Ekumenik, enhet i kyrkan och enhet i Kristus

Detta är predikan jag höll i Sunne igår, 25/7 -2010
För mig är frågan om ekumenik och enhet i Kristus mycket levande, inte minst med tanke på den nya kyrka som ligger i startgroparna och denna predikan kunde lika gärna handlat om Baptister, Metodister och Missionare som Svenska Kyrkan, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Missionskyrkan. Jag uppmanar er att också tänka utifrån det perspektivet om ni läser min predikan. Nu till predikan:

Här idag är vi tre samfund som möts till Gudstjänst, Svenska Kyrkan, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Missionskyrkan. Det känns gott att få komma hit för att tala i det här sammanhanget för jag har den senaste tiden haft anledning att fundera ganska mycket kring detta med ekumenik, enhet i Kristus och enhet i den världsvida kyrkan och jag skulle vilja dela med mig av en del av mina tankar runt detta.

Jag vill börja i en av bibelns starkaste uppmaningar till enhet, nämligen Efesierbrevets fjärde kapitel och verserna 1 till 6: Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Detta tycker jag talar direkt till alla kristna i världen idag, att med friden som band sträva efter den andliga enheten…
Det talar till oss som det Guds ord som det verkligen är, det kan vi vara säkra på, men vad är det dessa ord säger till oss? Ska vi lägga ner alla våra olika samfund, våra olika församlingar, för att bilda en enda stor?

Jag tror inte det, för Gud är en Gud som talar till mig på just det sätt som jag kan förstå och ta till mig och på samma sätt försöker han nå oss alla. Våra olika samfund behöver vara olika just för att så många som möjligt ska kunna finna en väg till Jesus. Jag tänker på Paulus ord i första koriniterbrevets nionde kapitel, verserna 20 till 22: För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några.

Och i detta så tycker jag att orden ”Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några.” är de viktigaste. Paulus, som jag idag vill jämföra med hela den kristna kyrkan, måste anpassa sig för att kunna nå ut till alla. Paulus anpassar sig genom att vid olika tillfällen betona olika delar av evangeliet, att stå under lagen eller att vara utan lagen som exempel och på samma sätt behöver kyrkan göra, vi behöver vara allt för alla och det tror jag kan ta sig uttryck i våra olika samfund.

Något samfund talar mest om nåden, ett annat gestaltar Jesus i liturgin ett tredje fokuserar på den fria viljan och överlåtelsen och ett fjärde på Andens gåvor.
Det finns ytterligare exempel på andra samfund som har ett fokus på andra delar av evangeliet och jag tror att det är just så vi ska göra, tala samma evangelium med olika språk för att nå så många som möjligt, att vara allt för alla, det är vårt uppdrag, precis som det var Paulus uppdrag.

Och om man nu accepterar det, och det måste ni inte göra, så betyder enheten något annat än att vi ska underordna oss en mänsklig struktur för att alla ska se likadana ut, det tror jag är en falsk enhet, det är inte ens enhet, det är är enfald!

Det är till och med så att bibeln lär oss att församlingar, eller om man så vill samfund, kan vara radikalt olika. Vi kan titta på den första församlingen i Jerusalem, den läser vi om i början av apostlagärnignarna och en stor sak i den församlingen kan vi läsa om i fjärde kapitlets 32a vers och framåt och där står det bland annat så här: Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. … Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.

Där har vi ett tydligt exempel på vad en kristen församling eller samfund ska vara, man ska leva i egendomsgemenskap, men är det då det enda bibeln säger oss om att vara församling eller samfund? Var alla de första församlingarna såna här, med egendomsgemenskap, och var det fel på de som inte var det? Skulle alla församlingar vara lika? Var det den enhet man visade och eftersträvade?

Nej, det kan det inte ha varit för om vi läser första korintierbrevet 11:20-22 så klagar Paulus på församlingen och han skriver: Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid, för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad. Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas? Vad vill ni jag skall säga, skall jag berömma er? Nej, för det här får ni inget beröm.

Jag tror verkligen att om församlingen vi läser om i apostlagärningarna hade varit norm och att alla skulle vara lika den, för att det skulle vara enhet i Kristus, så hade Paulus kritik mot församlingen i Korint sett helt annorlunda ut. Han kritiserar dem INTE för att de har egen egendom, det är helt OK, utan kritiken handlar om hur de hanterar det och att de inte firar nattvard tillsammans, i enhet, som man kan förvänta sig!

Den bibliska modellen är alltså inte en kyrka där alla delar ser likadana ut, och det betyder att enheten måste bestå i något annat!

Vad kan detta ”något annat” vara då? Om vi läser vidare i första korintierbrevet, men från 12e kapitlet och verserna 12 till 20 så står det såhär:
Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.

Här har vi då ett exempel på att enhet inte als behöver betyda att vi alla ska vara likadana, tycka om samma musik, samma bibelställen, samma predikningar, samma ledarskap och ha samma väg till Jesus allihop.

