En predikan med två slut…

Denna predikan höll jag i Svanskog söndagen den 27/2, men också i kommunikationskursen dagen efter på THS.
I Svanskog firade vi nattvarden tillsammans efter predikan och därför slutade jag där med bekännelse och avlösning. På THS behövs ingen förlåtelse… Eller? Hur som helst valde jag ett annat, kortare slut där.

Vi sitter ofta och myser lite när vi hör en andakt eller predikan.
Vi tycker det som sägs är bra och håller med lite till mans, så är det ofta och själv gör jag likadant, Jag vill helst inte behöva känna mig upprörd eller provocerad när jag kommer till kyrkan på söndagen för att umgås med Gud i en timme.

Men vad sa de som hade lyssnat till Jesus?
Tyckte de att Jesus budskap var fint och lätt att ta till sig?
Vad sa de som stod honom närmast?
Vad sa Lärjungarna?
Det får vi reda på i dagens text som är Johannesevengeliet 6, verserna 60-69

Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: ”Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Men det är några av er som inte tror.” Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. Och han fortsatte: ”Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.”
Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.”

De som följde Jesus närmast sa ”det är outhärdligt, det han säger”

Vi skulle idag kanske säga att Jesus ord går emot vett och sans, att han är en extremist, att han vill förstöra för oss, att han hotar vår trygghet.

Ingen kan väl ta Jesus på allvar? Menar han verkligen det han säger?
Ja, jag tror att vi kan lita på bibelns budskap om vad Jesus vill ha sagt till oss, men vad är det han säger som är så outhärdligt? Vad är det som är så jobbigt att höra? Vad är det för ett evangelium som inte bara tröstar och får människor att må bra utan är outhärdligt att lyssna till?

Ja vad säger han själv? Vi kan titta i Lukasevangeliets fjärde kapitel, verserna 16-21 där det står:

Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

Detta har vi säkert hört allihop och tycker säkert också att det är bra och fint, och visst är det det. Men jag undrar hur vi läser detta…
Det bekväma sättet att läsa det, det är att tänka sig de andligt fattiga, de som är andligt fångna, de som är andligt blinda och så vidare.

Varför kallar jag det bekvämt då? Jo för att det är lätt för oss att känna igen oss i det, för vem av oss känner sig inte andligt fattig ibland? Vem av oss skulle inte vilja få en bättre andlig syn så man kan förstå bibeln bättre? Och känner vi oss inte lite förtryckta lite till mans, av skatter avgifter och annat?
Det Jesus säger ger oss tröst och hopp och är inte särskilt outhärdligt att lyssna till eftersom det är vi själva som får tröst från det.

Men om man ser på det Jesus säger från en annan synvinkel så blir det genast lite jobbigare, lite mindre uthärdligt om man kan säga så.

Jesus verkar ju faktiskt inte prata om någon slags andlig fattigdom eller förtryck, han gör det väldigt sällan om man läser bibeln ärligt faktiskt, utan det han talar om och gör är ytterst verkligt, ytterst praktiskt.

När han talar om att de blinda ska se, så ger han de som faktiskt är blinda synen tillbaka.
På riktigt, inte bara på ett andligt plan.

Han talar också om ett nådens år från Herren och det låter väl fint, men om man ser efter vad det betyder så är det inte bara ett viloår, en årslång sabbat, utan något verkligen omvälvande. Det Jesus gör är att citera Jesaja och Jesaja i sin tur hänvisar till 3e mosebokens 25 kapitel där nådens år, eller jubelåret behandlas.

Det jubelår som Jesus förkunnar betyder rent praktiskt att alla människor ska få sin frihet, slavar ska friges och all egendom ska lämnas tillbaks till den som först ägde den.

Det är vad Jesus säger och om vi tänker efter så är det nog ganska så outhärdligt för oss här i Sverige, ja i den rika delen av världen över huvud taget faktiskt. Hur mycket av vår rikedom kommer inte från de fattiga länderna? Hur mycket av våra vinster kommer inte från låglöneländer, där människor i praktiken är slavar?

Under jubelåret ska allt detta återställas, vi ska lämna tillbaks det vi tagit, eller köpt. Allt ska nollställas.

Befrielsen Jesus talar om är alltså också ytterst verklig, precis som glädjebudet till de fattiga!

