Farsdagstvivel

Detta är den predikan jag höll igår, 2010-11-14, i Rommenäs missionshus

Det har varit svårt att komma fram till en predikan idag. Jag har inte vetat ett enda dugg vad jag ska prata om.

Jag har precis haft praktik i Betlehemskyrkan i Karlstad där jag har lärt mig en massa och träffat många härliga människor. Men det var inte riktigt det jag tyckte jag skulle prata om. Den senaste tiden har det mer och mer gått upp för mig hur katastrofalt arbetet med GF kyrkan har utvecklat sig, hur toppstyrt och odemokratiskt det i praktiken är. Men inte heller det passade att tala om idag.

Hur jag har vänt mig och vridit mig, funderat och tänkt, så har jag hela iden kommit tillbaks till ordet ”ensamhet” och vad det kan innebära för en troende. Vi brukar ju säga att vi aldrig är ensamma, utan att Gud alltid är med oss, men hur är det de gånger när Gud känns så långt bort? När ensamheten blir total och tvivlet kommer smygande? Jag tror nog att alla kristna någon gång känt att Gud är långt bort, kanske man aldrig helt tvivlat, men precis som med alla andra kontakter och relationer så är också gudskontakten under olika perioder mer eller mindre stark.

Och när jag har funderat över detta så har jag kommit att tänka på att jag har många gånger hört människor som upplever sig långt från Gud och djupt i tvivel uttrycka sin tacksamhet över tvivlet, att de liksom håller fast vid detta tvivel som om det vore en livboj, eftersom just tvivlet är det enda som förbinder dem med tron.

De lyfter fram lärjungen Thomas som ett exempel på en tvivlare och det positiva i tvivlet. De vill hålla fast vid detta tvivel eftersom, som dom säger, ”Tvivel är trons baksida” eller ”Tro och tvivel är tvillingar”, men är det verkligen så? Är tvivlet något positivt?

Jag tror inte det.
Se bara på tvivlarnas helgon, Thomas.
Var han nöjd med sitt tvivel? Ville han leva kvar i det? Höll han fast vid det?
Nej, han tvivlade, men önskade att han kunde tro.

Han hade svårt att tro och behövde bevis, men han höll inte kvar i tvivlet utan både han och de andra verkar ha sett tvivlet som något som kom emellan honom och Jesus.

Jesus själv säger till Thomas i Johannesevangeliet 28:29: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Om Jesus hade menat att tvivlet vore något att hålla fast vid skulle han väl för det första aldrig erbjudit sig att bevisa sitt liv för Thomas och för det andra aldrig tyckt att det var de som trodde som var saliga, utan de som tvivlade…

Ett annat exempel är också pappan som ville få sin son botad. Han trodde, men det tvivel han i sin tro ändå kände tog han inte som något positivt att hålla fast vid, utan han ropade ”Hjälp min otro”, ta bort alla tvivel!

Hur kommer det sig att vi ändå lockas att hålla fast vid vårt tvivel?

Jo, jag tror att, att vara ensam är det värsta för en människa, det tror jag trots alla livskonstnärer och eremiter, och att tvivla på Gud gör att man känner en ensamhet större än den mänskliga ensamheten. Jag har ibland talat om ett ”gudsformat hål”, alltså den tomhet som finns inom varje människa och som bara Gud kan fylla, det hålet kan kännas oändligt stort när Gud är långt borta.

Ett sätt att hantera det är just att upphöja det dåliga till något gott, att se tvivel som något positivt eftersom det påminner oss om vår tro, som är svag. Vi upphöjer det dåliga för att det påminner oss om det bra, det vi inte har, på samma sätt som man kan falla på knä inför en staty eller bild av ett helgon för att påminna sig om något helt annat.

Problemet med att göra så är att minnet av det man vill komma ihåg, helgonet som gjorde gott, får vi och underhåller vi, men Guds kraft blir en skugga bakom helgonet, ett återsken i den här personens liv, på samma sätt som tvivlet är ett återsken av tron som finns där bortom men som skyms av tvivlet. På det sättet upphöjer vi återskenet, skuggan, av Gud till det goda och låter bli att söka det bästa, alltså Gud själv.

Det goda blir det bästas fiende skulle man kunna säga.

