Vad ska vi med församlingen till?

Hållen 2011-05-24 på Harnäsgården i Ludvika

Igår hade vi öppet nere i Högbergskyrkan för den som ville komma in och tända ett ljus för de som drabbats av händelserna i Norge och medan jag satt där funderade jag på hur vi skulle göra idag.

Inför idag har jag ställt mig frågan ”Vad ska vi med församlingen till?” och det skulle få bli inledningen av min tid som sommarpastor här i Ludvika. Jag har fyra predikningar till under min tid här och de bygger vidare på ett liknande tema.

Men igår undrade jag.
Är det rätt att predika om församlingen efter det fruktansvärda som hänt i Oslo?
Ska en sådan sak få gå obemärkt förbi?

Nej, det ska det inte.
Men vi ska inte heller lamslås av ondskan!

Jag hade tänkt prata om församlingen, och finns det någon bättre bakgrund att tala emot än det som hänt? Finns det några tydligare bevis så nära inpå oss på att ondskan frodas?

Församlingen behövs ännu mer i en tid av ondska och terror.
Församlingen som ett vittne för det goda har en möjlighet att stå upp för ljuset och därför, just på grund av det fruktansvärda som hände i Oslo, så kommer jag att tala om församlingen.

I vår Gudstjänst kommer det finnas utrymme för att tända ljus, att stilla sig inför det hemska som hänt och be för de drabbade, så också sorgen och förtvivlan har en plats idag. Men vi lamslås inte av den.

———————————————————-

Det är kris i den kristna kyrkan i Sverige!

Antalet kristna sjunker, församlingar stängs ner eller slås ihop.
Till och med samfund slås ihop.

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla sammanslagningar kunde bero på att vi söker en större enhet mellan kristna, en biblisk enhet där vi förenas i tron på vår Herre Jesus Kristus, men ska vi vara helt ärliga så tror jag att vi vet att det oftast har mer praktiska orsaker, vi är för få och för små för att kunna klara oss själva.

I den situationen har jag ställt mig frågan ”Vad ska vi med församlingen till?”.

Jesus säger till lärjungarna, till sina efterföljare, i Matteusevangeliet 5:13 Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.

Hur är det?
Är de kristna församlingarna i Sverige salt för världen?
Duger vi till något annat än att kastas bort och trampas av människorna?

I varje församling, i varje troende finns det salt, eller ljus, som Jesus talar om i verserna efteråt, i Matteusevangeliet 5:14-15 Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset.

Det finns ljus, men kanske är det så att vi faktiskt satt vårt ljus under sädesmåttet, under skäppan, och låter det lysa svagt därunder. Ljuset lyser i våra församlingar, men jag tror att om vi är ärliga så kan vi inte skryta med att vi är världens ljus på det sätt som vi är kallade att vara, eller Sveriges ljus.

Men ljuset finns där, gnistan, hoppet.
Och om det finns där så kan det väckas till liv.
Den lilla, lilla lågan kan få bli till en stor eld!

I Matteusevangeliet 3:33 ger Jesus oss en annan, mer hoppfull liknelse när han säger: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”
Att liknas vid en surdeg är väl kanske inte helt smickrande, men surdegen är något som hjälper brödet att jäsa, något som förbättrar smaken och strukturen och om man inte blandar i det så blir brödet torrt, platt och livlöst.

I Jesus ord finns en vision, ett mål med oss som kristna, inte bara som individer utan också tillsammans med andra kristna, som kyrka.
En vision om om oss som jordens salt, som världens ljus, som en surdeg som sprider det goda i mänskligheten.

DET ska vi ha församlingen till!

Det är vad som är syftet med församlingen, att förverkliga Jesus vision för mänskligheten!

Det låter väl bra?
Själv tycker jag det låter helt fantastiskt!

Ändå fattas det något för att svaret ska vara helt komplett.
Det som fattas är svaret på den lilla lilla frågan ”Hur?”
Hur ska vi vara församling?
Hur ska vi vara den församling som uppfyller Jesus vision?

Jag tror att svaret på den frågan finns i bibeln.
Hur beskrivs församlingen, i bibeln?
Vad kan vi lära oss av det?

När man läser bibeln, kanske främst i Apostlagärningarna så får man många och ganska tydliga signaler om vad man sysslade med. Det finns till och med ett slags sammanfattande avsnitt: Apostlagärningarna 2:41-47
De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.
Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.

I den här sammanfattnignen kan vi finna en hel del saker om vad församlingen var, vad den ska vara och jag vill lyfta fram några saker.
Det första vi får veta är att det är en församling av troende, det är själva grunden, själva idén med församlingen, och dessa troende deltog i undervisningen, i brödbrytandet och bönerna, de möttes troget i templet och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket.

Det handlar alltså om en samling troende, en församling, men för att det inte ska vara någon tveksamhet vad det är det tror på, så letar vi vidare i Apostlagärningarna och finner en fångvaktare i kapitel 16 som frågar Paulus och Silas: ”Vad skall jag göra för att räddas?” De svarade: ”Tro på herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj.”