Allt detta som Jesus säger går i uppfyllelse med honom har alltså ytterst praktiska, ytterst verkliga, konsekvenser, men ändå väljer vi att läsa det som om det handlade om det andliga.

Varför gör vi så?
Jag tror att om vi inte gör det så blir det outhärdligt.

Om vi erkänner att det Jesus säger är verkligt, att det får sådana konsekvenser, ja då kan vi inte med gott samvete fortsätta leva de liv vi gör, för våra liv är en del av det problem som Jesus ska rätta till och då måste vi vara beredda att göra förändringar.

Så istället blundar vi gärna för det budskap som Jesus kommer med och vrider det lite så att det blir bekvämare för oss, så att det inte får så stora konsekvenser för oss, så att vi slipper ansvar.

Det är helt naturligt att göra så och vi är inte de första kristna genom historien att göra så. Till och med i bibeln finns det spår av de här små justeringarna jag pratar om.

De olika evangelierna har skrivits under olika tider, det är forskarna helt överens om och när man vet det kan det vara lite intressant att se hur författarna har vridit fokus när tiden gått.
Lukasevangeliet skrevs tidigare än Matteusevangeliet och man kan se i verser eller berättelser som de har gemensamt hur tyngdpunkten flyttats. I Lukas 6:20, den som skrevs först, så talas det om ”ni som är fattiga” medan Matteus 5:3 talar om de som är ”fattiga i anden”.
Redan under det första århundradet kan vi alltså se hur det bli en förskjutning från ett verkligt befriande evangelium för de fattiga och förtryckta, mot att bli ett mer andligt budskap.

Hur är det då? Är inte Guds rike också andligt? Talar inte bibeln väldigt tydligt om Anden, Andegåvor och Andens frukter? Säger inte Jesus själv i dagens text att det hela hänger på anden? Hur kan jag då påstå att det handlar om en praktisk utjämning, en ekonomisk rättvisa och en jordisk befrielse?
Frågan är om det är det enda jag påstår. Jag och många med mig menar att Lukas skrevs tidigare och därmed kanske visar på en tidigare inriktning av kristendomen, en kristendom som i tiden är närmare Jesus och denna inriktning visar på ett ganska praktiskt synsätt när det gäller de fattiga, men jag säger inte att Matteus gjort fel som skriver om de fattiga i anden.
Bibeln talar mycket om det andliga, och konstigt vore det annars, men vi får inte heller glömma bort det praktiska, och det menar jag att vi gör allt mer.

Ska vi kristna då ändra på hela världens orättvisor? Ska vi inte leva i världen och göra det bästa av det trots allt? Vi ser ju hur den nuvarande samhällsordningen faktisk funkar, så varför vända upp och ner på allt?
Det är frågor och tankar som jag mött när jag diskuterat och debatterat det här ämnet, och det är frågor och tankar som man måste ta på allvar.
Själv tror jag inte att jag kan ändra på hela världen, men jag tror också att jag genom bibeln fått en glimt av vad Guds rike kan innebära och som kristen är jag kallad till Guds rike, att arbeta för Guds rike, redan nu. Jag lever i världen och måste göra det bästa av det, men är det bästa att acceptera orättvisor? Är det bästa att blunda för förtyck? Jag tror inte det.
Det samhälle vi lever i fungerar, men är det verkligen gott bara för att det fungerar? Och för att vara helt ärlig, kommer det funka för all framtid?

Hur ska vi göra då? Ge bort allt och bli lika fattiga vi? Vad blir bättre av att vi också blir fattiga?
Ja, vad skulle kunna bli bättre av att vi blir fattiga?
Om man predikar ett radikalt fattigdomsideal kanske man skulle kunna svara att utan rikedom så har man möjlighet att bli sant andlig och det är själva målet, Jesus sa ju också till den rike mannen att sälja ALLT och följa honom… Men är det verkligen hela lösningen? Och är det alltid rätt lösning?
att rikedom inte är något särskilt positivt kan vi förstå av till exempel berättelsen om kamelen och nålsögat, men betyder det verkligen att vi ska vara utfattiga allihop?

I ordspråksboken 30:7-9 står det så här:
Två saker ber jag dig om, neka mig dem aldrig till min död:
håll falskhet och lögn ifrån mig, och gör mig varken fattig eller rik.
Ge mig bara mitt beskärda bröd,
gör mig varken så mätt att jag förnekar dig och säger: ”Vem är Herren?”
eller så utblottad att jag stjäl och kränker min Guds namn.

