan löstes en del teologiska motsättningar, som detta med omskuren vs oomskuren som du tar upp, vid apostlamötet kan ingen förneka, men å andra sidan vittnar ju bibeln om att inte alla skillnader utplånades, eller behövde utplånas, för att det skulle kallas för enhet i Kristus. Jag tar exemplet hur man ser på egendom i Jerusalem och Korint som exempel.

      De senare kyrkomötena tycks förvisso ha en del likheter med detta första apostlamöte, men det finns också radikala skillnader. Episkopatet hade börjat utvecklas och man positionerade sig inte mot varandra av enbart teologiska skäl utan också maktanspråk av olika slag smög sig in. Besluten i kyrkomötena menar jag att man bör stämma in i i den mån de överensstämmer med bibeln.

      När det gäller kanoniseringen av bibeln så menar jag att kyrkomötet i sig självt inte hade auktoritet, utan det handlar snarare om att man satte upp sunda kriterier för urvalet av böcker och brev, helt klart ledda av Anden och med dess auktoritet, inte med kyrkomötets, biskoparnas eller någon annan mänsklig makts auktoritet.

      Det du sedan skriver, om att vi länge undvikit att söka enhet i tron, är ju också det jag till sist skriver och ber, att vi behöver be om förlåtelse för den splittring vi lever i, men jag vidhåller att enhet i Kristus inte med nödvändighet betyder organisatorisk enhet.

      Vad gäller nya församlingar så har jag den erfarenheten att det finns gott om nya församlingar som når människor utanför kyrkan på ett sätt som inte gjorts förr, men jag har, precis som du, sett exempel på hur delar av församlingar brutit sig ur för att starta eget, inte för att vinna fler, utan för att komma bort från något. Det är precis det jag menar när jag skriver ”jag kan hålla med om tanken om splittring om det skulle vara så att samfundsbildningarna handlar om avståndstagande”.

      Till sist undrar jag, och nu tolkar jag dig helt fritt med stor risk för att helt ha missförstått dig, vilken organisation du menar att vi ska finna enhet i?

  2. LeoH skriver:

    Möjligen uttryckte jag mig klumpigt i frågan om husförsamlingarna. Så här, de eventuella husförsamlingarna var organisatoriskt delar i Jerusalems församling. I motsats till hur vi har det i t ex Bjuråker Norrbo. Här finns SvK:s församling, baptistförsamlingen i Betel, pingstförsamlingarna Elim och Saron och Missionskyrkan i Bästdal. Våra församlingar känner stor andlig gemenskap, men vi är organisatoriskt splittrade, vilket inte gällde, vad jag kan förstå, de eventuella husförsamlingarna i Jerusalem.

    Jag har inte tillräckliga teologiska eller kyrkohistoriska kunskaper, att riktigt på djupet ta en diskussion om kyrkomötenas beslut, men jag har under en längre tid haft en bestämd känsla av vi inom den protestantiska rörelsen inte riktigt velat erkänna den tidiga kyrkans biskopars och deras församlingars roll under de första århundradenas olika debatter och strider. Det var ju inte fråga om stillsamma EU-konferensen, utan insyn från medborgarna. Det var en strid som ofta var en fråga om liv och död för de inblandade och där lekfolket spelade en oerhört stor roll. En biskop kunde inte komma tillbaka till sitt stift med vilken uppgörelse som helst! När Luther hävdade ”Sola Scripura” så ledde den parollen till att vi inte har någon instans med auktoriteten att avgöra teologiska tvister. Varje individ eller grupp kunde teologiskt hävda att just deras tolkning var den rätta och bilda en ny kyrka eller samfund. Vilket också gjordes. Det är väl också från den tiden som den oerhört fåniga repliken härstammar, som jag så ofta mött i samtal, ”så står det inte i min bibel!” Som om Bibeln skulle släppa ifrån sig en entydig tolkning till varje enskild läsare. Nå det här mina mycket ostrukturerade och något famlande funderingar i det ämnet.

    På din sista fråga måste jag bli dig svaret skyldig. Jag vet faktiskt inte.

    • Det är intressant att få del av dina tankar, klokskaper och åsikter och jag är tacksam att du väljer att dela med dig av dem!