På samma sätt som man inte kan eller ska anta att alla människor är lika, för det gör vi ju oftast inte, på precis samma sätt kan vi inte förutsätta att alla grupperingar av människor ska vara lika, men det gör vi däremot ibland.

Den som är aktiv i Svenska Kyrkan är det för att det är där han eller hon funnit sin väg till Jesus, och på samma sätt är det med dom som är aktiva i EFS eller Missionskyrkan och i dessa samfund finner vi naturligtvis också andra människor som i någon mån delar samma väg till Jesus, vi söker oss till andra händer om vi är en hand, till andra ögon om vi är ett öga och till andra fötter om vi är en fot. Det är inget fel i det, det är den naturligaste saken i världen!

Som i alla mänskliga liknelser så finns det brister också i det jag säger, jag menar inte att våra olika samfund bara innehåller en sorts människor, med en sorts gåva utan jag tror att hela kroppen finns representerad i våra samfund, men jag tror att det kan vara så att vissa gåvor, vissa inriktningar är överrepresenterade i de olika samfunden.

MEN, och det får vi inte glömma och det säger bibeln också, bara för att vi är en fot och trivs med andra fötter bara för att vi tillsammans utforskar vad det är att vara en fot och blir bättre på det, så behöver vi resten av kroppsdelarna också! Och det är DÄR den stora enheten kommer in enligt mig.

Enheten består inte i att vi ska vara lika, utan att vi ska vara tillsammans! Att vi ska komplettera varandra! Inte att vi alla ska vara händer, utan att vi tillsammans ska vara en kropp!

På det sättet tror jag att vi dessutom kan bli bättre och tillsammans växa till oss så att vår enhet blir ett tecken på vår tro och på Jesu sanning!

Om vi kan få vara fötter, ögon och händer och bli bättre på det, om våra samfund kan få behålla sin särart och renodla den, så blir vi tydligare, starkare och med det så kommer växten, både i tro och i antal! Genom vår enhet kan vi sluta bevaka våra gränser mot varandra och istället hjälpa varandra att bli bättre på just vår specialitet.

Men är det så att alla konstigheter ska tillåtas, att vi inte ska ha några gränser alls? Hur ska kan man då säga att vi fortfarande, tillsammans eller var för sig, är en kristen kyrka, ett kristet samfund eller en kristen församling?

Jo jag tror att det ändå någon stans måste finnas yttre gränser och jag tycker att de gränserna och med dem grunden för den kristna enheten kan man finna sammanfattat i reformationens fem ”sola” och då menar jag inte lärorna i sig utan lärornas innehåll, det måste vi vara noga med att komma ihåg och hålla isär.

Sola är latin och betyder ”enbart” eller ”allena” och de fem sola som var reformationens slagord var följande: Sola Scriptura, Sola Fide, Sola Gratia, Solo Christo och Soli Deo gloria och det betyder då i tur och ordning Skriften allena, Tron allena, Nåden allena, Kristus allena och Ära åt Gud allena.

Det de här sola representerar är det enhetens band som vi har och jag skulle bara lite kort vilja kommentera dom nu till sist.

Tron allena och Nåden allena tycker jag sammanfattas på ett utmärkt sätt i efesierbrevet 2:8-9 där det står: Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vår frälsning får vi gratis, av nåd, bara vi tror, det är det vittnesbörd hela bibeln ger oss och det är en grundsten i vår enhet.

Kristus allena betyder helt enkelt att all frälsning kommer genom Kristus, precis som han själv säger i Johannes 14:6 ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Och det betyder också att ingen annan medlare eller förmedlade finns mellan Gud och människan, precis som det står i första timoteusbrevet 2:5 ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus”

Ära åt Gud allena går ju tillbaks till första budet och även om det kan vara känsligt att citera läroböcker tycker jag ändå att Luther själv fick till det riktigt bra i sin lilla katekes där det står så här om första budet: Jag är Herren, din Gud. Du skall inte ha andra gudar. Vad betyder det? Vi skall frukta och älska Gud mer än något annat och i allt förtrösta på honom.

Till sist, eller egentligen först, så har vi också Sola Scriptura, Skriften allena som betyder att den högsta auktoriteten när det gäller tro det är bibeln, allt finns inte i bibeln, men allt vi behöver för vår frälsning finns där och det som går utöver bibeln eller emot bibeln är endera onödigt eller falskt.

Våra olika samfund har olika tolkningar och förklaringar till bibeln, men de förklaringarna är just tolkningar och förklaringar, de lägger inte till och de tar inte bort läror utöver bibeln och så länge det hela tiden rör sig om tolkningar så är det inte upp till oss människor att döma ut varandra. Den som lägger till eller tar bort ifrån bibeln däremot, dömer sig själv.

Med de här fem sola, eller ”allena” tror jag att vi kan, leva värdigt vår kallelse, vara ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek och sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten.

Och det utan att vi behöver ge upp våra unika möjligheter och vägar till Kristus. Fred, enhet och kärlek är inte alltid lätt, men kom ihåg vad som står i Filipperbrevet 4:13 Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.
AMEN

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s