Ingen av oss svaga är väl särskilt lyckliga över vår svaghet, över vår synd och våra misslyckanden, jag är det inte i alla fall, men för att skydda oss själva så faller vi tillbaks i att acceptera vår svaghet på ett farligt sätt. Vi inte bara accepterar svagheten utan utvecklar den, håller kvar den och ser den som positiv…

Men jag tror inte att det är det som är meningen.

Tvivlet, svagheten, i sig självt är och kan inte vara något positivt, något gott, precis lika lite som sorg, smärta eller annan ondska kan vara gott. Men om vi vänder oss till Gud och försöker leva i överlåtelse så kan Han hjälpa oss så att vi kommer ur det onda, eller lär oss hantera det onda och det styrker oss och där är det som det blir farligt.

Istället för att se att Gud tar bort det onda, eller att han hjälper oss hantera det onda och att det är det som styrker oss, så kan vi lockas att tro att det är just det dåliga i sig själv som styrker oss.

För att ta ett exempel. Om någon blir räddad ur ett brinnande hus och av den händelsen får en nyvunnen uppskattning och respekt för sitt eget och andras liv så betyder det inte att det var bra att huset brann ner eller att personen i fråga fick lite brännskador, det är och förblir onda saker, men Gud kan arbeta trots det onda och genom sin seger över det onda kommer han starkare ur kampen än han gick in i den och det kan vi också göra.

Jesus gick in i korsfästelsen som svag, besegrade ondskan och döden och kom ur kampen förhärligad! Men det betyder inte att korsfästelse eller ondska är bra, bara att Guds makt är starkare större och bättre!

Men hur kan man finna tillbaks till Gud när han är långt borta? När man tvivlar? Om jag nu står här och säger att vi inte ska hålla fast vid vårt tvivel, så måste jag väl säga hur man ska kunna låta bli det också, eller hur?

Ja, det är klart att jag måste.

Till att börja med så tror jag inte att det handlar om att vi ska kunna arbeta oss tillbaks till Gud igen, utan som alltid så är det Gud som gör jobbet om vi bara är villiga att ta emot hans gåva.

Jag tror alltså inte att det handlar om vad vi ska göra, hur vi ska arbeta för att ta oss till Gud, utan jag tror det handlar om att våga öppna sig för Gud igen, Gud finns men vi vänder oss bort från honom på olika sätt och kan inte se honom och när vi inte ser honom, så känns han som långt borta, fast han står bara någon millimeter bakom oss och bara väntar på att vi ska vända oss mot honom igen, så han får ta oss i sina armar!

Detta låter väl bra? Eller hur? Lätt och enkelt, bara att ta emot.

Men hur är det då med oss som lever i vår svaghet? Hur är det med mig, och säkert flera med mig, som lever i svaghet, som om och om igen faller för synden, för tvivlet. Är det bara att sluta upp med det och ta emot det Gud har att ge?

Sitter jag på något patentlösning på hur man gör det? Har jag någon metod som gör att vi en gång för alla kan öppna oss och göra oss av med ångest, tvivel och ensamhet?

Tyvärr har jag inte det.

Jag kan dela med mig av mina erfarenheter. Jag kan berätta för er hur jag försöker möta tvivlet och svagheten när jag råkar ut för den, och jag kan hoppas att det som funkar för mig kan funka för någon annan också, men någon universallösning, en lösning som fungerar för alla överallt och alltid har jag inte. En dag kommer jag ha den. Jag tänker på det Paulus skrev i första korintierbrevet 13:12 Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Idag ser jag som en spegelbild hur man kan ta emot Jesus mer helt och mer öppet.

Att se en spegelbild låter inte så illa, den är ju klar och fin, bara lite bakvänd, men vi får komma ihåg att när Paulus skrev detta så var speglarna inget annat än polerad brons eller koppar och hur blankt det än blir så blir bilden i en sådan spegel alltid suddig, så jag ser som en spegelbild så ser jag konturer och jag ser former men den tydliga bilden får jag vänta på…

Vad ser jag då? Vad kan hjälpa mig, och kanske dig, när tvivlet och ensamheten växer?

Det första är bön.