Kanske är det inte så att vi ska vara utfattiga, utan att vi ska ta oss en ordentlig funderare på vad som egentligen är överflöd. Vad som gör att vi säger ”Vem är Herren?”, alltså som gör att vi litar mer på oss och vår egen förmåga än på Gud.

I den rika delen av världen lever vi i ett enormt överflöd, det tror jag att vi alla kan vara överens om, men hur mycket av allt vi äger, gör och konsumerar är egentligen överflöd? Jag har min egen definition, den är nog ganska hård ibland, men den är just min och ingen annans. Jag tror att om vi hela tiden först och främst söker Gud och Guds rikes bästa så kommer vi mer och mer att se vad som egentligen är överflöd och kanske, med Guds hjälp, kan vi också börja göra oss av med det.

Slutet på THS

Jesus ord är obehagliga för oss, vi får veta att vi gör fel, vi kan vända och vrida oss för att försvara våra handlingar, men innerst inne vet vi vad som gäller och vi vet att vi inte räcker till. Vi vet vad vi borde göra. Jesus kallar på oss och som kristna kan vi tycka att det han ber oss om är jobbigt, outhärdligt för att använda lärjungarnas ord, men vi kan inte neka till att det är vad vi är kallade till. Vi kan välja att göra som en del av lärjungarna och lämna Jesus, men vi kan inte förhandla med det levande ordet utan bara böja oss och stämma in i det Petrus säger: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.”

Om vi läser bibeln, om vi lyssnar till Jesus, så vet vi vad vi har att göra, så därför är det bara att gå ut och tjäna Herren med glädje!

Slutet i Svanskog

Står jag här och predikar så att ni får dåligt samvete?
Kanske, men jag tror inte att det behöver vara dåligt alla gånger, och jag tror inte att jag är ens hälften så obehaglig att lyssna på som Jesus skulle vara.
Flera av de som följde honom lämnade honom när de hörde honom tala, och de flesta av er sitter kvar än…

Att göra allt detta som Jesus ber oss är outhärdligt är just det, outhärdligt. Vi kan inte göra det. Vill göra det, men ändå inte. Det kostar för mycket på så många olika sätt.

Visst är det så, och jag själv är inget undantag. Jag är en självisk människa som ofta sätter mina barn och mig själv framför andra. Jag delar inte med mig så mycket som jag borde. Jag unnar mig en hel del överflöd. Jag syndar.

Det som är en tröst i detta är att Jesus älskar mig ändå.
Jesus ger mig frälsning när jag är en syndare och jag behöver inte bli perfekt innan jag får nåd hos Gud. Att förändras och försöka göra rätt är INTE ett krav för att få nåd, men det är en konsekvens av att ha fått den!

Lösningen är alltså inte att försöka förneka att jag är en syndare, att försöka förklara för mig själv, andra och Gud varför jag just nu måste vara lite självisk och inte dela med mig. Tro mig, jag har mängder med ursäkter, men de ursäkterna leder ingen vart. Det som leder framåt, närmare Gud är att lägga fram alla mina fel och brister inför Honom och be om förlåtelse för det jag gjort fel och när jag har fått den förlåtelsen så får jag också Guds ledning och hjälp att förändras.

Idag får vi dela nattvarden och vi får möjligheten att gå fram till nattvarden hela, rena och förlåtna, med våra synder och fel borttagna, om vi bara ber Gud om förlåtelse. Därför tar vi nu en stund i tystnad där vi var och en för oss själva får lägga fram det vi känner att vi behöver inför Gud och be om hans förlåtelse.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En predikan med två slut…

  1. 1000goodangels skriver:

    Bra!
    Jesus ord var en verklighet. Jesus ord ÄR en verklighet.
    Men så hör jag då också till de som tycker att budskapen som predikas om på många ställen är ofta en utslätad soppa som är tillgjord för att passa ”alla”.
    Sådant fungerar inte.
    En predikan ska röra om och provocera.
    Detta torde också ha gällt för Lukas Och Matteus. Vilka de nu än var så var de Inte bara verksamma i olika tider utan i helt olika miljöer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s