Det handlar alltså om en tro på Herren Jesus, varken mer eller mindre, men de troende nöjer sig liksom inte med det, utan de vill veta mer om det de tror på, så de deltar i undervisningen från apostlarna. I apostlagärningarna 17:10-12 får vi också reda på att man inte bara godtog allt som sades från predikstolen: Samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Beroia. Så snart de kom dit gick de till synagogan. Judarna där var mera vidsynta än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde. Många av dem kom till tro.

Man lyssnade på undervisningen om Jesus, så att man visste vad man trodde och man forskade i skrifterna för att se om det man hade hört kunde vara sant.

Till undervisningen verkar det ju också ha hört andra saker som vi kan läsa om. Till exempel bön, brödbrytelse och att mötas i templet.

Allt detta är ju saker som vi känner igen som att vara troende, att vara kristen.
Vi lyssnar på predikningar, vi ber, vi träffas i kyrkan och vi läser bibeln.

Det är den första delen, men det finns mer:
Den här församlingen av troende deltog i den inbördes hjälpen, de hade allt gemensamt och de delade ut åt alla efter deras behov.
Deras tro blev på ett sätt verklig, eller kanske tydlig är ett riktigare ord.

Deras tro kunde ses av andra när de levde ut den på ett så tydligt sätt som de gjorde och att göra det är också ett sätt att vara kyrka, ett sätt att vara församling.

För att ta det kanske mest radikala som de gjorde, eller i alla fall det som ter sig mest radikalt för oss idag, som lever i en ytterst materiell värld. De hade allt gemensamt, de sålde allt de ägde och gav bort det!

Idag, när våra liv kretsar runt alla prylar vi äger, det kan vara allt från en ny iPhone, dator eller för den delen en gammal V4, så blir tanken på att inte äga något skrämmande, men vi missar en viktig sak. Det vi missar är att de inte var ensamma.

Om jag ger bort allt jag har så har jag inget!
!!Om jag är ensam!!

Om jag ger bort allt jag har när jag är tillsammans med andra, om vi äger allt gemensamt, så har jag ju inte mindre saker, utan snarare mer… Om nu det är något att sträva efter… Dessutom så ger det gemensamma ägandet ett överflöd som kan hjälpa andra som inget har.

Det låter som ett radikalt sätt att vara församling, och det ÄR ett radikalt sätt att vara församling, men enligt bibeln är det inte det enda sättet att vara församling.

Det och andra ledtrådar om hur vi ska vara församling kan vi se i första korintierbrevet, där Paulus skriver till församlingen i Korint och kritiserar dem för att de inte handlar rätt, och även avskräckande exempel är ju exempel, så vi tittar lite på vad han skriver till dem i kapitel 11 och verserna 17 till 22 När jag ger denna föreskrift kan jag inte berömma er för era sammankomster, som snarare skadar än gagnar. Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper när ni möts i församlingen, och det tror jag delvis är sant. Det måste till och med finnas olika partier bland er, så att det visar sig vilka av er som är att lita på. Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid, för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad. Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas? Vad vill ni jag skall säga, skall jag berömma er? Nej, för det här får ni inget beröm.

Egendomsgemenskapen som vi ser i Apostlagärningarna finns inte i Korint, och det är inte heller något som Paulus kritiserar dem för. Han menar ju till och med att de ska äta sin egen mat i sina egna hus, men han kritiserar församlingen för att det är ojämt fördelat! Att man inte tar hand om varandra och låter folk sitta hungriga!

I en församling i harmoni tror jag inte det finns någon som måste gå hungrig, även om församlingen väljer att inte leva i egendomsgemenskap.

Men vad händer då i Jerusalem när församlingen dels tror och dels handlar efter det de tror på?

JO!
Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.

Genom att tro, genom att leva ut sin tro, kunde den första församlingen leva och växa.

Tro och gärningar.
Gärningar och tro.
Det tycks vara en central del i det kristna församlingslivet som vi läser om i bibeln.

Det är kris i den kristna kyrkan i Sverige!

Men genom att tro på Jesus Kristus och tillsammans leva ut den tron som lärjungar, efterföljare av Jesus från Nasaret så kan församlingen ta fram sin sälta igen, lyfta på sädesmåttet så att vi kan vara ljus för världen, knåda in surdegen i brödet så att det blir friskt och levande igen.

Att detta, och mer därtill, är Jesus vision för Hans församling och kyrka.
Han vill att DU ska vara en del av Hans församling.
Att just DU ska tro på Honom och arbeta för Honom.

Är du redo?

Annonser
Det här inlägget postades i Ludvika, Predikan, Undervisning. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vad ska vi med församlingen till?

  1. LeoH skriver:

    I december 2007 gjorde jag det här försöket, bland många andra, att förklara kyrkans nuvarande situation.
    http://holtter.wordpress.com/2007/12/06/lyser-staden-pa-berget/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s