Det är inte bara det första, men när Gud är långt bort och tvivlet starkt så är det kanske också det svåraste… Hur ber man till någon man kanske tvivlar på? Hur ber man till någon som är så långt bort att man inte tror att han hör?

När jag själv befinner mig i en sådan situation så ropar jag i mitt innersta till Gud ”kom nära mig!”. Ett kort rop i tanken, eller om jag är själv också högt. ”Hjälp mig Jesus”.

Det kanske är allt jag orkar just då…

Att tyst tända ett ljus, se på en bild, bära ett kors runt halsen eller en frälsarkrans på armen. Allt detta kan vara ordlösa böner som kan hjälpa oss när vi inte själv orkar formulera oss. Men vi måste hela tiden vara vaksamma så att vi inte låter återskenet bli det viktiga, det som vi i vårt sökande efter närhet till Gud tar till som verktyg får ALDRIG bli målet i sig själv.

Det andra jag tror mig se är församlingen.

Det är också svårt, att när man mår dåligt gå till ett hus fullt med människor som har en fast och stark tro, som aldrig tvivlar och som alltid ber. Det kan kännas knäckande att som bruten människa komma in i en sådan samling människor.

Men är det verkligen så?

Är det bara jag i den här kyrksalen som någonsin har tvivlat eller känt att Gud är långt borta? Med risk för att ha helt fel, och riskera att få byta yrke, så tror jag att de allra flesta av oss någon gång har känt att Gud är längre bort från oss än annars.

Det är nästan en garanti att den känslan kommer! För den känslan kommer inte från Gud, det är inte en god känsla, precis som jag sa förut! Om vi inte tror, så är den onde inte intresserad av oss, han sänder oss inte tvivel för när vi inte tror har han redan fått vad han vill. Men om vi tror så angriper han oss och vill få oss att tvivla. Den onde ser också till att vi skäms för våra tvivel och därför vill vi inte visa oss för varandra när vi tvivlar. Vi vill inte sitta i bänken bredvid en sant troende om vi bär tvivel inom oss…

Men tänk om det är så att det finns fler som tvivlar, som är svaga, som är fattiga i tron? Om vi har vår gemenskap i församlingen kan vi också komma dit med våra tvivel, inte för att få dem bekräftade, utan för att få dem mötta och få hjälp med dem, få hjälp att hantera dom eller komma bort från dom. Vi kan om vi känner oss tvivlande få ”låna församlingens gemensamma tro” ett litet tag. Vi får lämna av våra tvivel till Jesu kropp, som församlingen är och få förbön och kunna be tillsammans! Att låta Jesu kropp, församlingen, få komma nära när Fadern känns långt borta. DET är församlingens makt mot tvivlet.

Det tredje jag ser i min kopparspegel är bibeln.

Bibeln är ett sätt att minnas.

När jag känner att Gud är långt borta, när jag inte känner hans närhet, så har jag alltid minnet av när jag en gång för snart 20 år sedan satt i min säng i mörkret nere i Uganda och rent fysiskt kände hur Gud höll om mig och var mig nära. Det minnet finns alltid hos mig, men skulle det någon gång vara så att det minnet blir svagt, så kan jag få ta del av andras minnen, de som vandrade med Jesus när han var här, de som verkligen kände hans närhet. Deras minnen får jag ta del av i bibeln och genom bibeln får jag ta till mig deras erfarenheter och dela dem, göra dem till mina egna och leva i det Jesus gjort för oss alla.

Tänk vad jag önskar att detta skulle kunna hjälpa någon som känner att Gud är långt borta, att det skulle kunna leda till en förändring för någon, men min kraft är begränsad och vi måste alla lita till Guds nåd också i denna frågan.

Det vi kan göra, här idag, och det vi behöver göra är ändå att få finnas till för varandra, att få vara en gemenskap och det är just det vi är här idag, en synlig gemenskap som samlas runt Jesus och som tillsammans utgör en del av Jesu egen kropp.

Jag skulle önska att vi tillsammans därför kunde ta varandras händer och genom det innesluta den som kanske känner ensamhet och tvivel. Tillsammans kan vi be en enkel liten bön om hur det är att vara liten i världen, kanske också ensam och tvivlande. De flesta av oss kan bönen för den är Gud som haver barnen kär.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s