      När det gäller den organisatoriska enheten i Jerusalem så menar jag att man inte med absolut säkerhet kan säga hur det såg ut organisatoriskt, därför vill jag inte förneka din tolknings giltighet. Själv väljer jag att tolka det annorlunda, som du ju också läst.

      Sedan är det problematiskt att diskutera också kyrkomötenas direkt utformning och vilken auktoritet de ska sägas ha. Jag tror inte det handlar om din eventuella brist på kunskap, jag tror snarare att det är så att vi inte helt kan veta.

      Att jag väljer att ha bibeln som rättesnöre behöver inte betyda att jag förnekar kyrkomötenas beslut, bara att jag sätter bibeln framför tradition.

      Sola Scriptura är ju problematisk av just den orsak du skriver, ändå hävdar jag att det är det enda vi har att hålla oss till. Inte för att helt avskaffa andra auktoriteter, utan för att också dessa auktoriteter ska bedömas utifrån bibeln. Om vi söker enhet och respekterar varandras tolkningar (inte slumpvis valda förnekelser) av bibelordet behövs inte heller någon mänsklig auktoritet.

      Jag gillar det jag upplever som den modell vi kan finna i Jerusalem, ett slags konsensusbeslut som samtliga kan ställa sig bakom, även om ledarskapet för fram det, som den modell vi bör eftersträva, både inom och mellan våra församlingar.

      På det sättet kan vi söka enhet utan att underkasta oss en mänskligt enande makt.

      Kanske kan man säga som så att mitt resonemang inte har ett tydligt alternativ, annat än den andliga enheten, utan snarare pekar på omöjligheten i att som kristna enas under något annat än Kristus.

      En dag ska ju Gudsriket bryta fram i sin fullhet och då tror jag också att enheten i Kyrkan kommer återupprättas, innan dess får vi finna Enheten och Gudsriket där det står att finna, inom oss och mellan oss, oavsett samfundstillhörighet.

  3. LeoH skriver:

    Jag har fått en hel del att tänka på, vilket alltid är bra för den personliga utvecklingen. Det senaste knappa halvårets studier kring den ortodoxa läran har fått mig att inse, att vi protestanter troligtvis gör en felaktig åtskillnad mellan Bibeln och traditionen. Bibeln är en del, om än den viktigaste delen, av traditionen. Innehållet eller rättare sagt förståelsen växte fram, under den heliga Andens ledning, i en bestämd tradition. Vilket till sist ledde fram till det gemensamma beslutet om vilka skrifter skulle utgöra NT.

    • Också jag har studerat den ortodoxa och katolska traditionen med stort intresse, men har inte kunnat förlika mig med traditionens ställning i dessa kyrkor då den många gånger lett fram till läror och dogmer som står i direkt motsättning till bibeln.

      Att man sedan skulle kunna se bibeln som en del av traditionen ställer jag mig lite tveksam till. Möjligtvis att man kan säga att den apostoliska traditionen finns nedtecknad i bibeln och att den i mycket skiljer sig från den tradition som växt fram i de ortodoxa kyrkorna och den katolska kyrkan.

      Att vi protestanter ofta förhållit oss naivt till traditionen kan jag hålla med om, ja det är till och med så att jag träffat på kristna som helt förnekat att man befinner sig i en tradition. Detta har gjort att många protestanter idag känner sig rotlösa och traditionslösa och därför drar sig till det som lite slarvigt kallas ”de historiska kyrkorna”.

      Våra traditioner menar jag ger oss tolkningsnycklar och förståelser av bibeln som gör den möjlig att tillämpa också idag och det är gott och väl, men när traditionen gör så mycket mer än så och lägger till och drar ifrån från det apostoliska vittnesbörd som bibeln är, ja då bör man vara mycket försiktig.

      Bibelns kanonisering var snarare ett sätt att ”fånga och konservera” det ursprungliga vittnesbördet och skydda det från traditionens inflytande, än det är att infoga och anpassa den till dessa traditioner och göra den till enbart en del av dem. Alltså; kanoniseringen skiljer bibeln från traditionen snarare än införlivar den.

      Jag kommer från och med imorgon (2012-01-30) att ta en veckas fasta från sociala medier på internet, så om ytterligare svar på inlägg dröjer, ber jag om överseende med det.

  4. Ulrika Danielsson skriver:

    Denna predikan var bra, Lennart!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s